2348866 GL0978 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:78 Onsdagen den 11 mars 1997/98 78 1998-03-11 00:00:00 Handikappfrågor 4C40F9B9-EB51-48BF-9DA3-62333D6EDF33 141 INGRID BURMAN (v) v Herr talman! Det här betänkandet handlar om handikappfrågor, och det är ett ämne som vi ganska nyligen har debatterat i denna kammare. Jag inledde då mitt anförande med att påstå att det finns en teore- tisk samsyn mellan alla partier. Den uttryckte jag då ungefär som att alla människor med funktionshinder skall ingå i samhällsgemenskapen med samma möj- ligheter som människor som inte är funktionshindra- de. Debatten då, liksom det betänkande som vi nu de- batterar, visar att när de vackra orden och samsynen sedan skall omsättas i praktisk verklighet, så spricker denna samsyn. Vi i Vänsterpartiet anser att om alla dessa fina ord skall kunna bli verklighet krävs det faktiskt en rättighetslagstiftning. Vi har länge drivit kravet på en sådan lagstiftning, men nu, liksom tidigare, avstyrker majoriteten de flesta av våra krav. I stället pekar man i betänkandet på att man skall pröva frågan om inrättandet av en nationell samordningkommitté när det gäller handi- kappfrågor. Efter det att betänkandet har justerats beslutade regeringen i förra veckan att man skulle utarbeta en nationell handlingsplan för handikappom- rådet. Man skall också inrätta en handikappsdelega- tion. Det är bra. Vi har inget emot vare sig samord- ningskommittéer, handikappsdelegationer eller natio- nella handlingsplaner. De är säkert bra, inte minst för att brukarnas erfarenheter, synpunkter och förslag skall kunna beaktas. Men de kan inte ersätta rättig- hetslagstiftningar. I förra veckan träffade jag representanter för en handikapporganisation i en kommun. De pekade på att i den kommunen hade man kraftigt dragit ned på ledsagarservice. Men hur kan det komma sig? undra- de jag. Jo, skrivningarna om ledsagarservice är nume- ra strukna ur socialtjänstlagen. Detta med handlingsplaner, goda ambitioner och vackra ord kan inte heller ersätta vårt krav när det gäller ansvars- och finansieringsfrågor - vem betalar vad och hur? Ansvaret för handikappfrågorna måste fastställas i lag. I dag finns det alltså ingen reell täck- ning för de vackra honnörsord som vi alla gemensamt ställer oss bakom när man kommer ut till verklighe- ten. Vi tycker också att det är viktigt att lyfta fram funktionshindrades situation på arbetsmarknaden. Regeringen har aviserat en proposition om diskrimi- nering i arbetslivet, och den kommer i maj. Det är bra, men det räcker inte med det. Skall funktionshindrade ges en reell möjlighet att få tillgång till arbetsmarkna- den krävs både höjda lönebidrag och utökade anslag till Samhall. De nedskärningar som har skett på det här området innebär dels att arbetsmarknaden för funktionshindrade har minskat, dels att begränsningen riskerar att leda till att bara människor med lätta funktionshinder får tillgång till arbetsmarknaden. Vi har också föreslagit att särskilda utbildningsin- satser anslås för att stärka de funktionshindrades at- traktionskraft på arbetsmarknaden. Vi anser att detta skall göras inom ramen för kunskapslyftet. Majorite- ten avstyrker vårt förslag med motivet att Kunskaps- lyftskommittén har fått tilläggsdirektiv att utreda frågan. Det är också bra. Samtidigt vet vi att livet i verkligheten pågår och fortgår under tiden som man utreder. Låt mig ge ett exempel. Jag träffade några funktionshindrade som hade börjat genomgå korta veckoslutskurser vid en folkhögskola. De stod alla utanför arbetsmarknaden, och deras funktionshinder bestod av olika former av hjärnskador förvärvade i vuxen ålder. Dessa funktionshindrade platsade inte i kunskapslyftet och inte heller i den allmänna vuxenutbildningen. Si, de hade redan en gymnasieutbildning, men för att kunna återgå till arbetsmarknaden behövde de läsa in den igen. Kun- skaperna hade försvunnit på grund av skadan. Det krävdes dessutom särskilda studievillkor för att detta skulle vara möjligt, men med dagens regelsystem är dessa funktionshindrade utestängda från kunskapslyf- tet och från den ersättning som också kan vara kopp- lad till kunskapslyftet. Vad skall vi säga till dem och andra funktionshindrade som inte platsar inom ramen för kunskapslyftet? I våra reservationer till betänkandet lyfter vi också fram en rad andra frågor. Vi talar om kommunernas ansvar inom LSS och LASS, som måste skärpas och utvecklas, och att rätten till hjälpmedel skall garante- ras utifrån den enskildes behov och efterfrågan. För att garantera detta behövs en rättighetslag. Vi menar också att ansvaret för hjälpmedel skall sammanföras till en huvudman och att den nya tekni- ken skall göras tillgänglig för handikappade. Det gäller alltså inte minst IT-hjälpmedel, som en tidigare talare har talat om. Vi anser också att man måste göra något åt bilstö- det, som ju urholkats i och med att grundbidraget inte har räknats upp under senare år. Det krävs en utredning om hemtjänsten. I dag är den ojämn mellan kommunerna, och man har kraftigt varierande avgifter. Nedskärningarna har inneburit att funktionshindrade inte längre kan eller har råd att få hjälp med de nödvändiga vardagssysslorna. Vi menar att en sådan här utredning också skall lägga fram förslag om ifall hemtjänsten skall vara en funktionskompenserande insats inom handikappom- rådet och därmed avgiftsfri för den enskilde. Det gäller att utveckla former så att funktionshind- rade inte bollas runt mellan de olika instanserna. Allt stöd skall i i stället riktas till individen. Här har vi begärt en utredning om hur en finansiell samordning skall kunna ske så att funktionshindrade slipper skick- as runt mellan olika instanser. På en punkt har majoriteten i utskottet gått Väns- terpartiets och andra partiers motioner till mötes. Jag vill, precis som andra talare här gjort, uttrycka min stora glädje över att ett enigt utskott har lagt fram ett uppdrag till regeringen att ta fram en diskriminering- slag när det gäller funktionshindrade och näringsverk- samheten. Det är bra. Det tror jag är ett viktigt beslut som utskottet har tagit. Men vi ville i den motion som behandlades gå mycket längre, och jag tror att det är nödvändigt att man återkommer till de övriga delarna. När det gäller arbetslivet vet vi att det kommer en proposition. Låt oss avvakta den. Men det gäller ock- så att man går vidare och tittar närmare på tillgänglig- heten i samhället i övrigt. Vi förutsätter att regeringen kommer att göra det, om inte annat så i samband med den handlingsplan som regeringen skall lägga fram för riksdagen så småningom, enligt det pressmedde- lande som har skickats ut från Socialdepartementet. Det går nämligen inte att lämna frågan om tillgänglig- heten i samhället i stort olöst. Då handlar det om allt från tillgänglighet i skolor, tillgänglighet till telefon- kiosker, tillgänglighet till allmänna kommunikations- medel osv. Herr talman! Det finns alltså, som jag sade inled- ningsvis, en stor enighet i teorin om inriktningen av handikappolitiken. Men när det kommer till praktiken - vad som skall göras, hur det skall göras och vem som skall betala - saknas tyvärr enigheten, för då handlar det om det ekonomiska läget. Vad majoriteten säger i betänkandet är ju faktiskt: Vi har inte råd att ge funktionshindrade samma rättigheter som andra utan funktionshinder. Vi menar att detta är ett oaccep- tabelt synsätt. Handikappades rättigheter får inte an- vändas som en regulator i konjunkturpolitiken. Även i tider med svåra ekonomiska verkligheter måste vi kunna garantera vissa rättigheter. Det gör vi bara genom rättighetslagstiftningar. Det är vår bestämda slutsats. Vi anser att det ytterst handlar om en politisk vilja och politiska prioriteringar om man skall kunna garantera dessa rättigheter även när konjunkturerna går nedåt i samhället. Herr talman! Vänsterpartiet står naturligtvis bak- om alla de reservationer som vi har medverkat till i betänkandet, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall enbart till reservation nr 2. 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 204559 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0978/#anf141