2348875 GL0987 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:87 Torsdagen den 26 mars 1997/98 87 1998-03-26 00:00:00 Fattigdomsbekämpning i Sveriges utveck- lingssamarbete 3ABA909B-36F0-4365-8A48-A4D360C5FB89 6 BERNDT EKHOLM (s) s Herr talman! Det som vi behandlar i dag är vad man skulle säga något av kärnan i det svenska bistån- det. Vi skall tala om det övergripande målet, nämligen att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Den skrivelse som vi har fått har på ett ganska bra sätt lyckats att mejsla ut en tydligare profil för fattig- domsinriktningen när det gäller det svenska biståndet. Vi skall komma ihåg att det inte bara är denna skri- velse som hör till sammanhanget, utan regeringen har levererat några till. Vi har egentligen ett paket som vi inte behandlar i dag men som vi totalt skall behandla under vårriksdagen. En skrivelse handlar om demo- krati och mänskliga rättigheter, en handlar om en ny Afrikapolitik och en tredje kommer som handlar om våra insatser i Asien. Biörsmark har här tydligt pekat på hur den globala fattigdomen ser ut. Det är bara tråkigt att se att situa- tionen fortfarande är så svår, att det trots allt har hänt så litet under alla de decennier som vi har jobbat med biståndsfrågorna. Fattigdomen ökar i Afrika. Den minskar i andra delar av världen, men i Asien bara i en takt som vi kan vara något så när nöjda med. Därför finns det alla skäl att stärka fattigdomsbekämpningen i biståndet. För detta behövs naturligtvis en strategi. Grunden för en sådan strategi måste naturligtvis vara att vi skall se till att de fattiga själva kan ta sig an sina problem. Vi skall ge dem ett sådant stöd att de får förmågan att själva lösa sina problem. Grunden i ett sådant bistånd är ju, som vi skriver i vårt betänkande, att det finns goda politiska förutsättningar, att det finns en politisk vilja till förändringar och en förmåga att ändra på situationen. Viktigt är naturligtvis också att samarbetsländerna är intresserade av att bygga upp demokrati och mänskliga rättigheter, att vi ser en positiv utveckling i den riktningen. Men det är också väldigt viktigt att länderna har en stabilitet, inte minst på det ekonomis- ka området. Det blir inte mycket till utländska inves- teringar om det inte råder stabilitet och självfallet också ett fungerande rättssystem. Den offentliga sektorn måste naturligtvis ha en god styrning. Om inte den offentliga sektorns styrning fungerar i mottagarländerna kommer biståndet att rinna ned i tomma hål. Det är väldigt viktigt med en fri marknadsekonomi och, som vi skriver i betänkan- det, på en social grund. Det leder till en ekonomisk utveckling som ger en socialt acceptabel fördelning av resurserna, dels från biståndet men också från de resurser som kan skapas. Det leder i sin tur till en rättvis och jämlik tillväxt. Jag tycker att man i regeringens skrivelse på ett väldigt fint sätt stryker under vad man menar med jämlik tillväxt, och jag vill peka på de sex punkterna: Ett hållbart utnyttjande av naturresurserna, att ha ett jämställdhetsperspektiv när vi talar om jämlik tillväxt, att tillväxten skall omfatta många sektorer i samhället, att den skall vara så jämnt fördelad som möjligt geo- grafiskt, att den skall ge positiva inkomsteffekter för majoriteten av befolkningen och att den skall bidra till att öka sysselsättningen. Men viktiga grunder är också satsningen på miljöfrågorna och jämställdhetsfrågor- na, som under senare har kommit in som särskilda mål i svenskt bistånd. I denna skrivelse liksom i en del andra skrivelser, bl.a. Afrikaskrivelsen, påpekas att vi har anledning att förändra relationen mellan givar- och samarbetslän- der. Vi talar nu på ett tydligare sätt om partnerskap. Det behövs en ömsesidighet, att vi sluter ett kontrakt med varandra, att vi båda tar ansvar och att vi har en samsyn i de åtgärder vi vidtar. Vi pekar också på vikten av att man ser sambandet mellan olika nivåer. Det gäller den lokala nivån, den nationella nivån och den globala nivån. Detta synsätt leder till behovet av ett ökat folkligt deltagande och av större aktivitet i det civila samhället. På det lokala området är det naturligtvis väldigt viktigt att stödja utvecklingen av lokal demokrati. Det gäller politisk demokrati men också lokal demokrati på annat sätt. Man måste ge det civila samhället det stödet som ett komplement till de traditionella åtgär- derna med utbildning, sjukvård, hälsovård och möj- ligheten att få försörjning. Utan de åtgärderna får man ju inte heller möjlighet att bygga demokratin. Dessa delar hör ihop. I det nationella perspektivet gäller det att vi får ett brett partnerskap, som vi säger. Detta breda part- nerskap bör involvera staten, de enskilda organisatio- nerna och den privata sektorn. När vi talar om detta talar vi både om oss som givarland och om samarbets- landet. Det är litet av Agenda 21 från Rio över det här faktiskt. Man skall ha ett bredare engagemang. Det är inte bara staten och de offentliga institutionerna som skall vara engagerade i ett förändringsarbete utan också folket i sig. På det internationella planet gäller det att vi nu er- sätter det givarcentrerade sättet att hantera biståndet och går mot ett mer programinriktat bistånd. Det är en följd av den här partnerskapstanken. Det är också viktigt att vi inte missar att göra stora insatser - kan- ske inte bara på det internationella planet utan också nationellt - för konfliktlösning. Det är oerhört viktigt att förebygga att vi får konflikter i världen. Jag tror att väldigt många inte inser att biståndet faktiskt är en säkerhetshöjande faktor som minskar konflikterna och som också skyddar oss själva. Det är ett budskap som vi nog litet till mans bör hjälpas åt att föra ut i det svenska samhället. När vi pratar om det internationella perspektivet är det naturligtvis också oerhört viktigt att arbeta med att lösa de skuldproblem som finns och som är mycket stora. Vi är väl alla överens om att det här HIPC- initiativet, som bl.a. Världsbanken är fadder till, är mycket positivt. Det stöd som de här skuldavskriv- ningarna kan få av olika frivilligorganisationer är viktigt. Vi har särskilt poängterat att vi ser väldigt positivt på den kampanj som kyrkor, TCO och andra organisationer i Sverige och andra länder driver som kallas för Jubilee 2000. Vi behöver det opinonsstödet som politiker för att kunna driva de här frågorna. I det sammanhanget vill jag säga till Bertil Pers- son att Moderaterna ju inte är det enda parti som avsätter pengar till skuldavskrivningar. Det lät i hans anförande som om det skulle vara på det sättet. Efter de här litet mer allmänna reflexionerna tänkte jag kommentera reservationerna och något av de särskilda yttrandena. Jag skall med en gång, så att jag inte glömmer det, tillstyrka utrikesutskottets för- slag i betänkandet, yrka bifall till hemställanspunkter- na och föreslå att skrivelsen läggs till handlingarna. Jag yrkar samtidigt avslag på de reservationer som finns. Jag kommer att dela de här kommentarerna med Agneta Brendt. Jag tar upp biståndsramen och målen. Jag säger kanske också något om miljöfrågorna och det här avsnittet som handlar om effektivitet och ut- värdering. Kanske snuddar jag något vid u-ländernas skuldsättning igen, det vet jag inte. De andra frågorna kommer Agneta Brendt att ta upp efter mig. I den första reservationen säger kristdemokraterna, folkpartisterna, Vänstern och Miljöpartiet att man vill ha en omedelbar återgång till enprocentsmålet. Man säger samtidigt, och jag citerar: "Under nuvarande regering har biståndsramen sänkts ---" Och det är ju sant. Så säger man: "--- och t.o.m. underskridit den biståndsnivå som FN rekommenderar som miniminivå för i-länderna." Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från er som står bakom den här reservationen. Vad har ni för källa för att påstå detta? Jag har ingen information som säger att vi är i den situationen att vi har under- skridit de 0,7 % som är FN:s rekommendation. Det skulle vara intressant att höra hur ni har resonerat. Ni säger också i den här reservationen att rege- ringen utåt vill ge sken av att vi skall förbli ett före- gångsland. Vi ger inte bara sken av att vi är ett före- gångsland. Vi anser att vi är ett föregångsland. Och vi kan säga att vi har ganska god grund för att hävda det. Vi är så långt jag vet ett av fyra länder bland ca 190 i det här hänseendet. Alla dessa länder är i och för sig inte industriländer som ger bistånd, men låt oss säga att vi är ett av fyra länder bland 40-50 som har upp- nått FN-rekommendationen. Då kan vi väl ändå hävda att vi är ett föregångsland? Sedan är det faktiskt så att vi har utfäst oss att återgå till att uppnå enprocentsmålet så fort statsfi- nanserna ger möjlighet till det. Vi talar om att vi skall gå tillbaka så snart statsfinanserna tillåter det. Det är klart att det kommer att ta tid, det inser man ju, efter de ekonomiskt svåra år som vi har haft. Det här har vi upprepat vartenda år. Trots det säger Ingrid Näslund att vi skulle ha problem med själva enprocentsmålet. Vi står fast vid enprocentsmålet. Vi har inte lämnat det. Den kommentaren tycker jag är något sned. Det här är en viktig fråga för oss. Det är en sym- bolfråga. Jag kan instämma i mycket av vad Ingrid Näslund själv har motiverat enprocentsmålet med. Vi delar alltså ambitionen på den punkten. Sedan har vi frågorna om målen. Det finns en mo- derat reservation som tar upp att fattigdomsbekämp- ningen skall vara det övergripande målet. Det är pre- cis vad vi föreslår i skrivelsen och vad vi har stått för väldigt länge. Det är litet lustigt att det står i motionen - och Bertil Persson dristar sig här till att upprepa det - att Moderata samlingspartiet under väldigt många år tämligen ensamt har drivit frågan om utrotandet av fattigdomen som det centrala målet för biståndspoliti- ken. Om jag minns rätt så har Ingrid Näslund och jag själv läst på att det här arbetet inleddes 1962. Det var visserligen under begreppet "höja de fattiga folkens levnadsnivå", men det är ju precis det vi syftar på; att utrota fattigdomen. Jag förstår därför inte vad det är för ny upptäckt som Bertil Persson och ni andra som är motionärer har gjort här om att det skulle vara Moderata samlingspartiet som tämligen ensamt har drivit det här. Däremot var ni ensamma om att koppla samman fattigdomsmålet med tillväxten som ett övergripande mål. Men nu ser jag att ni har lämnat det i era motio- ner. Det tycker jag är en tillnyktring. Jag tycker inte att tillväxt är ett mål. Det är ett medel för att utrota fattigdom. Så försöker ni sätta enprocentsnivån i relation till det övergripande målet. Nu har både Biörsmark och Näslund varit inne på det, och kanske någon mer. Det lever ju så att säga sitt eget liv. Det skall inte stå i motsatsställning till det övergripande målet. Om man skulle söka efter vad som kan vara Moderaternas mål i den här debatten - eftersom tydligen alla andra är överens om enprocentsmålet - så skulle det väl vara att minska biståndet successivt. Det skulle kunna vara det mål som Moderaterna har för sin politik. Det är den enda slutsats som jag kan dra. Sedan har vi Folkpartiet, som lyfter fram demo- kratifrågorna och vill ha dem som ett särskilt mål. Man säger i sin reservation att demokratimålet länge har utgjort en dekoration. Det är väl inte något kläd- samt språkbruk - även om arbetet med demokrati har givits bättre förutsättningar efter det kalla kriget. Vi har kunnat jobba mer intensivt med det. Men vi har jobbat med det hela tiden. Det har inte varit någon dekoration. Däremot tycker vi inte, som Folkpartiet, att man skall upphöja ett av de sex målen så att det får en högre status än de andra. Vi tycker att resurstillväxt, ekonomisk och politisk självständighet, ekonomisk och social utjämning, demokratisk samhällsutveck- ling, miljöomsorg och jämställdhet skall vara jäm- ställda under det övergripande fattigdomsmålet. Jag hade tänkt säga något om handel och miljö, men eftersom jag redan har gjort ett så pass stort tidsöverdrag hoppar jag över det. Jag går till nästa reservation. Den handlar om att Folkpartiet vill ha en biståndspolitisk utredning. Det kan synas vara intressant att få en sådan. Det är ett gammalt folkpartikrav. Men vi har ju valt mo- dellen att jobba med en kontinuerlig omprövning av biståndet. Det visar vi nu genom de här skrivelserna som jag nämnde. Vi tycker att det är ett bättre tillvä- gagångssätt. Den nya regeringen har börjat arbeta i dialog med oppositionen, med alla partier, för att forma den här förändringen. Det tycker vi är ett mer praktiskt sätt. Det är vår inriktning som vi ser läget nu i alla fall. I en reservation från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna framförs krav på ett oberoende utvärderingsinstitut enligt den gamla modellen som fanns under den borgerliga regeringens tid. Jag vet personligen inte hur det fungerade under den tiden, om det fanns några särskilda problem eller inte. Men vi tycker att den konstruktion som vi nu har och som innebär att Sida har en utvärderingsenhet och också utnyttjar oberoende experter och att vi har en expert- grupp som också har en relativt självständig ställning fungerar bra. Vi tror att det är ett sätt som vi kan arbeta vidare på. Om det efter hand skulle visa sig att det inte fungerar bra får vi väl ta upp den frågan till diskussion då. Men för tillfället tycker vi att detta är en bra avvägning mellan självständighet och åter- koppling av verksamheten. Min talartid är slut, men jag får väl återkomma med ytterligare klarlägganden om det blir någon de- batt med anledning av detta anförande. 0610573125306 N 2010-01-01 00:00:00 205499 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0987/#anf6