2348874 GL0986 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:86 Onsdagen den 25 mars 1997/98 86 1998-03-25 00:00:00 Vissa näringspolitiska frågor 3AA804F8-0BD6-412C-AD97-E192B731ECFF 130 GÖRAN HÄGGLUND (kd) kd Herr talman! Näringspolitikens utformning har kommit att diskuteras mycket intensivt under den senaste tiden - som flera talare påpekat tidigare. Or- sakerna är naturligtvis den oerhört höga arbetslöshe- ten vi har att brottas med, den svaga ekonomiska utvecklingen och nu, inte minst, den senaste tidens diskussioner om att alltfler svenska storföretag över- väger att flytta sina huvudkontor från Sverige till länder där man upplever näringsklimatet som mer gynnsamt för företagen eller för att komma närmare de största marknaderna. Det betänkande som vi nu behandlar är ett slags uppsamlingsheat där näringsutskottet behandlar ett hundratal yrkanden som rör näringspolitiska frågor. Samtliga dessa yrkanden avstyrks. Med utgångspunkt i det kan man fråga sig om allt är frid och fröjd, efter- som ingenting behöver göras, inga goda idéer finns presenterade i de hundra yrkandena. Så är det natur- ligtvis inte. Vi har stora problem i Sverige för närvarande. Lennart Beijer sade i sitt inlägg att det finns en pes- simism bland en del partier som verkar i kammaren. Man kan välja att bortse från arbetslösheten, den svaga ekonomiska utvecklingen, från risken att vi förlorar ytterligare svenska företag från vårt land. I så fall ser naturligtvis landet betydligt bättre ut. Men om man vill se sanningen i vitögat och konstatera att vi har en rekordhög arbetslöshet, vi har brister i syssel- sättningen, måste vi ändock diskutera problemen. Arbetslösheten tycks ha bitit sig fast på en oaccep- tabelt hög nivå. Kostnaderna beräknades nyligen - som Lennart Beijer nämnde - uppgå till omkring 155 miljarder kronor per år. Effekterna är naturligtvis förödande för enskilda människor, men också för landets ekonomi. Detta är ett slöseri utan like. Det finns alltså pengar som kan användas på ett mer of- fensivt sätt än att utbetalas till passivt kontantstöd eller till åtgärder. Ett annat problem är sysselsättningen i vårt land. Den har inte varit lägre sedan mitten av 70-talet. En engelsk ekonom-historiker hävdade nyligen att den inte har varit lägre sedan industrialismens genombrott. På ungefär hundra år har sysselsättningen inte varit lägre än i dag. Det är naturligtvis ett betydande be- kymmer. Det innebär att allt färre människor skall försörja alltfler. Nu lever vi i en situation med en internationell högkonjunktur, men när problemen kommer tillbaka kommer detta att göra Sverige oer- hört utsatt. När man tittar på OECD:s välfärdsliga kan man se att Sverige har rutschat ned från en tredjeplats 1970. Jag minns när jag var barn. Då var det Sverige, Schweiz och USA som tävlade om att vara rikast i världen. Nu är vi nere på 18:e plats. Det får ju de svenska OS-insatserna att framstå som oerhört fram- gångsrika. Vad gör då regeringen i den här situationen? Sva- ret är tyvärr: inte särskilt mycket. Vad gör utskottet? Ingenting mer än att man effektivt sopar undan de yrkanden som har kommit från andra som inte är fullt så nöjda med situationen. Att den svenska politiken har misslyckats råder det ju inga tvivel om. Det fordras ett radikalt nytän- kande för att vända utvecklingen. Ekonomin spelar naturligtvis en stor roll när det gäller de frågor som jag har nämnt. Vi får mindre pengar i plånboken. Arbetslösheten blir besvärande, och statsfinanserna utsätts för mycket stora påfrest- ningar. Men bakom alla dessa siffror står enskilda männi- skor som inte längre har något arbete att gå till. Vi har nog alla vänner, släktingar, bekanta som år ut och år in, decennium efter decennium har gått upp tidigt på morgnarna och packat sin väska för att i ur och skur ge sig av till en arbetsplats för att där finna en arbets- gemenskap och göra en insats som bidrar till att ge livet en mening. Det är då naturligtvis ett rasande hårt slag om man får beskedet att man inte behövs längre. Detsamma gäller den unga mannen eller den unga kvinnan som har gått ut skolan efter många år och som möts av beskedet: Sorry, du behövs inte här. Det är verkligen ingen bra start på vuxenlivet. Vad gör vi då? Ser man tillbaka finner man att det finns en mängd framgångsrika storföretag. Detta är unikt i ett internationellt perspektiv. Som exempel kan nämnas AGA, Volvo, ABB, Alfa Laval, Tetra Pak, Saab, Atlas Copco, SKF, Sandvik, Ericsson och Ast- ra. Nästan alla dessa företag bygger på idéer som är ungefär hundra år gamla. Det var en period i Sverige när vi låg före. Innovationerna haglade och på dessa lever vi än i dag. Men det är dagens små och medel- stora företag som skall bli morgondagens storföretag. I dag växer inte de små företagen som de borde, och företag kommer inte till i den utsträckning som vi skulle önska. Vi måste få till stånd en renässans för företag och företagare. Det behövs många försök, varav en del kommer att misslyckas medan andra kommer att lyckas och bli morgondagens Ericsson, Astra, SKF eller vad det nu kan vara. Politiken måste alltså inriktas på att ge goda förut- sättningar för nya och växande företag. Nya företag skapas enbart när enskilda människor finner det vara mödan värt att starta ett företag i liten skala eller att utveckla en befintlig verksamhet. Då gäller det för politiken att sänka trösklarna och undanröja hindren. En riktig politik ger förutsättningar för fler jobb. Jag tror inte - som här har föreslagits tidigare - att vägen är att vi skall arbeta mindre eller att vi skall fördela arbetslösheten oss emellan. Jobb finns, jobb måste utföras och med rätt politik går det att få fram fler jobb i Sverige. Till en del handlar det om attityder till företagan- de. Där finns det mycket att göra för att skapa en mer positiv stämning kring företagandet. Det behövs stabila spelregler, som vi har resonerat om många gånger tidigare. Statens roll måste klargöras. Detsamma gäller na- turligtvis att kommunernas roll som domare, inte som spelare, på en marknad måste klargöras. Vi måste ha skatteregler som inte konsekvent missgynnar investeringar i företag i förhållande till riskfritt banksparande. Vi måste satsa mer på utbildning, införa utbild- ningskonto och lärlingssystem, för att få in ungdomar inte minst i industrin. Vi måste få en arbetsrätt som är bättre anpassad till de mindre företagens förutsättningar. De absurda reglerna om förtida momsinbetalning- ar måste bort. Som flera här har betonat måste vi avbyråkratise- ra, dvs. införa en regelrätt klappjakt på onödiga regler och uppgiftslämnande. Under den tid som har gått sedan vi debatterade näringspolitik senast har ett antal initiativförsök i utskottet slagits tillbaka, trots stats- ministerns ord i den här riktningen. Vi måste också öppna den privata tjänstesektorn och gynna sparandet. Politiken skall alltså inriktas på att sänka trösklar- na och på alla sätt att underlätta för startande och utvecklande av verksamheter. Politiken kan bidra till att skapa ett klimat som gör att den dystra utveckling- en bryts. Den bild som är ganska pessimistisk för svensk del går att vända, men då fordras också att politiken ändras. Som jag sade har det funnits hundra olika förslag som utskottet har behandlat. Alla har avvisats. Då kanske regeringen har någonting annat att sätta i stället, några andra friska förslag som skulle kunna vända utvecklingen. Annars förefaller det som att man är nöjd med situationen. På det här området har vi väntat mycket länge. Antalet förslag från Näringsde- partementet som riksdagen har att behandla under den här terminen är inte heller över hövan många. Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation nr 1. Jag deklarerar också att jag i övrigt naturligtvis står bakom alla de reservationer som har en kristdemokratisk beteckning. 0584659199514 N 2010-01-01 00:00:00 205347 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0986/#anf130