2348870 GL0982 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:82 Onsdagen den 18 mars 1997/98 82 1998-03-18 00:00:00 Skolfrågor 71E66D23-69ED-48C4-A1F9-D6FE98D5060A 24 OLA STRÖM (fp) fp Herr talman! Det var väldigt trevligt att lyssna på Andreas Carlgren. Jag tycker att han i många stycken talar som en sann liberal. Det är en komplimang. Det är egentligen bara en fråga som jag skulle vilja få svar på i dag från socialdemokraterna. Ni har i snart fyra år haft den politiska makten i Sverige, na- turligtvis också över skolan. Ni har den politiska makten även i många kommuner. Min fråga är: Har det blivit bättre eller sämre i skolan under de här fyra åren? Det är en rak fråga, som jag tycker att det skulle vara intressant att höra svaret på. Jag kan i den här kretsen avslöja att vi i Folkpar- tiet har ett svar på den frågan. Vi tycker att det har blivit sämre. Det är inget som vi är glada över. Vi känner inte något slags skadeglädje över att socialde- mokraterna inte har lyckats ha en så stark reformtakt och visa en sådan tydlighet när det gäller skolans uppgifter att problemen har kunnat undvikas. Det är naturligtvis inte så att alla problem har uppstått under den här fyraårsperioden, men för mycket tid har gått åt till att göra andra saker än att prioritera skolan, som är ett av de absolut viktigaste områden som vi har att arbeta med i svensk politik. Vi i Folkpartiet blir väldigt upprörda när skolan inte fungerar. Den upprördheten grundar sig på en kärlek till bildningen eller snarare en kärlek till vad bildning kan göra för människor. Grundläggande i socialliberalismen är tron på den enskilda människans förmåga, och bildning är det absolut viktigaste och kraftfullaste verktyg som vi har i svensk politik eller i politiken över huvud taget för att ge människor liv- schanser. Barn föds med olika begåvning och får olika stöd hemifrån, men om vi kan erbjuda en förskola, en skola och högre utbildning med yppersta kvalitet, åstadkommer vi inte bara världens bästa skola eller vad vi brukar säga när vi skall stå oss i konkurrensen. Det är oerhört viktigt, men jag anser inte att det är huvudmålet. Huvudmålet är att få starka människor i Sverige, människor som kan förstå och värdera sin omvärld och som själva kan forma sina liv. Detta är grunden, och det är därför som det är så oerhört viktigt att vi har en skola med kvalitet. Det har vi inte i dag. Egentligen är det snudd på tjänstefel varje gång en ung människa lämnar skolan utan tillräckliga kunska- per och utan självförtroende och självkänsla - snudd på tjänstefel av skolministern och av alla dem som har makten ute i kommunerna. När vi i den här kammaren brukar tala om trafik- politik används ibland begreppet nollvision. Jag tyck- er att det vore bra om vi hade en nollvision också när det gäller skolan. Inga elever borde få lämna skolan utan tillräckliga kunskaper. Inga lärare borde känna sig otillräckliga eller tyngda av den verklighet de ser ute i skolorna. Där skulle jag vilja låna trafikpoliti- kens nollvision. Det finns naturligtvis oerhört mycket att göra för att vi skall få världens bästa skola eller vad vi väljer att kalla det. Det har tagits några goda steg. Vi be- handlar just nu propositionen om förskolan. Det är alldeles utmärkt. Folkpartiet har länge drivit på för ett pedagogiskt innehåll i tidigare år. Vi är också för en tioårig grundskola, även det för att fler barn och sär- skilt de barn som har de största behoven av att få stimulans av god pedagogik i tidiga år verkligen skall få det. Vi tycker också att det är oerhört viktigt att göra föräldrarna mer delaktiga. Jag tycker att det här är någonting som vi i Sverige har varit ganska dåliga på under många år. Ansvaret för barnens utbildning vilar naturligtvis på skolan men också på föräldrarna. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kan få en ännu mer öppen och inbjudande attityd från våra skolor, att man verkligen motiverar föräldrarna och bjuder in dem att delta i arbetet och även de vara lärare för sina barn. Genom att få aktiva och motiverade föräldrar kan vi också bryta klassuppdelningar o.d. Vi skall naturligtvis inte fortsätta att avveckla stö- det till de barn som har de särskilda behoven i skolan. Det är skrämmande att se den utveckling som i dag pågår i många kommuner, där man mer eller mindre har rensat bort specialresurser i form av psykologer, skolhälsovård osv. Detta är oerhört allvarligt just för de barn som behöver detta för att över huvud taget kunna tillgodogöra sig utbildningen. Vi måste vända den trenden. Vi skall utveckla och inte avveckla stö- det till barn med särskilda behov. Vi borde också införa nationella prov och betyg från årskurs 6, inte därför att vi känner något behov av att eleverna skall mätas och jämföras med varandra utan i första hand därför att föräldrar och elever har rätt att veta hur man ligger till. Genom kanske t.o.m. skriftliga omdömen, som vi propagerar för, får man också en väldigt bra utgångspunkt för att ställa krav på lokala politiker och på skolledning. Det är så man upptäcker att det finns brister i skolans undervisning. En konstig logik har lett till att man länge har av- stått från betyg och nationella prov, i något slags missriktad välvilja mot barnen. Naturligtvis är sådana till för barnen, inte för någonting annat. Därigenom blir deras rätt till god kvalitet i skolan synliggjord. Jag kommer så till frågan om lärarna, som togs upp också av Andreas Carlgren. Jag tycker att jag känner igen mycket av det som han sade i det som också vi från Folkpartiet brukar hävda. Vi kan aldrig få stolta och motiverade skolbarn, om vi inte har stolta och motiverade lärare. Det är en lång rad saker vi måste göra för att lärarna skall få den status som de är värda. Det handlar naturligtvis om karriärmöjligheter, vi- dareutbildningar och på de högre stadierna möjlighe- ter att forska i det egna ämnet men naturligtvis också arbetsvillkor i övrigt, löner och annat. Vi skall ge lärarna mer frihet. Vi skall avskaffa timplaner och i stället stärka ansvaret. Mer frihet och tydligare ansvar är genomgående krav i Folkpartiets politik när det gäller skola och gymnasium. Skolan är den största arbetsplats som vi har i Sve- rige. Det borde också vara den bästa arbetsplats som man kan ha, men vi är oerhört långt ifrån den visio- nen. Många barn tvingas arbeta i miljöer som jag tror att väldigt få vuxna skulle acceptera. Förr var skolhu- set det finaste huset i byn. I dag är det inte så. Vi måste ha stimulerande lokaler och få en miljö i skolorna som präglas av trygghet och ömsesidig re- spekt. Skolan skall vara ett ställe dit man gärna och med glädje går på morgonen. Till sist: Kunskapen måste stå högst upp på varje politiskt manifest som antas i denna kammare eller i våra kommuner. Jag tycker att det finns en tydlig parallell mellan detta och när man t.ex. diskuterar diktaturer. Samhäl- len som är på väg att spåra ur är samhällen där den enskilda människan inte sätts främst. En skola som är på väg att spåra ur är en skola där kunskapen inte sätts i första rummet. Det har blivit bättre. Det fanns mörka perioder under 70- och 80-tal när andra saker blev viktigare i skolan än kunskapen. Mycket av det vi ser i form av brister i dag är ett resultat av detta. Vi måste öka valfriheten på gymnasiet. Vi måste mer beakta elevernas rätt att välja. Vi måste få färre kärnämnen. Det fria valet blir också ett aktivt val där man väljer kurser. Det innebär att motivationen ge- nom detta kan öka. Motivationen är i dag tyvärr en bristvara på gymnasiet på grund av att många känner att de inte klarar av de krav som ställs. Det bidrar naturligtvis till ytterligare utslagning. Det behövs mer individualisering, moderna lär- lingsplatser, alternativa kurser i kärnämnen och färre kärnämnen. Allt detta är små steg som tillsammans kan skapa ett gymnasium med större valfrihet. Fru talman! Jag vill avslutningsvis i UbU10 yrka bifall till reservation 4 under mom. 2 och reservation 6 under mom. 4 och i UbU11 reservation 1 under mom. 1. 0315680549012 N 2010-01-01 00:00:00 204846 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0982/#anf24