2348873 GL0985 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:85 Tisdagen den 24 mars 1997/98 85 1998-03-24 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:188 om elö- verkänslighet interpellationsdebatt 3DC39595-E9A5-473B-B26E-30A7817532D8 2 Andre vice talman GÖREL THURDIN (c) c Fru talman! Jag tackar först socialministern för svaret. Jag uppskattar att regeringen avser att följa frågan med stor uppmärksamhet, likaså att elöver- känslighet kommer att uppmärksammas i utredningen om personer med funktionshinder. I och med det har regeringen visat att man anser att det handlar om ett funktionshinder att vara elöverkänslig. Jag uppskattar också att bemötandet skall förbättras, att ministern har den inriktningen att bemötandet måste förbättras och att de elöverkänsligas situation måste förbättras. Det är just bemötandet som har gjort att jag har ställt den här interpellationen. Vi har ju för inte så länge sedan haft en annan diskussion här. De människor vi pratar om är svårt elöverkänsliga. De kan inte bo i vanliga bostäder. De får inte den hjälp de har rätt till från samhället. Med tanke på deras fysiska handikapp - fysiskt handikapp är precis vad det handlar om - får de alltså inte den hjälp de behöver. Skall vi ha möjlighet att möta det här handikappet måste vi erkänna att det finns. Kommunstyrelsens handikappråd i Stockholms stad anser att det är ett problem för samhället. Man anser att det är en kata- strof för den enskilde. Och då måste vi som ansvariga beslutsfattare inse att vi på något sätt måste leda ut- vecklingen på det här området. Vi kan inte bara sitta ned och vänta på att vetenskapen har kommit till exakt samma slutsats. Så till det här med att man inbillar sig saker och ting. Jag tycker inte heller om uttrycket upplevda symtom. Kvinnor, mammor, lämnar inte sina småbarn frivilligt. De bosätter sig inte frivilligt ute i skogen i torp som inte har någon värme på nätterna, där det är kallgrader när de skall gå och lägga sig, där det är dragiga golv och dåliga omständigheter. De tål inte telefoner, och de kan inte ha någon kommunikation med omvärlden utan att de har anhöriga som kan fara till dem. Det finns kanske 500 personer som är så här svårt elöverkänsliga. Jag vet inte riktigt, men det har sagts så. De här svårast sjuka saknar bostad, och därmed har de inget skydd. De kan inte leva med sin familj. Deras barn förlorar alltså rätten att vara med båda sina föräldrar i och med att någon av dem måste flytta hemifrån. De saknar sjukvård, eftersom det inte finns ställen där de elöverkänsliga kan tas in utan att bli ännu sämre. Och vad finns det för elsanerade ålder- domshem när de blir gamla? Här öppnar sig perspek- tiv som vi inte vet vidden av, eftersom vi inte vet om vi själva drabbas förr eller senare. De drabbade saknar ibland sjukpenning, just på grund av det här med diagnos och symtom som man har diskuterat. Nu finns det klara direktiv från Soci- alstyrelsen som säger att har man symtom skall man uppfattas som sjuk, vare sig det nu är elöverkänslighet eller någonting annat, och det är ju bra. Men flera blir i alla fall nekade sjukpenning. De saknar arbete, stu- dier, transporter och kommunikationer. Man får hela sitt liv slaget i spillror. Sedan kan man också förnekas rätten till sitt eget förstånd, eftersom man ibland stig- matiseras och psykosomatiseras. I ett demokratiskt, miljömedvetet rättssamhälle kan alltså den miljösjuke egentligen fråntas alla sina mänskliga rättigheter. Detta är någonting som inte kan accepteras och som man måste ta itu med. Om vi nu anammar den tekniska utvecklingen helt och fullt, utan kritiska ögon, vill jag fråga ministern: Hur och var skall de som inte tål tekniken i framtiden bo och leva? Nu när barn i sjuårsåldern visar tecken på elöverkänslighet - SIF har tagit fram sådana rap- porter - frågar jag mig: Vad skall vi göra? Vilken hjälp har dessa människor rätt till? Hur tycker minis- tern att vi skall jobba med den här frågan i framtiden? 0763802658906 N 2010-01-01 00:00:00 205132 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0985/#anf2