2348877 GL0989 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:89 Tisdagen den 14 april 1997/98 89 1998-04-14 00:00:00 Bordläggningsdebatt med anledning av vårpropositionen 2CFFE5FD-E820-4DE1-ACDE-E27D8DAC0B33 2 BO LUNDGREN (m) m Fru talman! "Det går bra för Sverige." Så inleder regeringen sin vårproposition. Erik Åsbrink har där- med kommit att bli en politikens Raskenstam. Han vill genom sin rosenröda beskrivning av Sverige in- vagga oss i tron att vi lever i den bästa av världar. Och likt andra sol- och vårare förespeglar han oss en ännu ljusare framtid - om vi bara fortsätter att betala världens högsta eller ännu högre skatter. För Sveriges medborgare är verkligheten en annan: Fortsatt mas- sarbetslöshet, ett nytt världsrekord i skatter som också gett rekord i bidragsberoende och svikna politiska löften. För två år sedan sade Erik Åsbrink i sitt första an- förande i riksdagen som finansminister: "Sverige har fått en finansminister som hatar arbetslösheten." Se- dan dess har 20 000 fler blivit arbetslösa - i dag är ungefär 560 000 personer öppet arbetslösa eller i någon form av åtgärder. Regeringen räknar själv med att färre kommer att vara sysselsatta i år jämfört med 1995 - det första året i den socialdemokratiska man- datperioden. De kraftiga skattehöjningarna för framför allt låg- och medelinkomsttagare har lett till att en nyfattigdom håller på att växa fram. Hushållen får allt svårare att kontrollera sin egen ekonomi. Marginalerna blir mindre, och för många räcker inte lönen efter skatt till. Det har lett till att bidragsberoendet har ökat kraftigt. Uppemot 800 000 människor i Sverige fick i fjol socialbidrag. Trots att Sveriges medborgare betalar världens högsta skatter urholkas välfärden i den begränsade meningen de offentliga välfärdssystemen. De sjuk- vårdsköer som bantades bort under den borgerliga regeringen börjar nu åter svälla. Skolans förmåga att ge tillräckliga kunskaper ifrågasätts. Vården och om- sorgen av de äldre brister många gånger i kvalitet och värdighet. Det är en skam för de socialdemokrater som har ansvaret i regering och kommuner att de inte förmår ge medborgarna valuta för sina skattepengar. Regeringens prognoser för de kommande åren är emellertid bara förhoppningar, förhoppningar som dessutom tydligt präglas av socialdemokratisk valfe- ber. De bygger inte på att Sverige har genomfört en nödvändig omläggning av politiken. Tvärtom - skat- tehöjningarna på arbete och investeringar består. De skärps t.o.m. genom höjd marginalskatt - ett löftes- brott vilket Erik Åsbrink är väl medveten om på samma sätt som löftet om att inte höja fastighetsskat- ten bröts och löftet om att inte höja skatten med mer än 3,7 miljarder och att det inte skulle drabba någon fattig också sveks. Arbetsmarknadsregleringarna ligger också kvar, och någon omläggning av arbets- marknadspolitiken blir det inte. Det framgår av vår- propositionen. Ändå räknar regeringen med högre tillväxt de kommande åren än OECD, EU och många andra konjunkturbedömare. Kommunförbundet gjorde i mars i år följande bedömning: "Totalproduktionen, det vill säga BNP, bedöms växa med omkring 2,5 procent 1998 och 1999. Tillväxttakten begränsas därefter till 1,5-2 procent." Det är en väsentligt an- norlunda bild än den som regeringen försöker teckna. Regeringens förmåga och dess prognoser måste be- dömas efter hur utvecklingen faktiskt blivit under de senaste åren. Trots optimistiska förutsägelser blev tillväxten bara 1,3 % 1996 och 1,8 % i fjol. Syssel- sättningen minskade. Sverige föll tillbaka ytterligare i OECD:s välståndsliga genom att passeras av Irland och Finland. Inom EU har Sveriges medborgare nu sämre standard än medborgarna i alla medlemsländer utom Spanien, Portugal och Grekland. Erik Åsbrink: Varför blev det sämre 1997? Och varför har arbetslösheten ökat trots att vi 1996 fick en finansminister som enligt egen utsago hatade arbets- lösheten? Den socialdemokratiska regeringens misslyckande är störst och allvarligast när det gäller sysselsättning- en. Arbete är grunden för välstånd och trygghet - för den enskilde och för hela samhället. Den som drabbas av arbetslöshet får sämre ekonomi, ofta bristande självkänsla och många gånger sociala problem. Till det kommer den enorma kostnaden för arbetslösheten för oss alla. Genom att färre tvingas försörja fler blir skatterna högre, samtidigt som produktionen blir mindre. Enligt en utredning av några forskare vid högskolan i Växjö kostar arbetslösheten varje svenskt hushåll uppemot 40 000 kr i genomsnitt varje år. Den svaga sysselsättningsutvecklingen försämrar också förutsättningarna att klara viktiga gemensamma åtaganden. Kostnaderna för arbetslösheten tränger ut andra uppgifter, och när skatteunderlaget urholkas blir det svårare att finansiera de offentliga kärnuppgifter- na. Kommunalskatterna blir högre än de skulle behö- va vara. Det är därför häpnadsväckande att vårpropositio- nen saknar varje ansats att skapa tillräckligt goda förutsättningar för de hundratusentals nya jobb som måste växa fram under kommande år. Sverige behö- ver sänkta skatter och mindre regleringar. Propositio- nen präglas i stället av traditionell socialdemokratisk politik - stora utgiftsökningar, 18 miljarder kronor utöver vad som redan utlovats, i stället för nödvändi- ga skattesänkningar. Den socialdemokratiska rege- ringen kommer därför inte att kunna bryta den negati- va utvecklingen. Även om konjunkturuppgången kan leda till en kortsiktig förbättring är utvecklingen säm- re än i andra länder. Erik Åsbrink sade i sin inledning att när regeringen nu kan minska den öppna arbets- lösheten - när regeringen kan halvera den, vilket de flesta inte tror på, bara han själv och regeringen möj- ligen - beror det på att de nya jobben växer fram. Men om finansministern slår upp s. 30 i bil. 1 till den proposition som han just har överlämnat till riksdagen och läser vad som är förutsättningen för att kunna uppnå detta mål kan han läsa följande: "Arbetskraftsutbudet hålls samtidigt tillbaka av att antalet utbildningsplatser ökar ytterligare, vilket får till följd att - - -." Det gäller att hålla sig till sanningen, och den är att ni har misslyckats skändligen vad gäller syssel- sättningen. Det beror naturligtvis på att ni avvisar rekommendationer från internationella organisationer, från EU och från flertalet ekonomer om lägre skatter på arbete, om flexiblare lönebildning och om en mindre reglerad arbetsmarknad. Priset för detta beta- las av de arbetslösa och av oss alla, framför allt låg- och medelinkomsttagare, som får betala den sämre utveckling som blir följden. Skatterna höjs kraftigt också i år - höjda egenav- gifter för låg- och medelinkomsttagare och höjda energiskatter. Nästa år höjs skatten på arbetsinkoms- ter genom högre marginalskatt, som Erik Åsbrink själv sade. Dolt i olika utredningar - det är ju val i höst - väntar bl.a. höjd fastighetsskatt och höjd ben- sin- och dieselskatt. Visserligen tvingas man i några fall backa och i begränsad utsträckning lindra redan genomförda och betydligt större skattehöjningar för företagande. Man har också sänkt skatten för miljar- därer och tänker göra det även för utländska experter. Men, Erik Åsbrink, varför är ni så rädda för att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare i Sverige, för dem som har de minsta marginalerna och som betalar världens högsta skatt? Fru talman! Det måste bli ett slut på de ständiga skattehöjningarna, men det räcker inte. Skatterna måste under kommande år sänkas rejält så att dagens bidragsberoende och små marginaler för låg- och medelinkomsttagare byts mot självständighet och oberoende. Det gäller kommunalskatten. Det gäller ett förvärvsavdrag som kompenserar för egenavgifterna. Det gäller grundavdrag för barn. Det gäller sänkt fastighetsskatt. Sänkt skatt på arbetsinkomster ger också fler nya jobb men det krävs ytterligare åtgärder som river hindren för de nya jobben. En reform som är nästintill självfinansierande och som skulle kunna genomföras snabbt är att sänka skatten för hushållstjänster. Det skulle ge tiotusentals nya jobb. Det skulle göra svarta jobb vita. Det skulle också öka jämställdheten. Regeringen har emellertid blockerat en sådan reform som bl.a. föreslagits av oss moderaterna samt av Folkpartiet och Kristdemokra- terna. Det gäller också att eliminera dubbelbeskatt- ningen och överbeskattningen av företagen. En annan, liten men betydelsefull, åtgärd skulle vara att sänka dieselskatten vad gäller arbetsredskap. Dessutom måste arbetsmarknaden avregleras. Sverige kan inte gå in i 2000-talet med en arbets- marknadslagstiftning som har sitt ursprung i det för- flutna. Det måste bli lättare att anställa. Ramarna för lönebildningen måste ändras; detta för att åstadkom- ma större flexibilitet. Genom att fler arbetar och färre behöver försörjas av andra blir det möjligt att sänka skatten ännu mer. På så vis kan vi moderater återskapa ett Sverige där det är både en rättighet och en skyldighet att kunna försörja sig själv - ett Sverige där man också kan vara trygg i förvissningen om att det när den egna förmå- gan inte räcker till finns ett oavvisligt gemensamt ansvar för att ingen far illa och för att det alltid ges nya möjligheter. Sverige kan bli ett välfärdssamhälle i ordets verkliga mening men det förutsätter en ny regering och en ny ekonomisk politik! (Applåder) 0537484650407 N 2010-01-01 00:00:00 205752 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0989/#anf2