2348861 GL0973 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:73 Tisdagen den 3 mars 1997/98 73 1998-03-03 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:177 om per- sonalen i vården interpellationsdebatt 2B5D5C3C-A579-44B1-9FDE-718199DD4964 27 MARGITTA EDGREN (fp) fp Fru talman! Jag tackar för detta svar, som jag tycker gav besked vad gäller de sex frågor som jag hade ställt men som ändå var vagt och icke så tydligt som jag hade hoppats på. Nu är jag medveten om att mycket i de frågor som jag ställer inte kan hanteras på ett departement, av en minister eller ens av en riks- dag, men jag skulle ändå vilja att ni delade oron inför framtiden. Denna oro kommer fram både i den enkät som gjorts av TCO bland undersköterskor och sjuk- vårdsbiträden och i en enkät om sjuksköterskor som nu gjorts av Vårdförbundet. Dessa enkäter visar att det finns en stark rörelse- benägenhet inom vården. Av sjuksköterskorna kan t.ex. 40 % tänka sig att byta arbetsgivare och 13 % tänka sig att helt lämna vården. Till det som jag här har försökt att visa på kommer den analys som visar att vi ändå kommer att ha en oerhörd brist på andra sidan av år 2000. Vad kan vi göra åt denna oro? Ministern kan göra mer än vad jag kan. Hur gör vi detta? Vad gäller rekryteringsbasen kan gymnasieskolans vårdprogram förändras. Man kan se till att programmet blir en avstamp för samtliga vårdutbildningar i stället för att som i dag inte leda till någonting. Man blir inte ens undersköterska efter att ha gått igenom programmet. Man bör se till att detta program blir basen för dem som skall bli läkare, sjukgymnast, sjuksköterska osv. Man kan där binda ihop naturvetenskap, teknik, sam- hällskunskap och humaniora, dvs. det som vårdarbetet handlar om. Det gäller att möta människor. Ministern säger att vården fungerar än så länge, men min fråga är: Hur länge till? Vi måste tidigt se till att det fungerar också i fortsättningen. Ministern säger också att arbetet inom vården måste uppvärderas. Ja, självklart, men frågan gäller hur vi tillsammans skall göra det. Hur skall vi se på vårdgivarna och arbetsgivarna? Vi måste inse att de har duktig personal, som är högt begåvad och högt utbildad, som kan ta eget ansvar och som inte vill annat än att ta detta ansvar. Den vill ha inflytande och vill använda sin kreativitet. Hur höjer vi status och löner? Det är detta som jag vill att vi skall diskutera. Vi är vidare mycket väl medvetna om att det fort- farande finns en stark hierarki, även om man har lyckats att förändra det administrativa ledningsansva- ret, som under några år var helt knutet till läkarpro- fessionen. Jag har dock nyligen fått veta att Socialsty- relsen återigen har varit ute i Skaraborg och sagt att det på de arbetsenheter där sjuksköterskor är ansvari- ga chefer finns en litet otydlig arbetsorganisation. Omedelbart börjar man i Skaraborg återigen lägga på en ledningsnivå. Därmed plockar man bort det ansvar som ett antal sjuksköterskor hade fått över hela sin arbetssituation. Det behövs fler män i vården. De skall inte bara finnas bland läkarna. Hur gör vi vården attraktiv? Det beror på löner, status och möjligheten att få använda sin kreativitet och att ta eget ansvar. Det finns annat jag vill säga. Jag ser att min talar- tid är slut. Men jag vill att ministern skall fundera över min beskrivning av högskoleutbildningen för undersköterskor. Hur skall dessa undersköterskor användas? 0502609471907 N 2010-01-01 00:00:00 203917 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0973/#anf27