2348877 GL0989 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:89 Tisdagen den 14 april 1997/98 89 1998-04-14 00:00:00 Bordläggningsdebatt med anledning av vårpropositionen 71832FD8-D476-43A2-B5B3-C3AE8373689D 7 ROY OTTOSSON (mp) mp Fru talman! Först vill jag säga någonting beröm- mande. Det är utmärkt att regeringen nu följer Miljö- partiets krav på att anslå mer pengar till kommuner och landsting. Det är helt nödvändigt för att upprätt- hålla en bra skola, en bra äldreomsorg och en bra vård för alla - helt nödvändigt. Vi har varit väldigt kritiska till de åtstramningar som regeringen har genomfört gentemot kommuner och landsting, bl.a. genom höjningen av egenavgifter- na - höjningar som nu skall bli bestående, såvitt jag förstår. Regeringens påplussning för i år med 4 miljarder kronor är i nivå med vad Miljöpartiet i höstas krävde. Då avslogs det kravet, men vi får det tillgodosett nu, och det är bra. Men det kommer att behövas ytterliga- re påplussningar. De svarta hålen är stora. Trots det är denna påplussning det mest positiva inslaget i vårpro- positionen. Resten lider av mer eller mindre stora brister. Den allra största bristen är de viktiga och för framtiden avgörande förändringar som inte finns med i propositionen. Vi i Miljöpartiet ser tre sådana vikti- ga strukturella eller mer grundläggande förändringar som måste genomföras så snart som möjligt för att vi i Sverige verkligen skall kunna bygga ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. För det första måste den generella arbetstiden minskas. Sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka skulle ge minst 200 000 nya jobb på ett par tre års sikt - detta under förutsättning att en större del av löneut- rymmet intecknas och att staten, dvs. vi här i riksda- gen, hjälper till genom att sänka arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna. Då kan både arbetsgivare och hushåll med låga eller medelmåttiga inkomster klara arbetstidsförkortningen utan högre kostnader eller sänkt lön. Sänkt arbetstid är också en viktig välfärdsreform för ett socialt hållbart samhälle. Tiden är en knapp resurs, framför allt för barnfamiljerna. Sänkt arbetstid är en reform för barnens skull, men det är också ett bra metod att fördela välfärden på ett rättvisare sätt. I dag tvingas många människor, inte minst de nya svenskarna, att ofrivilligt stå utanför arbetsmarknaden och inte kunna bidra till sin egen försörjning. Det skapar problem för den enskilde och samhället, och det innebär stora ekonomiska förluster som i längden är helt oacceptabla. En arbetstidsförkortning skulle vara ett realistiskt sätt att minska arbetslösheten och samtidigt höja liv- skvaliteten och fördela välfärden mer rättvist. Frågan är om regeringen alls vill inse behovet av arbetstids- förkortning. Man skriver ju bort den i proposition efter proposition, trots att man tillhör ett parti vars partikongress har beslutat att man skall genomföra en arbetstidsförkortning. För det andra måste beskattningen på arbete sän- kas. Arbetskraftskostnaden är hög, främst beroende på att arbete belastas med inkomstskatt, arbetsgivaravgif- ter, egenavgifter och ibland även med moms. Det som är dyrt försöker man självfallet att minska ned på. Följaktligen uppfattas det vanligen som rationellt att minska antalet anställda och ersätta dem med maski- ner och ökad energianvändning eller att helt enkelt avstå från de tjänster som borde utföras. Är det då underligt att arbetslösheten blir hög? Den höga be- skattningen av arbete innebär också att många full- tidsarbetande i vårt land har svårt att klara sin för- sörjning på egen hand. Det här är ingen nyhet, det diskuteras oerhört mycket. En lång rad utredningar visar att många fler jobb skulle skapas och många fler skulle kunna klara sin ekonomi om beskattningen på arbete sänktes. Det är inte kunskapen som saknas, utan viljan till förändring. Regeringen betonar faktiskt i propositionen vikten av att hålla nere arbetskraftskostnaderna när man på massor av ställen framhåller hur viktigt det är att lönehöjningarna hålls på en låg nivå för att man skall få ned arbetslösheten. Indirekt säger ni då att också sänkta kostnader för arbetskraft genom skattesänk- ningar skulle ge fler jobb. Men regeringen lägger nu tvärt locket på i de cent- rala skattefrågorna, i vart fall till efter valet. Det kan för övrigt vara intressant att jämföra med de principer som tillämpades vid saneringen av statens finanser för några år sedan. Då hette det att hälften av åtstram- ningen skulle bestå av skattehöjningar och hälften av besparingar. Det var ju en vettig hållning i det läget som vi i Miljöpartiet stödde. Nu när ekonomin ljusnar och det blir möjligt att lätta på den finanspolitiska åtstramningen hör vi inte ett ord om sådana principer från regeringen. Resultatet är bl.a. att den kraftigt höjda fastighetsskatten på boende blir kvar tills vidare och att de generellt höjda egenavgifterna förblir höga och kommer att höjas ytterligare. Det finns också en del fördelningspolitiskt märkli- ga inslag i den skattepolitik som vi nu ser framför oss. Att sänka skatten för dem som har högst inkomster men inte för dem som har så låga inkomster att de inte kan försörja sig själva är väl ändå en märklig fördel- ningspolitik, tycker vi i Miljöparitet. Det borde vara tvärtom. Inkomstskatten skall naturligtvis sänkas för dem som tjänar sämre och som i större utsträckning behöver behålla sina pengar för sin egen försörjning. Fru talman! För det tredje måste beskattningen på energi och miljö höjas. Sänkt skatt på arbete i den mån den inte finansieras av lägre kostnader för arbets- lösheten kan med fördel finansieras med höjd skatt på energi och utsläpp som skadar hälsa och miljö. För några veckor sedan fick vi den senaste rappor- ten från World Watch Institute i Washington om tillståndet i världen. Där visar man på hur fullständigt ohållbar den höga energianvändningen är. Energire- surserna på den här planeten töms rekordfort. Det ökar snabbare än någonsin. Vi vet alla som sitter här i riksdagen att höga miljöskatter är effektiva när det gäller att minska utsläppen och få en effektivare energianvändning. Man kan alltså använda energi på ett bättre sätt och få ut större nytta med mindre insats. Så sent som förra året avslutades arbetet i den parlamentariska Skatteväxlingskommittén, som just tittade på hur skatt på arbete kan växlas mot mil- jöskatter. Experterna där var fullständigt eniga om att högre miljöskatter verkligen effektivt leder till mins- kad miljöförstöring. Av utredningen framgick också att skatteunderlaget, inom rimliga gränser, är tillräck- ligt stabilt för att en växling skall fungera på sikt. Det är nu inte så konstigt, eftersom varje industrisamhälle behöver energitillförsel i ganska stora mängder. Alla riksdagspartier utom Moderaterna enades om att en sådan skatteväxling bör göras i minst samma omfatt- ning som tidigare miljöskattehöjningar. Det betyder att Socialdemokraterna, och därmed även indirekt regeringen, faktiskt har förbundit sig att genomföra en fortsatt skatteväxling för miljön. På s. 33 i vårpropositionen står det: "Det finns nu ingen anledning att av miljöskäl höja det totala uttaget av energiskatter, även om enskilda skatter kan föränd- ras." Detta går ju på tvärs med uppgörelsen i Skatte- växlingskommittén. Vad menar ni, Erik Åsbrink? Är ni socialdemokrater nöjda med den höga nivån på energianvändningen, trots att den är ofören- lig med en långsiktigt hållbar utveckling? Är det ac- ceptabelt att klimatförändringarna och miljöförstö- ringen i Östersjön osv. får fortgå? Dessa effekter beror ju i hög grad på den höga energianvändningen. Har ni övergett ambitionen att skatteväxla för miljön? Eller hur skall vi tolka detta uttalande i propositio- nen? Sedan fortsätter ni på samma ställe i propositio- nen: "Beskattningen av el i produktionsledet har dock haft negativa effekter för den elintensiva industrin. Den särskilda fastighetsskatten på vattenkraftverk föreslås därför avskaffas. Detta kommer att innebära sänkta elpriser för såväl industrin som för konsumen- terna." Men det här förslaget innebär ju att ni stimulerar ökad energianvändning, vilket naturligtvis medför ökad miljöbelastning. Det är dessutom tveksamt vem som kommer att tjäna mest på en sådan skattesänk- ning - det är ju inte osannolikt att det snarare leder till ökade vinster hos kraftföretagen än till lägre kostna- der för konsumenterna. Trycket på att bygga ut fler vattenkraftverk kommer att öka och stora natur- och miljövärden kommer att hotas om det här antas av riksdagen. Vad menar egentligen regeringen med sitt fagra tal om miljöomställning? Frågan måste ställas; annars förändrar man i helt fel riktning. Fru talman! Grunden för den väldigt ljusa bild av ekonomin och beräkningarna i propositionen som visar på minskad arbetslöshet är en sifferövning i tillväxtkalkyler som enligt min bedömning ligger i samma kvalitetsklass som förra finansministern Anne Wibbles kalkyler i början på 90-talet. Regeringen räknar med en rekordartad och utdragen högkonjunk- tur som - av en ren tillfällighet, antar jag - toppar år 2000, dvs. samma år som regeringen skall uppnå en halverad arbetslöshet. Detta gör man trots att andra, oberoende konjunkturbedömare, som Konjunkturinsti- tutet och OECD, förväntar sig en begynnande kon- junktursvacka samma år, eller möjligen tidigare, och definitivt inte någon rekordartad tillväxt i de nivåer som regeringen nu räknar med. Att det är just en sifferövning mer än en seriös och realistisk kalkyl framgår för övrigt av regeringens sätt att hantera det överskott som på papperet uppkommer när höga tillväxttal krävs för att skriva bort arbetslös- heten inför valet. Regeringen betecknar själv dessa inkomster - som alltså är en direkt följd av den sys- selsättningsökning som krävs för att klara arbetslös- hetsmålet - för "osäkra". Längst ned på s. 20 i vår- propositionen står det att det är osäkert om det verkli- gen blir så här. Man vågar alltså inte räkna in dessa pengar. Det är i och för sig bra att regeringen inte utlovar nya ofinansierade utgifter eller skattesänk- ningar, men därmed har ni också erkänt att den här tillväxtberäkningen inte håller när det gäller arbets- lösheten. Ansvarstagandet från er sida när det gäller budgetpolitiken avslöjar oansvarigheten när det gäller sysselsättningspolitiken. Här står regeringen inför två möjligheter - eller risker, om man så vill. Antingen tar man ansvar för finanspolitiken även fortsättningsvis och gör klart att de tillväxtsiffror som presenterats för de kommande åren är för optimistiska och att vi därför måste räkna med drygt 6 % öppen arbetslöshet år 2000, och inte de 4 % som nu anges i propositionen. Eller också håller regeringen fast vid sina rosenröda tillväxtfan- tasier, och i konsekvens därmed måste den förklara varför den inte vill använda pengarna, som i så fall skulle komma in i statskassan. Vi har redan hört att Johan Lönnroth vill använda dem, och det kommer säkert också sådana krav från ert parti. Skall vi ha en debatt om hur ytterligare pengar skall användas trots att just dessa pengar inte finns? Hur är det, Erik Åsbrink? Hur kan konsekvenserna av samma antagande i det ena fallet vara helt säkert och i det andra ytterst osäkert? Slutligen, fru talman, måste också frågan om för- delningspolitiken ställas. Så sent som i går kväll kom ytterligare en larmrapport från de verkligt fattiga och utsatta i världen, den här gången från södra Sudan, där svält och barnadöd har slagit till igen. Men än en gång vägrar regeringen att återställa enprocentsmålet för bistånd till de allra fattigaste människorna på planeten. Nu, när ekonomin i Sverige blir bättre, borde vi kunna återta det ansvar som vi tidigare har åtagit oss. Det är en ynkedom att Sverige inte kan bidra med en enda procent av sina samlade inkomster till att lindra de allra värsta orättvisorna. Erik Åsbrink! Är det verkligen socialdemokratisk politik att stillatigande åse den svält och fattigdom som breder ut sig i stora delar av världen? Vore det inte rimligt att prioritera de allra fattigaste också i den svenska statsbudgeten? (Applåder) 093487175616 N 2010-01-01 00:00:00 205757 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0989/#anf7