<anforande>
<dok_hangar_id>2348857</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0969</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>69</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa arbetsrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>35174D87-ED79-4CB4-9B85-A09732785211</anforande_id>
<anforande_nummer>173</anforande_nummer>
<talare>STEN ÖSTLUND (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Nej, Ingrid Burman, inte tycker jag
att det är bra när Ericsson lägger ned sin verksamhet i
Norrköping. Jag tror inte att en endaste ledamot i
denna kammare tycker det. Men det är ju inte så att
man ad hoc, med utgångspunkt i ett sådant exempel,
kan säga att vi nu i den svenska arbetsrättsliga lag-
stiftningen skall lägga till en skadeståndsskyldighet
om upp till två årslöner för företag som bedriver verk-
samhet i flera länder än i Sverige, om de lägger ned
verksamheten på någon ort i Sverige. Det är vad detta
måste innebära.
Vänsterpartiet måste nog ganska ordentligt funde-
ra över hur det här förslaget skall utformas. Ett före-
tag som skall betala skadestånd och som på en ort har
50 anställda, får betala skadestånd för dessa 50 an-
ställda. I ett företag som bedriver verksamhet endast i
Sverige och som skär ned sin arbetsstyrka från 200 till
100 man får enligt Vänsterpartiets förslag de anställda
inte ett enda öre. Så måste det ju fungera. Jag tror inte
att en sådan rättslig ordning skulle accepteras på den
svenska arbetsmarknaden.
</anforandetext>
<intressent_id>06517287603</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203664</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf173</protokoll_url_www>
</anforande>
