2348873 GL0985 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:85 Tisdagen den 24 mars 1997/98 85 1998-03-24 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:195 om skatter och arbetslöshet interpellationsdebatt 068171CE-BC50-44BD-83EC-E4BF4ACBF325 62 ANNIKA JONSELL (m) m Herr talman! Jag ställde en konkret fråga till ar- betsmarknadsministern om vad regeringen har tänkt att göra för att låginkomsttagare skall kunna leva på sin lön. Jag nämnde speciellt Sveriges rekordhöga skatter för låginkomsttagare och att de driver bort många kvinnor från arbetsmarknaden och in i ett bidragsberoende. Det svar jag har fått är att det bara är ökad syssel- sättning och ekonomisk tillväxt som kan ge bättre löner och ett minskat behov av arbetslöshetsersättning samt att det är arbetsmarknadens parter som har an- svaret för lönebildningen. Jag tycker i och för sig att det är bra att arbets- marknadsministern anlägger det här övergripande perspektivet i stället för att säga att vi politiker kan förändra snabbt och enkelt genom att vidta olika åt- gärder. Men saken är ju ändå den att skatten är ett instrument som regeringen i allra högsta grad har kontroll över. Om regeringen skulle vilja höja netto- lönen, dvs. det som verkligen betyder någonting, för låginkomsttagare och därmed minska deras behov av arbetslöshetsersättning och bidrag, så kan regeringen göra det genom att sänka deras skatter. Sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare skulle dessutom bidra till den ökade sysselsättningen och den ekono- miska tillväxten. Herr talman! Jag menar tyvärr att arbetsmark- nadsministerns hänvisningar till satsning på utbildning är litet av goddag-yxskaft. Utbildning är självfallet viktig. Men det förändrar inte på något sätt förhållan- det mellan lön och bidrag. Om människor skall vilja satsa på utbildning måste det löna sig ekonomiskt. Med de höga skatter som vi har i Sverige i dag är detta långt ifrån alltid fallet. Men jag tror att de allra flesta människor håller med om att det är rimligt att medborgare skall kunna få det bättre genom hederligt arbete och egna insatser. Eftersom arbetsmarknadsministern själv hänvisar till beräkningar från ESO vill jag gärna ta upp ett exempel som finns i en av deras senaste rapporter, Ds 1998:15. Den handlar om en kvinna som inte har råd att bli chef. Det är förstås beklagligt ur flera aspekter. Det finns ju för få kvinnliga chefer. Man antar här att en ensamstående tvåbarnsmor arbetar deltid 75 % med en genomsnittlig lön. När hon blir erbjuden ett chefsjobb som skulle ge en långt högre bruttolön medför såväl högre skatt som missade bidrag och högre barnomsorgskostnader att hon i slutändan inte har råd att tacka ja till det här erbjudandet. Hennes disponibla inkomst skulle minska med ungefär 1 000 kr i månaden. Ett sådant räkneexempel, som det egentligen före- kommer ett otal av, visar alltså att ensamstående för- äldrar knappt klarar sig som heltidsarbetande utan tvingas mer eller mindre deltidsarbeta även om lönen är mycket hög, och detta därför att de måste betala mycket höga skatter. Nästan lika höga marginaleffek- ter får familjer med två sammanboende föräldrar enligt samma rapport. Slutligen är jag också litet förvånad över det svar som säger att det är väldigt få löntagare som skulle förlora på att arbeta i stället för att gå arbetslösa. Här hänvisar man också till den här ESO-rapporten. Den ESO-rapport som kom i slutet av 1997 visar att om- kring 40 % av dem som är arbetslösa i dag knappast skulle tjäna mer än möjligen marginellt på att arbeta i stället för att gå arbetslösa. 0724153546015 N 2010-01-01 00:00:00 205192 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0985/#anf62