2348877 GL0989 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:89 Tisdagen den 14 april 1997/98 89 1998-04-14 00:00:00 Bordläggningsdebatt med anledning av vårpropositionen EC602C0C-292A-4724-BC06-D8CF968ECF34 5 JOHAN LÖNNROTH (v) v Fru talman! Det går bra för Sverige, säger Erik Åsbrink. Jag funderar en del på vad de som lyssnar på denna debatt eller tittar på TV tycker. Det är ganska olika. Låt oss se på en person som ägde aktier 1980. Det var inte så många på den tiden. Jag såg en uppgift om att värdet på den svenska börsen har 16-dubblats sedan dess. De flesta som ägde aktier då och behållit dem har blivit rika. De upplever säkert att det går bra för Sverige. Däremot är jag inte lika säker på att de 750 000 som är beroende av socialbidrag i det här landet upp- lever det så. Jag är inte säker på att alla människor i Sverige upplever att det går bra för Sverige. Det finns något änglalikt över finansministern - något kerubliknande. Jag kommer att tänka på den berömda historien om fiskarna och brödet som mång- faldigades. Jag tycker att finansministern har en sagolik för- måga att i fråga om denna mycket strama budget, som handlar om att minska de offentliga utgifterna och där inte ett öre läggs på totalt sett, ändå få det låta som att det är en väldelig julklappsutdelning. Han lyfter fram på ett mycket skickligt sätt alla de positiva sakerna men talar väldigt litet om de mycket stora besparing- arna i denna budget. Det är en oerhört kraftfullt åt- stramande finanspolitik som förordas i vårpropositio- nen. Det handlar om att amortera i storleksordningen 10 000 kr per invånare i Sverige på statsskulden. Vi anser i Vänsterpartiet att det är absolut nöd- vändigt att använda överskotten offensivt, att satsa på jobben. Det är det som långsiktigt skapar en stabil offentlig ekonomi. Det är ett Sverige i arbete. Alla skall vara i arbete. Hur skall det gå till litet mer konkret? Arbetslös- heten kostar, har man räknat ut, i storleksordningen 15 000 kr per invånare, alltså ännu mer än vad som skall amorteras på statsskulden. Det handlar om att försöka mobilisera alla dessa pengar för att skapa nya jobb. Jag skall försöka att kortfattat i fem punkter lägga fram vad Vänsterpartiet föreslår för att få fler i arbete. Den första punkten handlar om omfördelning - rättvisare fördelningspolitik skapar fler jobb. Jag läste en annons alldeles innan jag kom in där Göran Pers- son och Margot Wallström ställer den retoriska frå- gan: Tror du att barnens framtid blir bättre av sänkta skatter? Nej, det tror inte jag. Då ställer sig genast frågan: Varför sänker ni då skatter för oss högin- komsttagare? 6 000 kr om året skall vi få i sänkta skatter i och med den avvecklade värnskatten. Även om man behåller värnskatten i de högsta regionerna kommer Erik Åsbrink och jag att få en skattesänkning med 6 000 kr om året. Varför inte se till att dessa pengar i stället går till barnen, vården, skolan och omsorgen? Nu säger socialdemokratin: Vi lovade att ta bort värnskatten. Men är det så att ni har uppfyllt alla löften? Har ni inte brutit någonting av det ni lovade i valrörelsen 1994? Ni har väl tvingats att alltid ta hän- syn till nya omständigheter? Är det rimligt att i det läge som vi har i dag sänka skatten på de allra högsta inkomsterna samtidigt som låginkomsttagarna inte får ett öre i skattesänkning? Ni gör en fördelningsanalys i vårpropositionen. Där talar ni om att de rikaste har fått betala mer och bära tyngre bördor. Men det är skillnad på att lägga en börda på en elefant och på en liten åsna. Man kan naturligtvis beskriva det på litet olika sätt. Ni säger t.ex. att kvinnor och män fått bära lika stora bördor för budgetsaneringen. Jag såg en uppgift om att kvin- norna ligger på en 3 000 kr lägre månadslön än män- nen i genomsnitt. Det betyder att en given summa pengar som man tar från en kvinna i genomsnitt inne- bär relativt sett en betydligt tyngre börda. Det är all- deles uppenbart att alla de åtgärder som vidtagits för att sanera budgeten drabbat kvinnor, unga och barn- familjer hårt. De har drabbats relativt sett hårdare. Jag måste få säga till Bo Lundgren som säger nå- got som vi hört förut, att Sverige behöver sänkta skatter. Jag föreslår att ni ändrar valaffischen. Sverige behöver sänkta skatter och höjda egenavgifter, skall det stå. Ni skall ju höja egenavgifterna, eller hur, i samband med pensionsuppgörelsen? Lägg nu till detta, Bo Lundgren, och tala om hela sanningen. Det handlar inte om att sänka skatter utan om att omförde- la från progressiva skatter till egenavgifter som slår hårdast mot dem som har lägsta inkomster. När det gäller fördelningspolitiken är det också mycket viktigt att det görs någonting åt hyrorna. Erik Åsbrink tar till sig äran av att bostadskostnaden för villaägare med tanke på den sänkta räntan har sjunkit med kanske 2 000 kr. Det är väldigt bra. Men bo- stadspropositionen blev mycket innehållslös för oss hyresgäster. Jag pratar ofta med mina grannar om detta. Man har inte känt någonting som helst av de t.o.m. sänkta hyror som det ibland flaggats om från regeringen. Här måste det göras någonting för att ordna en någorlunda rättvisa. Gör någonting så att hyrorna går ned! Sammantaget skapar omfördelningen jobb därför att höginkomsttagaren lägger genomsnittligt sett mera pengar på hög, låginkomsttagaren tvingas använda dem till efterfrågan och köpkraft. Därför är det pro- duktivt med rättvisan. Den andra punkt som vi föreslår är den gamla väl- kända saken: Mer resurser till skolan, vården och omsorgen. Det är jättebra att 4 miljarder tillkommer. Jag vill påminna om att det trots detta försvunnit 140 000 jobb netto under 90-talet från den offentliga sektorn. Sedan 1994, då s-regeringen kom till, har det försvunnit 30 000 jobb. Fortfarande kommer det vara färre i jobb i den offentliga sektorn år 2000 än 1996. Det går inte, Erik Åsbrink, att beskriva allt det här som en expansion - 72 miljarder får ni det till på någon sida i propositionen. Fortfarande minskar den offentliga sektorn som andel av ekonomin. Skolan, vården och omsorgen får relativt sett en krympande del. Räkna nu ut, både Per-Ola Eriksson och Erik Åsbrink, vad som behövs för att det verkligen skall bli rejält flera lärare och sjuksköterskor. Där är Per-Ola Eriksson och jag helt överens om att det är det som behövs, inte en massa politiker som visas i TV sittan- de vid sängkanten inom äldreomsorgen. Carl B Hamilton upprepar OECD-statistiken där Sverige har ramlat ned till 18 plats. I den statistiken räknas den offentliga servicen bort. Jämför man BNP, som omfattar också den offentliga konsumtionen, ligger Sverige på fjärde plats inom EU och en bit längre ned inom OECD. Det handlar alltså om helt andra storleksordningar. Innebörden av Carl B Hamil- tons siffror måste väl vara att han räknar bort lärar- jobb och sjuksköterskejobb. De är inga riktiga jobb. De räknas bort ur statistiken. De ingår inte i välfärden över huvud taget. T.o.m. för en folkpartist är det en ganska starkt högervriden ståndpunkt. Den tredje punkten är aktivare näringspolitik för miljöomställning och kretsloppsanpassning. Där skulle man önska sig att regeringens miljöprogram var mera sammanhållet och långsiktigt. En del av miljö- fondspengarna delas ut i kommunerna. Vi var med en gång om att förhandla fram fonden, och den är bra. Men tyvärr har man litet grand av änglaupplevelsen eller jultomteupplevelsen igen, att regeringen delar ut olika ibland ganska kortsiktiga och ogenomtänkta projekt i kommunerna. Vi skulle behöva ett långsik- tigt hållbarare miljöprogram. Energiuppgörelsen är bra, men vi behöver gå vidare. På trafikområdet är det orimligt att satsa alla dessa miljarder på Dennispake- tet, samtidigt som kollektivtrafiken inte har tillräckli- ga resurser i storstäderna. En arbetstidsreform är nödvändig. Regeringen sä- ger att det finns ett utrymme för arbetstidsförkort- ningen. Men ni har ingenting konkret att komma med när det gäller att minska övertidsarbetet och omförde- la arbetstiderna. Vi kommer att presentera i vår mo- tion ett program för 35-timmarsveckans genomföran- de. Vi har låtit oss inspireras av bl.a. motsvarande program i Frankrike, och vi kommer att tala väldigt mycket om detta i valrörelsen. Det är absolut nöd- vändigt att genomföra ett konkret reformprogram med både lagstiftning och avtal. Vi har sett affischer runt om i landet där en LO- kvinna och en LO-man säger: Vi räddade Sverige. Här säger Erik Åsbrink att regeringen räddade Sveri- ge med Centerns hjälp. Per-Ola Eriksson säger att Centern räddade Sverige. LO:s uppfattning om saneringspolitiken har legat ganska nära Vänsterpartiets uppfattning. Jag vill fråga Erik Åsbrink hur han upplever denna affisch. Vem är det egentligen som säger detta? Vem anser LO rädda- de Sverige? Menar LO att det var samarbetet med Centern som räddade Sverige? Eller menar LO rent av att de två på affischen är vänsterpartister som säger att det var Vänstern som räddade Sverige? Det vore kanske för bra för att vara sant, men jag skulle vilja höra: Vem räddade Sverige, Erik Åsbrink? Är det bara er egen skicklighet? Litet tur har ni väl ändå haft. Det är bra att blockpolitiken är död, säger Erik Åsbrink. Jag tror att det finns ganska starka faror i det. Om vi i Sverige får samma utveckling som i USA och England, att de stora partierna rör sig mot mitten och fångar in den etablerade medelklassen med en politik som ligger mycket nära varandra, kan många unga, arbetslösa människor se politiken som ett spel som de upplever att de inte är berörda av. Vänster- partiets ambition är att visa upp ett tydligt alternativ till vänster. Vi påstår inte att vår politik är bra för alla. Vår politik drabbar många grupper. De välbeställda med höga inkomster får betala mer i skatt. Vi kommer att omfördela. Men vi tror att det i längden enbart är en sådan tydlig vänsterpolitik som är hållbar. (Applåder) 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 205755 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0989/#anf5