2348862 GL0974 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:74 Onsdagen den 4 mars 1997/98 74 1998-03-04 00:00:00 Riksbankens ställning 4BBC4A20-F183-4F46-A807-EAB649AFEC4E 37 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! Jag ber om överseende om jag i mitt anförande en märkesdag som denna ägnar mig mindre åt detaljer i det aktuella utskottsbetänkandet och mer åt ärendets förhistoria. Min återblick, inte tusen men nästan 20 år tillbaka, kan ses som en exempelstudie på vad långsiktighet och konsekvens betyder i poli- tiskt reformarbete även när ett parti under långa peri- oder befinner sig i opposition. När jag tog över som ekonomisk talesman för mitt parti i början av 1980-talet beslöt jag att lägga större vikt än tidigare vid vad som då kallades kredit- och valutapolitik. I den ekonomisk-politiska debatten var detta vid den tiden nästan ett vitt fält. Finans- och konjunkturpolitik dominerade i den ännu förhärskan- de keynesianismens anda, medan penningpolitik och strukturfrågor spelade en underordnad roll. Till att börja med gällde det för oss att undanröja alla de regleringar som låste kredit- och valutamark- naderna. Steg för steg lyckades vi under 1980-talet övervinna den dåvarande socialdemokratiska rege- ringens motvilja mot liberalisering. Det kanske skall tilläggas att vi fick inte så litet hjälp i denna strävan av finansmarknadernas tilltagande internationalise- ring. Därmed skapades också efter hand förutsättningar för en mer effektiv penningpolitik i syfte att bekämpa inflationen. Med inspiration hos Milton Friedman och monetarismen ställde vi krav på ökad självständighet för Riksbanken. Länge hade då uppdraget att sitta i riksbanksfullmäktige delats ut till äldre riksdagsleda- möter som ett slags dekoration. Redan 1982 såg vi moderater emellertid till att prioritera ekonomisk kompetens, och ganska snart uteslöt vi riksdagsmän från valbarhet - inte därför att de inte kunde vara kompetenta utan för att understryka kravet på obero- ende i förhållande till den dagsaktuella politiken. Som ledamot av Statsskuldspolitiska kommittén träffade jag vid mitten av 1980-talet en uppgörelse med regeringens företrädare om att Riksgäldskontoret fick omvandlas från ett verk direkt underställt riksda- gen till en myndighet under Finansdepartementet mot att regeringen förlorade rätten att utse ordförande i riksbanksfullmäktige och att riksbankschefen gavs en mer självständig ställning. Dessa förändringar låg i linje med en tendens vid den tiden i många industri- länder att ge centralbankerna större handlingskraft i kampen mot inflationen. Samma strävan kom dess- utom till uttryck i det europeiska integrationsarbetet genom planerna på en ekonomisk och monetär union, EMU, i Maastrichtfördraget. I en moderat kommittémotion till 1989/90 års riksdag krävdes ytterligare ändringar i den lagstiftning som reglerar Riksbankens ställning. De tog främst sikte på att via reglerna för valbarhet, valsätt, man- datperiod m.m. vid utseende av ledamöter i fullmäkti- ge minska möjligheterna till politiska påtryckningar vid penningpolitikens utövande. Dessutom förordades att Riksbanken skulle få som lagfäst mål att värna kronans värde. När denna motion just skulle avslås av finansut- skottets majoritet, hände det sig pikant nog att dåva- rande statsrådet Erik Åsbrink skickade över förslag till utredningsdirektiv med samma inriktning till riks- dagen för påseende. Lika pikant kunde det förefalla att detta direktivutkast återkallades efter bara några dagar, därför att LO framfört stark kritik mot där uttryckta tankegångar. Något år senare kom ändå utredningsarbetet i gång. Uppdraget var att i syfte att öka effektiviteten i antiinflationspolitiken formulera ett mål för Riksbankens verksamhet. Vidare var kommittén fri att föreslå ändringar i formerna för val av riksbanksfullmäktige, fullmäktiges sammansättning och mandatperiodens längd. När sedan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991, tilldelades utredningen också uppgiften att tillgodose de krav som kunde komma att ställas på penning- och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt deltagande i Europeiska gemenskapen. Samtidigt gavs utredningen en parlamentarisk sammansättning, och jag utsågs till dess ordförande. I det betänkande som blev färdigt våren 1993 be- tonades det att om en trovärdig låginflationspolitik skulle kunna etableras, behövde den inte föra med sig kostnader i form av högre arbetslöshet. Men förut- sättningen var då att ansvaret för penningpolitiken delegerades till Riksbanken och att denna gavs i upp- drag att värna penningvärdet. Samtidigt skulle den demokratiska kontrollen tryggas genom att målet för verksamheten fastställdes och ledningen för Riksban- ken utsågs av riksdagen. Riksbanksutredningens för- slag var också så utformat att svensk medverkan i det europeiska samarbetet på det monetära området inte onödigtvis skulle behöva försvåras eller fördröjas. Emellertid anförde de socialdemokratiska ledamö- terna reservation mot alla föreslagna ändringar beträf- fande Riksbanken. Kenneth Kvist har redan i debatten med välbehag läst upp delar av den texten. Trots att remissyttrandena i huvudsak var positiva blev det aldrig någon proposition eftersom det inte förelåg den breda politiska enighet som eftersträvas vid ändring av grundlag. En partipolitisk strid om Riksbankens ställning skulle t.o.m. ha kunnat verka destabiliseran- de genom att minska trovärdigheten hos låginflations- politiken. I andra länder fortsatte dock utvecklingen mot mer självständiga centralbanker. Det gällde inte minst inom EU. I syfte att även Sverige skulle uppfylla Maastrichtfördraget begärde en enig riksbanksfull- mäktige i en skrivelse till finansutskottet 1995 att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag i hu- vudsaklig överensstämmelse med riksbanksutredning- ens förslag. Vid åtskilliga tillfällen har också jag i denna kammare och i andra sammanhang stött på regeringen om att skyndsamt lägga fram de förslag som under alla omständigheter måste genomföras innan EMU:s tredje fas inleds vid nästa årsskifte. Sent omsider inleddes partiöverläggningar i denna fråga. Resultatet återfinns i den proposition vi nu har behandlat i finans- och konstitutionsutskotten. Försla- gen överensstämmer i allt väsentligt med vad riks- banksutredningen förordade. I ett betydelsefullt avse- ende, nämligen ledningsfunktionens konstruktion, går fempartiuppgörelsen t.o.m. längre i självständighets- skapande riktning än vad utredningen på sin tid våga- de föreslå. Fru talman! Det är mot denna bakgrund med stor tillfredsställelse jag biträder det yrkande om bifall till KU:s hemställan i betänkandet som tidigare framförts. Jag gör det desto hellre, som KU har rättat till en del ofullkomligheter som finansutskottet inte lyckades komma till rätta med. Viktigast är ändringen att Riks- bankens redogörelser skall ställas till finansutskottet och inte till riksdagen, vilket förhindrar kollisioner med instruktionsförbudet. Jag noterar att KU i sin majoritetstext har lyft in hela stycken ur min egen- händigt skrivna avvikande mening nr 4 till finansut- skottets yttrande. Jag noterar vidare att KU funnit att prövningen av ett beslut om skiljande av direktionsledamot från uppdraget inte skall utföras av vare sig Stockholms tingsrätt eller Arbetsdomstolen utan, som vi modera- ter förordat, på högsta nivå. Att man därvid föredragit Högsta domstolen framför Regeringsrätten har ingen nämnvärd betydelse. Frågan om offentliggörande av direktionens pro- tokoll har tilldragit sig viss uppmärksamhet. Den kompromiss KU har formulerat kan vi leva med tills vidare - i synnerhet som Riksbankens ledning intar en positiv hållning både på denna punkt och beträffande utskottsutfrågningar av riksbankschefen. Jag ser det som angeläget att med goda möjlighe- ter till öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet motverka allt tal om att ökad självständighet för Riks- banken skulle utgöra en inskränkning i demokratin. Det skall ju dessutom alltid finnas något att putsa på i ett regelverk. Jag tror inte det skall dröja alltför länge, fru talman, innan vi blir överens om att lagreglera även dessa detaljer i enlighet med den linje beträffan- de Riksbankens ställning och verksamhet som vi moderater så länge har drivit. 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 204030 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0974/#anf37