<anforande>
<dok_hangar_id>2348857</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0969</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>69</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa arbetsrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5E2F3AE9-6EB7-4CB0-BBC7-44B891068169</anforande_id>
<anforande_nummer>172</anforande_nummer>
<talare>INGRID BURMAN (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Sten Östlund tog upp frågan om ska-
destånd vid företagsnedläggning. Det är sant att Sve-
rige en gång i tiden valde väg genom att gå in för
kollektivavtal och rättighetslagstiftning. Men det
skedde i en värld där internationaliseringen inte alls
var lika utbredd som den är i dag. Dessutom finns en
motsvarande rättighetslagstiftning i en rad av de EU-
länder där man i dag tillämpar skadestånd. De har
både-och. Det är också sant att det finns exempel på
länder som inte har både-och.
Det problem som vi i dag lever med är att det, om
man väljer att lägga ned en verksamhet i ett enskilt
land, inte handlar  om var verksamheten är minst
effektiv eller minst lönsam. Det kan i stället - som det
gjorde vid Ericsson i Norrköping - handla om var det
kostar minst. Då utmärker sig Sverige. Man lägger
gärna ned i Sverige, eftersom det där inte kostar nå-
gonting.
Visst kan detta vara en fördel vid lokalisering av
företag. Budskapet kan bli: Kom till Sverige, för här
är det gratis att lägga ned! Problemet att det är en
oerhörd nackdel när företagen rationaliserar kvarstår
dock. Min fråga är: Är det här bra?
</anforandetext>
<intressent_id>028536711718</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203663</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf172</protokoll_url_www>
</anforande>
