2348857 GL0969 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari 1997/98 69 1998-02-18 00:00:00 Förvaltningen av kommunala pensionsme- del 69EEB43F-B774-451C-AD00-ABDBB4848A5C 43 JERRY MARTINGER (m) m Herr talman! Pensionsåtaganden är till sin natur av mycket långsiktig karaktär. De pensionsåtaganden som görs under de närmaste åren kommer att få rätts- verkningar fram till senare delen av nästa århundrade. När det gäller pensionsskulden för de kommunala avtalspensionerna kan sägas att den kommer att bli mycket stor under 2000-talet. Enligt beräkningar som gjorts av Kommunsektorns Pensions AB, KPA, kom- mer den kommunala pensionsskulden att uppgå till sammanlagt ca 150 miljarder kronor år 2010, varav 100 miljarder väntas belasta kommunerna och 50 miljarder landstingen. År 2030 väntas den samman- lagda pensionsskulden inom kommuner och landsting uppgå till ca 450 miljarder kronor. Riksdagen beslutade under år 1997 om vissa änd- ringar i kommunallagen och kommunalförbundslagen som innebär införandet av ett balanskrav år 2000. Innebörden av detta är att kommuner, landsting och kommunalförbund varje år skall upprätta sin budget så att intäkterna överstiger kostnaderna. Om ett nega- tivt resultat uppstår skall detta regleras i budgeten senast två år efter det år då det negativa resultatet uppkom. Endast om synnerliga skäl föreligger kan undantag från regleringskravet göras. Bestämmelsen om ekonomisk balans innebär att det också ställs krav på redovisningsmässiga avsätt- ningar till framtida pensioner. Redovisningen av pen- sioner skall ske enligt en s.k. blandad modell, som innebär att kommuner och landsting skall redovisa pensionsförpliktelser som uppstått efter den 1 januari 1998 som en kostnad i resultaträkningen och som en avsättning i balansräkningen respektive år, medan pensionsförpliktelser som uppstått före den 1 januari 1998 inte skall redovisas som skuld. Genom införandet av balanskravet och den blan- dade modellen kommer successivt betydande till- gångar att ackumuleras i kommuner och landsting. Det finansiella sparandet inom kommunsektorn kom- mer över huvud taget att öka, inte bara för att täcka framtida pensionsutbetalningar utan också för att man sannolikt kommer att vilja ha en god ekonomisk fram- förhållning även på andra områden. Detta kommer att få till följd att alltfler kommuner framöver kommer att ha ett större behov av långsiktiga placeringar än i dag. Den nuvarande regleringen när det gäller medels- förvaltningen som helhet i kommuner och landsting finns i 8 kap. 3 § kommunallagen. Där står att full- mäktige skall meddela närmare föreskrifter om me- delsförvaltningen. I den proposition vi nu behandlar föreslår regeringen att denna bestämmelse skall kompletteras med en särskild skrivning i en 3 a §, som tar sikte enbart på den del av förmögenhetsförvalt- ningen som avser medel som avsatts för pensions- förpliktelser enligt den blandade modellen, dvs. pen- sionsförpliktelser som uppstått och avsatts efter den 1 januari 1998. Propositionen föreslår i den här tilläggsparagrafen att fullmäktige skall meddela särskilda föreskrifter för förvaltningen av medel avsatta för pensionsförpliktel- ser, att i föreskrifterna skall anges hur medlen skall förvaltas, att därvid tillåten risk vid placering av medlen skall fastställas, att det skall anges hur upp- följning och kontroll av förvaltningen skall ske samt att föreskrifterna skall omprövas så snart det finns skäl för det. Till att börja med kan man fråga sig om det verk- ligen finns anledning att ha särskilda regler som om- fattar endast en mindre del av den totala förmögen- hetsförvaltningen i kommuner och landsting. Det är ju faktiskt angeläget att vi har en god medelsförvaltning över hela fältet. Att de kommunala ekonomierna är i balans ligger i såväl kommunernas som samhällets och långivarnas intressen. Genom sin proposition om förvaltningen av kom- munala pensionsmedel och med det man skriver i den propositionen banar regeringen dessutom väg för en högst otillfredsställande förvaltning av pensionsmed- len i framtiden. Vad jag då i första hand tänker på är den möjlig- het till återlån som propositionen talar om. Av vad som står bl.a. på s. 12 och 13 i propositionen framgår denna möjlighet mycket tydligt. Där står att läsa föl- jande: "I förvaltningen av pensionsförpliktelser in- ryms dessutom möjligheten att återlåna medlen för att använda till investeringar i den egna kommunen eller landstinget eller för att amortera skulder." Någon närmare vägledning ges inte. Det sägs bara att det enligt regeringens mening får förutsättas att varje kommun eller landsting själv kan göra de av- vägningar avseende utnyttjandet av pensionsavsätt- ningarna som är mest lämpliga för att uppfylla de framtida pensionsåtagandena. Kommuner och lands- ting ges alltså full frihet att bestämma om pensions- medlens förvaltning. Herr talman! Genom att det inte finns några som helst regler som begränsar kommuners och landstings rätt att fritt använda pensionsmedel som de avsatt till anställdas pensioner, blir det som sägs i den nya para- grafen om t.ex. förvaltning, risk och uppföljning av begränsat värde. Eftersom det är tillåtet att använda pensionssparandet till egna investeringar eller för att amortera skulder, får man inte den utbetalningsbered- skap som får anses vara en av grundtankarna med balanskravet. En krissituation kan otvivelaktigt uppstå mycket lättare genom att återlån tillåts än om så inte sker. Den dag när pensionsutbetalningarna skall göras kan det då mycket väl hända att kommunen eller lands- tinget inte har de pengar som erfordras. Kommunen eller landstinget som återlånat pensionsmedlen måste då välja mellan att anpassa den kommunala verksam- heten, öka skulderna eller höja skatten. Om inget av dessa alternativ är möjliga blir det naturligtvis staten som får gå in och ta det ekonomiska ansvaret. Då är det ju i slutändan ändå alltid skattepengar det handlar om. Framtida generationer kan på detta sätt komma att belastas med kostnader som avser kommunala tjänster som tidigare generationer tagit i anspråk. Det kan t.o.m. bli så illa att den enskilde pensionstagaren i realiteten får vara med och betala sin pension än gång till. Regeringen säger i den nu aktuella propositionen å ena sidan att den inte vill reglera att pensionsmedel skall placeras i offentlig sektor, men å andra sidan hänvisar den till vad den skrivit i 1996 års ekonomis- ka vårproposition. Där står det att de medel som kan komma att byggas upp för framtida pensioner i hu- vudsak bör användas i den offentliga sektorn, bl.a. för att finansiera kommunala investeringar. Den hänvis- ningen sammantaget med att regeringen på s. 12 och 13 i propositionen gett klartecken till återlån kommer naturligtvis att leda till att många kommuner och landsting faktiskt kommer att placera sina pensions- pengar internt och därmed gå miste om de många gånger bättre placeringsmöjligheter som finns på andra håll. Förutom den mycket egendomliga situation som uppstår om kommunala tillgångar utan några formella gränser skall kunna räknas som något slags tillgångar i pensionsfonderingen, har interna placeringar i ex- empelvis kommunala anläggningar ju aldrig kunnat ge en avkastning som är jämförbar med placeringar på marknaden i övrigt. Låt oss anta att kommunen place- rar pengarna i nya vattentorn eller tryckstegringssta- tioner. Det må vara hur fina anläggningar som helst, men det finns sällan någon större efterfrågan på såda- na anläggningar, varför pengar som placeras där knappast kommer att öka särskilt mycket i värde. Vattentorn köpes! Den annonsen har jag aldrig sett, herr talman. Pensionspengar som placeras internt av kommuner och landsting, dvs. inom den offentliga sektorn, riske- rar att ge en avsevärt sämre avkastning och värdetill- växt för kommun- och landstingsanställdas pensioner än andra gruppers pensionskapital. Annat kapital placeras ju där det förväntas ge bäst avkastning. Hela regeringens modell innebär en risk för kommuners och landstings möjligheter att uppfylla sina pensions- åtaganden. Det kan naturligtvis också på sikt leda till negativa effekter på pensionsnivån för kommun- och landstingsanställda som helhet. De anställda måste få garantier för att deras pen- sionsförmåner kommer att betalas ut och att medlen verkligen finns tillgängliga när förpliktelserna skall infrias. Vidare måste säkerställas att kommunernas pensionsmedel erhåller en långsiktig avkastning och värdetillväxt som motsvarar vad som gäller i genom- snitt för annat pensionskapital i samhället. Regering- ens förslag att kommuner och landsting fritt skall kunna använda pensionsmedlen till investeringar i den egna verksamheten eller för att amortera skulder måste då avvisas. Sedan måste det också sägas att den koppling som kommer att finnas mellan pensionsmedel och kom- munala tillgångar genom möjligheten till återlån ald- rig kan vara så stark att de pensionsberättigade i rent juridisk mening kan anses ha någon slags förmånsrätt till vissa speciella tillgångar. Om kommuner och landsting placerar pensionsmedlen internt, handlar det enbart om en helt allmän koppling som inte på något sätt tryggar de anställdas pensionsrättigheter. Tvärtom spelar man med de anställdas pensionspengar i en sämre division än om dessa pengar skulle placeras på marknaden. Vill man ha en direkt koppling mellan pensions- åtaganden och vissa tillgångar är det självfallet bäst att lägga pensionspengarna hos exempelvis försäk- ringsbolag eller stiftelser. Först då kan man säga att de anställdas pensionsrättigheter tryggas. Försäk- ringsbolag och stiftelser är ju dessutom underkastade en särskild lagstiftning. Hela propositionen bör avslås, inte bara på grund av det jag här anfört om att den föreslagna regleringen riskerar att ge en sämre förvaltning i jämförelse med andra gruppers pensionskapital, utan också därför att propositionen helt enkelt lagts fram vid en felaktig tidpunkt, eftersom det kommunala pensionsavtal som propositionen bygger på faktiskt har sagts upp och är på väg att omförhandlas. Ett nytt pensionsavtal kan eventuellt börja gälla ungefär samtidigt som den här nya regeln i 8 kap. 0664794700308 N 2010-01-01 00:00:00 203534 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf43