2348873 GL0985 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:85 Tisdagen den 24 mars 1997/98 85 1998-03-24 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:211 om Ko- sovo interpellationsdebatt E02C3B48-D711-44DE-8C4B-03E528C37DD3 19 RAGNHILD POHANKA (mp) mp Fru talman! Jag vill också tacka för ett utförligt och långt svar på Alice Åströms interpellation. Jag vill ge några kommentarer. I början av svaret framgår det att kosovoalbanerna skulle vara en minoritet. Både utrikesministern och jag är medvetna om att de inte utgör någon minoritet. De utgör 90 % av befolkningen i det landet. De är en minoritet i hela Serbien, men inte i Kosova. 3 % är övrig befolkning, och 7 % är serber. Sedan talar man om en minoritetspolitik. Vi stöder naturligtvis de överenskommelser som har gjorts. Det har hänt mycket sedan denna interpellation och min interpella- tion som besvaras senare i eftermiddag väcktes. Jag vill berömma Sverige som har medverkat till att frågan har tagits upp till diskussion. Det är mycket som har fallit bort. Men problemen har inte fallit bort. Jag vill ta upp frågan om icke-våldsprincipen. Unga människor avviker från principen och vill ta till vapen. Det är ungefär som ungdomar i Tibet. De vill också ta till vapen. De tycker att omvärlden inte bryr sig om dem eftersom de inte bråkar så mycket. Det är ett fruktansvärt samhälle - det är ett paral- lellt samhälle. Där finns en skuggregering och en serbisk regering. Där finns skolor för serber och sko- lor för albaner. Där finns sjukvård som i stort sett endast serber får ta del av, och albanerna har Moder Teresas sjukvård på frivillig basis. Detta parallella samhälle är ett apartheidsamhälle i Europa. Jag var där en vecka förra våren i maj. Där syntes detta överallt. Det som slog mig var hur magra och sjuka barnen var och hur svaga människor såg ut jämfört med det ändå relativt fattiga Serbien. Bara man kommer över gränsen ser man en väldig skillnad. Glädjande nog vill man öppna albanska universi- tet. Det är ett steg i en oerhört positiv riktning. Om man sedan kan komma överens om att få undervisa på albanska i skolorna, inte skriva om historien efter eget tycke osv. - det känner man igen från andra länder - vore det bra. Jag vill fråga en viktig sak. Hur länge skall något betraktas som en intern angelägenhet? Det är märkligt hur det påverkar länderna runt omkring där det finns albaner, det kommer flyktingar från landet, och man kan stå inför ett folkmord. Att utöva förtryck innebär ofta att spränga kultu- ren, t.ex. spränga skolor, spränga hälsovården, splittra människor och svälta ut dem. Sedan gruvstrejken 1988 har fler och fler blivit arbetslösa. Ca 80 % är arbetslösa i dag. Jag förstår inte hur de överlever. Många kosovoalbanska flyktingar i andra länder skickar hem pengar. Jag kan tänka mig säkerhetsstyrkor i länderna runt omkring så att inte konflikten sprider sig. Jag vet inte vad utrikesministern säger om det. Ju större konflik- ten blir, desto svårare blir det att stoppa den. Den är ju ändå inte utanför Kosova i dag. Varför ingrep inte världssamfundet när Kroatien, Slovenien och Bosnien blev självständiga och Kosova samtidigt ströps? Det har också förekommit förgift- ningar av skolbarn. Toxikologer tror att det kan vara gifter som med flit har givits till barnen. Det finns sådana lager i Kosova. Jag kan inte verifiera detta, men jag har läst detta i trovärdiga källor. 0161018662505 N 2010-01-01 00:00:00 205149 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0985/#anf19