2348870 GL0982 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:82 Onsdagen den 18 mars 1997/98 82 1998-03-18 00:00:00 Skolfrågor A129D23A-A45B-4F7E-952E-C6A05DB652F7 38 GUNNAR GOUDE (mp) mp Fru talman! I den här diskussionen har vi egentli- gen att behandla 110 motioner som är ett s.k. upp- samlingsheat, dvs. det är motioner som ligger kvar från den allmänna motionstiden. Den här stora grup- pen motioner gör ett ganska splittrat intryck, men om man ser dem i ett litet större sammanhang tror jag ändå att de återspeglar de problem som dominerar svensk skolpolitik. Jag kommer att beröra några av de här motionerna. Men med anledning av den inriktning som diskussionen har fått kommer jag också att ta upp de allmänpolitiska frågorna litet mer. Jag tror att vi börjar bli överens om att grundsko- lans problem är resursbristen. Vi har haft nedskär- ningar i skolan med ca 20-25 % under de senaste sju åren. Man har alltså fått betydligt mindre pengar till skolorna. Det har inneburit att det är färre vuxna i skolorna. Skolkuratorer, speciallärare och skolpsyko- loger är ganska sällsynta ute på skolorna nu jämfört med tidigare. Detsamma gäller vaktmästare, fritidspe- dagoger osv. Detta betyder naturligtvis att framför allt barn med behov av speciellt stöd inte får den hjälp de har rätt till. Läraren hinner inte med att hjälpa den som har problem med att läsa eller skriva t.ex. om man har en klass med 30 elever, saknar speciallärare och inte har tillgång till skolpsykolog osv. Antalet lärare har också minskat. Därav de ökade klasstorlekarna. Detta är alltså en resursfråga. Det behövs mer pengar till sko- lan. I det budgetförslag som Miljöpartiet har lagt fram har vi tillskjutit närmare 3 miljarder kronor mer än vad regeringen har gjort. Och då har ändå regeringen föreslagit en ökning med 4 miljarder kronor i år. Det är alltså äntligen ett tillskott till kommunerna som kan användas till skolorna. I det sammanhanget vill jag också nämna att Moderaterna i sitt budgetförslag har en minskning av kommunanslaget och Folkpartiet har i alla fall ingen ökning av bidraget till kommunerna. I det här sammanhanget är det intressant att kon- statera hur man från borgerligt håll lägger tonvikten på en helt annan fråga än resurserna till skolorna. Mycket av diskussionen från moderater och folkpar- tister handlar om betyg och betygsfördelningar. Jag skall återkomma till detta senare. Det finns stora problem i gymnasierna, och det handlar inte bara om resursproblem. Det är sant att man har för litet resurser till gymnasierna också, men det finns också ett omställningsproblem. Det nya gymnasiet genomfördes alldeles för hastigt utan att skolledning och lärare fick en rejäl möjlighet att ställa om sina undervisningsmetoder och sin organisation till de nya kraven så att de passade bl.a. de nya elev- grupperna som skulle gå i gymnasiet. Reformen uppfattades nog på många håll som en sorts ökad tillgänglighet för större grupper till gym- nasiet. Alla skulle kunna gå i det treåriga gymnasiet, men gymnasiet var i stort sett sig likt. Många frågade sig hur det skulle gå med de nya elevgrupperna i gymnasiet. Skulle de klara det? Den frågan var natur- ligtvis alldeles fel ställd. Frågan borde snarare ha ställts: Hur skall undervisning och innehåll utformas för att bäst passa de nya elevkategoriernas intressen, förutsättningar och framtidsplaner? Iklädda de gamla gymnasiets kostym har många elever känt sig utanför och tappat motivationen och lusten att gå i gymnasiet. Vi har fått en diskussion som liknar diskussionen kring grundskolan. Det är en diskussion som inte alls handlar om detta. Den handlar i stället väldigt mycket om huruvida eleverna på ett visst program når krite- riet för betyget Godkänd i vissa kärnämnen. Den här betygsfixeringen hindrar uppenbarligen många skolpolitiker från att rikta blicken mot elever- nas behov och fråga sig vilka förändringar som bör ske för att alla grupper av elever skall få en för dem lämplig skola. Det vore naturligtvis fel att säga att inte mycket har gjorts i många kommuner. Många kom- muner har också ett bra gymnasium. Men omställ- ningen tar tid och många gymnasieskolor har halkat efter. Miljöpartiet har tidigare i motioner och i budget- förslaget krävt att särskilda medel för skolledare och lärare skall anslås just för fortbildning och för att de skall kunna diskutera med varandra och tillsammans med elever hur undervisning och undervisningsmeto- der skall läggas upp så att det blir ett gymnasium inte bara för alla utan också för envar. Det finns många nya inslag i det s.k. nya gymna- siet som nu börjar bli ganska gammalt som är viktiga att ta upp i det här sammanhanget. Vi har inte tid att göra det, men jag vill nämna t.ex. de praktiska insla- gen och de inslag som handlar om arbetsplatsförlagd utbildning. Det här ser vi som ett väldigt viktigt in- slag, och vi vill gärna utöka det så att man som elev får större möjligheter att på en arbetsplats ta del av en litet större del av verkligheten. Man får se hur det går till på ett vanligt jobb, man får en undervisning som är relaterad till situationen på den arbetsplats där man har sin praktik och utbildning. Vi vill också att man skall bygga på eftergymnasiala utbildningar så att de som går på yrkesförberedande program skall veta att det finns t.ex. eftergymnasiala lärlingsutbildningar. Jag får väl lov att säga något om betygsfrågan ef- tersom den diskuteras så ivrigt och jag hör till ett parti där man inte är särskilt intresserad av betyg i skolan. Det beror på att betygskriterier är svåra att skriva, att de är vaga och svåra att förstå. Lärarna har svårt att tolka vad som menas med vad som skall vara uppfyllt för att man skall vara godkänd eller väl godkänd. Det är väldigt allmänt formulerade anvisningar. Det betyder också att lärarna naturligtvis inte kan sätta betyg med någon större säkerhet. Olika lärare sätter olika betyg, och på olika skolor blir det litet olika sätt att använda betygen. Det är naturligtvis förödande när man tänker på hur betygen används, när det handlar om tiondels poäng för att komma in på en viss utbildning på högskolan osv. Då är jag inne på den andra svagheten. Det är att betyg i de undersökningar man har gjort har visat sig ha nästan inget prognostiskt värde alls. Det är ingen bra möjlighet att förutsäga hur en elev skall klara fortsatta studier t.ex. på högskolan. Betygen har också visat sig vara mycket dåliga när det gäller att förutsä- ga yrkesframgång. Det är inte alls så att den som har högt betyg också kommer att ha stor yrkesframgång. Det är ett av skälen till att arbetsgivarna när man söker jobb inte bryr sig så mycket om betygen. De tittar naturligtvis på om man har gått ut gymnasiet. Men betygen är av mindre intresse och det som räknas är naturligtvis personliga kvaliteter, t.ex. social för- måga, pålitlighet, motivation, hur gärna man vill job- ba med en sak osv. Nåväl, vi vill alltså att man i de utvecklingssamtal man skall ha i skolan mellan lärare och elever för varje elev tillsammans med eleven lägger upp en studieplan. Man går igenom hur studierna skall ut- formas, man frågar: Vad skall du göra nästa vecka? Vad tycker du om det här? Den relationen mellan lärare och elev måste utvecklas. I grundskolan handlar det naturligtvis också om utvecklingssamtal där för- äldrarna är med och har en viktig funktion. I takt med att det här mer naturliga sättet att umgås mellan lärare och elev får ökat utrymme blir betyg allt mindre intressanta. Jag tror alltså inte på betyg som något slags morot av två skäl. Det kommer snarast att kännas som litet genant om man efter en bra relation, där man är helt överens om hur studierna läggs upp, där man vet var man står, vad man kan och vad man bör lära sig litet till av, skall komma i en sits där läraren skall sätta betyg på en. Det finns inget behov av det. Dessutom tror jag, precis som Britt-Marie Danes- tig sade, att just en inriktning på att man skall läsa för att få betyg förstör så mycket av gymnasietiden. Det blir en pluggskola för att få så bra betyg som möjligt för att komma in på högskolan och det i en tid i livet - det vill jag säga på allvar - i tonåren när man är som mest öppen för att ta till sig musikupplevelser, konstupplevelser, litteratur. Man är intresserad av att försöka komma till rätta med kompisskap, med hur man skall bete sig relativt vuxna och relativt kamrater, med hur man skall bete sig relativt det andra könet. Man blir kär för första gången. Man har ett sug efter att få diskutera de stora livsfrågorna, vad meningen med livet är. Under den perioden skall skolan naturligtvis också ha ett stort utrymme för just de diskussionerna, bjuda på rika tillfällen till upplevelser av konst, musik, på rika tillfällen att diskutera livsfrågorna. Det är inte bara sexualundervisningen som skall ta hand om de diskussioner som så väl behövs när det gäller relatio- ner mellan könen, t.ex. jämställdhetsfrågor. Det var ett perspektiv på betygsfrågan. Så vill jag återgå till att säga några korta ord om den allmänpolitiska debatten. Jag måste rikta en fråga till Folkpartiet och Moderaterna. Jag har från Folk- partiet hört talet om ökade resurser till lärarna, t.ex. höjda lärarlöner. Det är ett bra förslag. Men jag har inte sett en enda krona i deras budget för att de skall kunna betala lönerna. Det låter bara som ren popu- lism. Möjligen kan jag vara förvånad över att man inte har sagt att man skall höja lönerna för dem som job- bar i hemtjänsten. Och hur är det med sjukvårdsbiträ- dena? Varför tror Folkpartiet att det är så bra att man lägger sig i den här frågan och försöker säga att just lärarkåren ligger utanför? Det här är en fråga mellan facken och arbetsgivarna. Det är en ytterst intrikat balansfråga om solidaritet mellan olika delar av den arbetande befolkningen som jag tror att man skall akta sig för att börja pilla i från riksdagen. Jag tycker inte heller att det är snyggt eftersom vi inte har det eko- nomiska ansvaret för det från riksdagens sida. Jag har upplevt Folkpartiets och Moderaternas skolpolitik i Uppsala kommun under den förra man- datperioden. Det var då nedskärningarna skedde med 20 %. Då sade man att man skulle konkurrensutsätta den här verksamheten och öppna upp. Skolorna skulle vara som företag, konkurrera med varandra, och pro- duktiviteten skulle öka genom att man skulle ha fler elever per vuxen i skolan. Resultatet blev förödande, och det har inte kunnat återställas. Det är sant, som Ola Ström säger, att det inte har blivit särskilt mycket bättre. Men nu börjar ekonomin bli så pass bra att vi skall kunna ta steget. Kanske kan Folkpartiet och Moderaterna tala om hur man tänker omprioritera så att ni i era budgetar också kan avsätta medel för resursförstärkningarna. Tänker Folkpartiet och Moderaterna t.ex. göra en omprioritering? Ta litet grand från de 50 miljarder som går till inköp av högteknologiska vapen - 50 miljarder jämfört med 4 miljarders förstärkning som kommunerna får i år. Vilka omprioriteringar tänker ni göra? Tänker ni komma med ett budgetförslag så att man får se hur ni skall kunna få de resurser till skolan som så väl behövs om det skulle vara så, Gud förbju- de, att ni får hand om skolpolitiken nästa mandatperi- od? 0281408160607 N 2010-01-01 00:00:00 204860 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0982/#anf38