2348879 GL0991 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:91 Torsdagen den 16 april 1997/98 91 1998-04-16 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor 0134C72D-06F8-436B-9523-1ED14A3F64D9 197 LEIF CARLSON (m) m Herr talman! Jag tror att många av oss för någon månad sedan på TV såg en gammal dam som skulle få sitt knä opererat. Äntligen skulle smärtan vara över. Äntligen skulle hon få litet mer livskvalitet. Hon hade förberett sig. Men dagen innan hon skulle läggas in på sjukhus kommer dråpslaget. Hon får inte komma. Operationen skjuts upp på obestämd tid. Detta är omänskligt och ovärdigt ett samhälle som skall kalla sig civiliserat. Att få hjälp när man är svag och sjuk bör vara en självklar rätt, så mycket mer då man betalar skatt just för att vara säker på att få hjälp när man behöver den. Men då nekas man. Man blir tillsagd att ställa sig i kön. Och när man är framme flyttas man tillbaka igen. Så är det i Socialdemokraternas Sverige, herr tal- man. Man kan inte vara säker på att få vård. Där heter denna medborgarrätt pengar. Man måste ha råd att betala skatt för att få vård som man sedan inte får när man behöver den. Sedan måste man ha råd att köpa vård vid sidan om för att vara säker på att få någon vård. Herr talman! Jag besökte Uppsala för några dagar sedan. Där har man, som på så många ställen i landet, långa köer till gråstarrsoperationer. Ändå har man dolt det verkliga behovet, köns verkliga längd, genom att hela tiden skärpa operationsindikationerna. Man tror att man spar resurser genom att låta människor se allt sämre. En operation kostar 7 000 kr. Det spar man, men man tvingar i stället fram hemhjälp och hjälpmedel till mycket högre kostnader. Vilket eko- nomi, herr talman! Vilken humanitet! För människor som står i vårdkö är varje dag av väntan en dag av onödig smärta och onödigt lidande. Det är viktigt att det slås fast att vårdköerna är ett systemfel beroende på att vården är en planekonomi med närmast totalt utförarmonopol. Köer är ett känne- tecken på en socialistisk ordning. Ju längre köer, desto mer socialism eller ju mer socialism, desto längre köer. Det är generella krakteristika. Köer är ett kvitto på en vårdorganisation som inte fungerar. Det har inte i första hand med resurser att göra. Köer kostar. Man spar inte samhällsresurser genom att ställa folk i kö. För en väntande person beräknas den genomsnittliga samhällsekonomiska kostnaden till 19 000 kr per månad. Herr talman! Efter den socialdemokratiska van- skötseln av vården var ett av den borgerliga regering- ens första beslut hösten 1991 att införa en vårdgaranti. Garantin i kombination med ett omfattande förnyelse- arbete i de borgerligt styrda landstingen innebar att vårdköerna snabbt minskade. Nu är vi tillbaka i den kösituation som den borgerliga regeringen fick ärva 1991. Tragedin för de enskilda patienterna är uppen- bar. Vi moderater anser att 1992 års vårdgaranti bör vidareutvecklas. Patienternas valfrihet i vården måste öka. Villkoren för privata vårdgivare måste förbättras så att konkurrensneutralitet skapas mellan offentliga och privata vårdgivare. Utgångspunkten bör vara följande: Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället då vårdbehovet konstaterades. Patienten skall ha frihet att välja såväl vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata vårdgiva- re. Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan- det. Patienten skall ha rätt till s.k. second opinion, dvs. ha rätt att inhämta en kompletterande bedömning av annan läkare. Remisskrav till privata vårdgivare skall inte få förekomma. Herr talman! Från januari 1996 till hösten 1997 minskade antalet privata läkare med 17 % och antalet sjukgymnaster med 7 ½ %. De privata alternativen dör. Förbudet mot ersättningsetableringar måste av- skaffas samt fri etablering gälla för läkare och sjuk- gymnaster. Vi anser också att åldersgränsen för rätten att erhålla sjukvårdsersättning bör slopas. Det är viktigt att även andra legitimerade vårdgi- vargrupper än läkare och sjukgymnaster ges möjlighet att bedriva verksamhet. För patienterna innebär det en ökad valfrihet, för vårdgivarna en frihet att pröva något nytt och för vården en stimulans till utveckling till allas nytta. Så länge vi har landstingen kvar anser jag att de skall koncentrera sin verksamhet på hälso- och sjuk- vården. Av de drygt 120 miljarder kronor som lands- tingets verksamhet kostar varje år går en fjärdedel till annat än hälso- och sjukvård. Har man utgångspunk- ten att sjukvården är landstingens viktigaste uppgift är det svårt att hävda att landstingen inte har råd med sjukvård. Om sjukvårdens problem är bristen på re- surser vore det naturligt att finna dessa inom ramen för landstingens befintliga resurser, inom den befintli- ga verksamheten. En kritisk prövning och prioritering av landstingens resurser har utan tvekan mycket mer att ge jämfört med att nya skattemedel tillförs för att undvika prioriteringar. Herr talman! De här åtgärderna måste till för att vi skall komma till rätta med de värsta följderna och oarterna när det gäller den socialdemokratiska vård- politiken. På sikt löser vi dock inga problem i vården genom att vidta smärre justeringar och komplettering- ar i landstingssystemet. Ett system som fungerar så illa att köerna tillåts fördubblas på bara ett halvt år skulle i vilken annan organisation som helst leda till att hela systemet i sina grunder sattes i fråga - men inte inom vården. Man inbillar sig att problemen löses genom mera pengar till en organisation som så ofta och så grundligt har visat att den är oförmögen att leva upp till kraven. Det är egendomligt - ja, faktiskt obegripligt - att man fortfarande okritiskt accepterar planhushållning inom vården när planhushållning inom varje annat område visat sig vara ett sällsynt uselt sätt att producera och fördela välstånd. En väg att lösa problemen skulle vara en obliga- torisk hälsoförsäkring som alltså omfattar alla med- borgare och där ingen får avvisas. Hälsoförsäkringen skulle omfatta det som i dag ryms i ersättningen till sjukvårdshuvudmännen, den del av landstingsskatten som avser sjukvård, ersätt- ningen för läkemedel samt en del av sjukpenningför- säkringen och förtidspensioner som avser rehabilite- ring. Försäkringsavgiften för den enskilde fastställs av riksdagen. Försäkringskassan tilldelas medel ur den här avgiften, naturligtvis med avdrag för det som går till det statliga ansvaret för sjukvården. Pengarna följer patienten, vilket innebär att sjukvården organi- seras helt och verkar utifrån patienternas behov. Det bör jämföras med dagens landstingssystem som rent teoretiskt ger rätt till vård men som saknar förmåga att leverera sådan när den behövs. Detta i sin tur har lett till dagens alltmer desperata tal om bristen på resur- ser. Herr talman! Det är uppenbart att förändringar som har skett inom den s.k. psykädel - för att hoppa över till ett annat område - inte har fungerat tillfreds- ställande. Även de psykiskt sjuka måste omfattas av personkretsen i LSS. I samband med budgetarbetet i höstas föreslog Moderata samlingspartiet ett stimu- lansbidrag på 300 miljoner kronor till kommunerna för att dessa mer aktivt skulle jobba med den här glömda gruppen. Det står vi givetvis kvar vid. Ytterligare ett område som tas upp bland alla yr- kanden som föreligger i betänkandet är detta med aborter. Fri abort är i dagen tillåten fram till utgången av artonde havandeskapsveckan, om inte speciella skäl föreligger. Efter den artonde veckan är det Soci- alstyrelsen som lämnar tillstånd för abort. I praktiken accepteras inte aborter senare än den tjugonde havan- deskapsveckan; detta i undantagsfall. Praxis är att aborter inte godkänns efter tjugoandra veckan. Eftersom foster som är 20 veckor gamla, med tan- ke på felmarginal vid bedömning, kan överleva och utvecklas till helt normala barn måste man fråga sig om så sena aborter som i dag är möjliga över huvud taget skall förekomma. Jag är övertygad om att det, om inte Socialstyrelsen ändrar de allmänna råden vad gäller rätten till abort efter artonde veckan, kommer krav på att man genom lagstiftning skall begränsa denna rätt. Det har gått många år sedan nuvarande abortlag utformades. Stora framsteg har skett som kan påverka den enskildes beslut. Samhällets värderingar har ock- så ändrats under de här åren. Sådana förändringar gör att lagstiftningen riskerar att bli obsolet. Ett tecken på det ser vi just i dagarna i osäkerheten och den olika behandlingen av aborterade foster. Olösta etiska frå- geställningar föreligger. Det finns därför skäl att fun- dera över en lagöversyn. Detta har verkligen aktuali- serats under de senaste dagarna. Herr talman! I proposition 1994/95:142 föreslog regeringen att en kvinna som genomgår abort skulle ha rätt att få stöd och råd efter genomförd abort. Detta antog hela riksdagen men det är otillräckligt. Vi mo- derater anser att kvinnan, om hon så önskar, skall kunna få stöd och råd före en abort. Aids är fortfarande en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Mycket talar för att vaccin och botemedel kommer att dröja, även om det har gjorts framsteg under de senaste åren. Arbetet med att minska smitt- spridningen av hiv måste därför inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem som redan har smittats. Självklart skall konsultation och behandling vid samhällsfarlig sjukdom vara kostnadsfri för patienten, oavsett om man vänder sig till den offentliga sjukvår- den eller om man vänder sig till en försäkringsanslu- ten privatpraktiserande läkare. Herr talman! Vi talade alldeles nyss om narkoti- kan och var rörande ense om att det är viktigt att ha en fast linje. Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största sociala problem. Därför tycker jag att det är angeläget att alla åtgärder i samband med narkotikamissbruk sker i ett helhetsperspektiv så att vård och rehabilitering, liksom förhindrande av smitt- spridning, sker i en fungerande vårdkedja. Ett sådant synsätt gör det tydligt att alla delar måste vara i över- ensstämmelse med samhällets syn på narkotikapoliti- ken. Jag tycker egentligen att den enigheten nyss visades. Att samhället nu i tio år har bedrivit försöksverk- samhet med att ge missbrukare de verktyg som be- hövs för att kunna injicera narkotika står helt klart i strid med denna restriktiva hållning. En försöksverk- samhet kan ju inte motiveras hur länge som helst. En fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler kan också skapa osäkerhet både i Sverige och i övriga Europa om vad svensk narkotikapolitik står för. Till detta kommer att verksamheterna i Lund och Malmö inte har påvisat några positiva effekter från smittspridningssynpunkt. Det finns inte heller några belägg för att de har påverkat missbruksutvecklingen. Däremot finns det skäl att befara att sprutorna och kanylerna, såväl använda som oanvända, sprids bland missbrukarna. Moderata samlingspartiet tar mot den bakgrunden bestämt avstånd från fortsatt utbytesverk- samhet med sprutor och kanyler till narkotikamiss- brukare. Försöksverksamheten måste nu avbrytas. Herr talman! Jag har på den korta taletid som står till förfogande bara kunnat göra några nedslag bland alla yrkanden som föreligger. Sett till vårdens situa- tion under de senaste tio åren är en sak uppenbar: När Socialdemokraterna har makten i staten, i landstingen och i kommunerna växer köerna. Då räcker inte resur- serna till. För Socialdemokraterna är ideologin, ovil- jan till alternativa lösningar, viktigare än att ge en- skilda patienter god vård. Så var det före 1991. Så har det varit blivit efter 1995. Bevisen är ovedersägliga. Endast under de borgerliga åren kunde människor lita på att få vård. Socialdemokraterna har tappat kontrol- len över hälso- och sjukvården. Det erkänner de själ- va. Låt mig, herr talman, till sist få citera det social- demokratiska sjukvårdskommunalrådet i Göteborg, Owe Nilsson: "Det är bara att konstatera att jag inte har kontroll över utvecklingen. Om det är någon som har kontroll överhuvudtaget vet jag inte." Bättre kan det inte sägas och bättre kan socialdemokratisk vård- politik inte beskrivas. Är det något vi kan vara över- tygade om, så är det att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav innebär fortsatt kaos inom vården. Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en- dast till reservation 1 under mom. 1 men givetvis står vi moderater bakom alla våra reservationer. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 18.00 att ajournera för- handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 205984 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0991/#anf197