2348877 GL0989 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:89 Tisdagen den 14 april 1997/98 89 1998-04-14 00:00:00 Bordläggningsdebatt med anledning av vårpropositionen DE1CEDB2-666D-46B4-8A47-BC3ADDF44510 4 CARL B HAMILTON (fp) fp Fru talman! Den här finansplanen är full av oblygt socialdemokratiskt röstköpande. Man gömmer miss- lyckanden med jobben, och man gör en ekonomisk prognos som är orealistiskt uppblåst. Låt mig emellertid börja med det goda som har hänt, för det har hänt många goda saker med svensk ekonomi. Det är bra att inflationen har blivit låg och att de offentliga finanserna har förbättrats mycket snabbare än någon trodde. Räntorna har kommit ned på ett mycket dramatiskt sätt. Det är väldigt bra. Det är mycket glädjande. Men om man ser på räntorna kan man notera i marginalen att den reala räntan faktiskt går upp i år och nästa år. Det är den räntan som styr investering- arna. Det är den räntan som styr människors verkliga boendekostnader. Så över till kritiken: eftersläpningen, prognoserna och jobben. Det går bra för Sverige, skriver regering- en. Men det kan inte vara ekonomiskt bra när ett land har fallit från fjärde plats i välståndsligan till sextonde plats, för att förra året falla från sextonde till artonde plats, passerat av Finland och Irland. Det är OECD:s statistik. Antalet människor i riktiga jobb är färre 1998 än vad det var när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994. Om man ser på de prognoser som Göran Persson gjorde i sin första vårbudget 1995 hade han tre olika alternativ, dvs. bra, medel och låg, över hur de nya jobben skulle kunna utvecklas fram till år 2000. Jämfört med det sämsta alternativet ligger Sverige i dag väsentligt under. Det är 43 000 jobb färre än den sämsta prognosen Göran Persson gjorde 1995. Detta är en illustration av det misslyckande som regeringen har som ryggsäck i fråga om jobben och sysselsättningen. Det illustrerar de prognosmissar som Göran Perssons regering har gjort vad beträffar job- ben. Nu betonar regeringen väldeligen tillväxten i rik- tiga jobb. Men låt oss sätta in dessa tal i sitt samman- hang. Med den utveckling av nya jobb som har varit under mandatperioden och som ligger i prognosen, skulle det ta ungefär tio år, fram till år 2010 eller mer, innan man når målet full sysselsättning. Det är en väldigt svag ökning i trenden. Det är helt oacceptabelt att glädjas och yvas på det bjärta sätt som regeringen gör över denna prognos. I viktiga avseenden är prognosen orealistisk. Den riskerar därför att invagga medborgarna, företagen och myndigheterna i en falsk trygghet. I varje finans- plan som denna regering har presenterat har man börjat med samma uttalande: Sverige står inför en konjunkturuppgång. Man sade detta för tre år sedan, för två år sedan och för ett år sedan. Varje år står Sverige inför en konjunktuppgång. Det är naturligtvis inte sant, och det har inte varit sant. När man nu för tredje året i rad läser detta blir man litet betänksam. Vilken trovärdighet har denna regering när regeringen för tredje året i rad ger samma budskap, dvs. att Sveriges ekonomi är på uppgång? Det som är mest bekymmersamt beträffande pro- gnosen är att man har ingen lågkonjunktur framför sig - trots att prognosen skall gälla fem år. Det är som om världshistorien har ändrats beträffande Sverige och lågkonjunkturen. Vi är numera befriade från lågkon- junkturer i framtiden. Så är det naturligtvis inte. Alla bedömare i OECD och andra länder gör bedömningen att år 2000 eller år 2001 kommer en lågkonjunktur. Men den finns inte med i regeringens prognoser. Tvärtom! Man har en tillväxtprognos som ligger på ca 3 % per år. Vad är 3 %? Är det mycket eller litet? Historiskt sett har Sverige under de senaste 25 åren haft en tillväxttakt som är ungefär hälften, 1½ % per år. Inte nog med att regeringen har avskaffat lågkon- junkturen i framtiden - den finns inte i prognoserna - dessutom har regeringen lyft upp tillväxtprognosen på historiskt sett okända nivåer under så lång tid. Det kommer naturligtvis fler lågkonjunkturer. Det är detta som är det stora bekymret, att man inte nu under de goda tiderna inser detta och tar tillfället i akt och genomför de långsiktiga strukturreformer som är absolut nödvändiga för att få en långsiktigt hög till- växt och fler nya jobb. Reformerna lyser med sin frånvaro. Jag tror att det finns en stor risk att Sverige i nästa lågkonjunktur kommer att drabbas av nya problem i de offentliga finanserna och nya problem med växelkursen. Detta är en stor risk. Sverige har de bland OECD-länderna mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna. Där- med blir varje lågkonjunktur för Sverige ett potentiellt krisår. Var finns beredskapen för detta? Den finns inte. Problemet hur Sverige skall hanteras i nästa lågkonjunktur är undangömt i finansplanen. Regeringen beskriver vältaligt beträffande jobben att den absolut avgörande frågan för fler jobb på lång sikt är lönebildningen. Jag håller med om detta. Det är desto mer förvånande att läsa att regeringen anser sig inte ha något inflytande över denna centrala fråga. Det ansvaret placerar regeringen helt och fullt på parterna: Blir löneökningarna för höga, biter sig mas- sarbetslösheten fast, det ansvaret vilar tungt för alla som har ansvaret för svensk lönebildning. Till denna grupp som har ansvaret över lönebild- ning hör dock tydligen inte regeringen. Man kan i finansplanen tydligt se hur regeringen bäddar för att kunna säga om det går snett med arbetslösheten: "Ja, men skyll inte på oss socialdemokrater. Det är inte vårt fel. Det är parterna på arbetsmarknaden." Detta är fullständigt snett i ett samhälle som Sve- rige. Regeringen styr riket. Regeringen har ansvar för att det finns sådana regler, lagar, ramverk på arbets- marknaden så att parterna på arbetsmarknaden sluter sådana avtal som gör att fler människor får riktiga jobb. Man skall inte mästra facket för att fylla en histo- risk funktion att kämpa för högre löner. Man skall ändra lagarna. Man skall ändra reglerna. Man skall fatta beslut som gör att facket och arbetsgivarna gör rätt ur samhällsekonomisk synpunkt. Det är fel recept som Erik Åsbrink ibland använ- der sig av, dvs. att säga att det skall vara si och så många procent för att få en högre sysselsättning. Vi lever i en värld med rörlig växelkurs. En ändring i denna växelkurs med 2, 3 eller 4 % - vilket är helt normalt över ett år - kan antingen utradera vinster i företagen eller skapa övervinster. Regeringen skriver i finansplanen en text med en innebörd som om Sverige vore medlem av EMU med dess klippfasta växelkurs. Det vore dock bättre om regeringen tycker att det är bra att gå med i EMU, argumenterar för EMU och inte bara pratar som om vi vore med i EMU. Regeringen gör beträffande nya jobb inte ett smack av det som OECD och bl.a. Folkpartiet länge har sagt: Sverige måste för att få ned arbetslösheten och få upp sysselsättningsnivån vidta en lång rad långsiktiga åtgärder - men inte i statlig inkomstpolitik - t.ex. lägre skatt på arbete, ändringar i arbetsrätten, ändringar i arbetslöshetsförsäkringen just för att på- verka lönebildningen - det som regeringen själv identifierar som den centrala frågan. Fru talman! Låt mig avsluta med att understryka att Sveriges ekonomiska kräftgång inte är ödesbun- den. Vi behöver inte fortsätta att falla ned i OECD:s välståndsliga. Det går att påverka till det bättre med hjälp av rätt politik. Svenska folket skall inte behöva uppleva att fler och fler länder kör förbi oss i väl- ståndsligan. Men för att det skall ske måste politiken ändras på några viktiga punkter. Vi i Folkpartiet lyfter fram jobben, företagsklimatet, mera stabila offentliga finanser och medlemskap i EMU. I botten av detta skall det ligga en realistisk ekonomisk prognos. (Applåder) 0477013214601 N 2010-01-01 00:00:00 205754 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0989/#anf4