2348861 GL0973 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:73 Tisdagen den 3 mars 1997/98 73 1998-03-03 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:177 om per- sonalen i vården interpellationsdebatt A116948D-DA2B-4A5F-90CF-7EB9553BD527 29 RAGNHILD POHANKA (mp) mp Fru talman! Jag får tacka för svaret, fast det inte är min egen interpellation. Vi är ganska överens, men jag skulle vilja ha tydligare markeringar på vad som går att göra. Vi måste börja se till den samhällsekonomiska vinsten eller förlusten och inte sektorisera. Lands- tinget spar. A-kassan och kunskapslyftet betalar. Det blir ingen vinst vare sig personellt eller ekonomiskt. Människor skall naturligtvis vidareutbilda sig in- om sitt yrke. Men när man först blir arbetslös och sedan kommer in på en utbildning, är det inte säkert att det är den utbildning man vill ha. Det känns för många meningslöst om de inte får vidareutbilda sig inom sitt yrke. Det finns duktig personal. Det vet vi som gör stu- diebesök i vården. De behöver, som all annan perso- nal, vidareutbildning. Jag är inte emot det. Åldersfördelningen är ett allvarligt bekymmer. Jag har nu senast hört talas om ett landsting där medelål- dern bland personalen är närmare 50 år. Jag har tidi- gare hört talas om 45 år. Då blir det ett oerhört glapp, och det finns inga med erfarenheter som kan ta över efter dessa. Det är svårt att rekrytera till vården i dag dels på grund av lönerna, dels också på grund av arbetshet- sen. Organisationer har slimmats. Jag satt tidigare med i Sjukhusgruppens styrelse i Dalarna. Jag tror att det var befogat med de första delarna som skars ned. Det fanns luft i organisationen. Men nu har landsting- en och kommunerna fått skära ned så mycket att det börjar tära på vården och de människor som arbetar där. Jag har pratat med en föreståndarinna på en akut- mottagning. Hon sade att det förr fanns omplace- ringsplatser för de äldsta, de som t.ex. var över 60 år, med litet lättare arbetsuppgifter - men fullgott arbete. Det finns inte längre. En generation i taget slits ut. Hur skall vi göra när dessa försvinner med erfarenhet och kunnande? Nedskärningarna på de små sjukhusen gör att det blir en läkarbrist, trots att det finns arbetslösa läkare. Varför? Det blir inga sökande när framtiden är oviss. Detta har blivit tydligt när flera BB har hotats. Barn- läkarna söker sig därifrån. Det gäller även barnmors- kor och annan vårdpersonal. Vi vet att Norge tar en hel del av våra sköterskor. I mitt hemlän Dalarna finns det många som åker till Norge. Snart blir det en brist här. Det gäller flera yrkesgrupper. För att få arbetet attraktivt måste stressen minska. Det är lätt att säga. Jag har inte heller något recept, annat än att det behövs fler händer i vården. Det fun- gerar inte utan fler händer. Det är bra med utbildning, men det måste finnas mer personal. Utredningar visar att pengar inte sparas på att ta bort mer personal. De kostar mer eller lika mycket som arbetslösa. Det be- hövs mer sjukvård, psykisk vård och mer utbildning. Hur skall vi förändra allmänhetens bild av vården? Man måste få arbetsuppgifter som man känner att man hinner med, känner att man orkar göra ett bra arbete. Sedan behövs det högre lön. 0161018662505 N 2010-01-01 00:00:00 203919 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0973/#anf29