2348857 GL0969 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari 1997/98 69 1998-02-18 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 93DC4D3C-95A7-4EF5-94D3-96D11254F433 167 STEN ÖSTLUND (s) s Herr talman! Det är på få av våra områden i ut- skottet som skillnaderna mellan partierna kommer till så klart uttryck som på det arbetsrättsliga. Skillnader- na är ju också i högsta grad ideologiskt betingade. Här är skalan från 90 grader vänster till 90 grader höger. När man har följt debatten från 80-talets början till i dag kan man ändå notera vissa förskjutningar. Vi har sett Vänsterpartiets klasskampsretorik på 80-talet ändras till en, åtminstone språkligt, elegantare fram- toning men med fortsatt långtgående krav på mer lagstiftning. Vi har sett hur Moderaternas allt starkare nyliberala framtoning under 90-talet lett dem fram till att nu i stort sett kräva hela den arbetsrättsliga regle- ringen avskaffad. Detta är något som skulle försätta vanliga arbetare och tjänstemän, och deras anställ- ningsförhållanden, helt i händerna på arbetsgivarnas godtycke. Jag har sagt det förut, och det förtjänar att uppre- pas. För de flesta av oss är rätten till vårt arbete av grundläggande betydelse i vår tillvaro. Det ifrågasätts sällan att vi behöver få hjälp av speciell sakkunskap, och ibland även av juridisk expertis, i frågor som har långt mindre betydelse för oss som medborgare. På samma sätt kan det ibland behövas sådan hjälp i frå- gor som rör oss i arbetslivet. Därför behövs lagar och avtal, därför behövs parterna på arbetsmarknaden och därför behövs deras ombudsmän. Men i den moderata världen är det så ordnat att det grundläggande i vår tillvaro - vårt arbete - skall ordnas så enkelt och okomplicerat att vem som helst, bara man råkar vara företagare, skall kunna vara skickad att enväldigt hantera det. Det är innebörden av Moderaternas förslag. Tydligast visas detta upp i Moderaternas krav på att lagen om anställningsskydd skall sättas ur funktion för alla nyanställningar, i av- vaktan på en beställning om en arbetsrätt av That- cherskt snitt där kollektivavtalen desarmeras och de fackliga organisationernas påtryckningsmöjligheter, dvs. strejkrätt, konflikträtt och blockadmöjligheter, undanröjs. Detta har understrukits av Kent Olsson här i dag. Moderaterna menar att även arbetsmarknaden, som de säger, skall bli en verklig marknad där priset sätts dag för dag ungefär som aktiekurserna på bör- sen. Inget visar väl bättre än det att om Moderaterna, med sig själva i spetsen och om Folkpartiet och Krist- demokraterna går med dem, får bestämma så blir det arbetsgivarna som får hela makten i ett återtåg mot tiden med gamla paragraf 32. Det blir fritt antal att avskeda. Men om de följer Moderaterna längst ut kommer de att gå betydligt längre än så. Innebörden i Modera- ternas förslag är nämligen att de vill upphäva kollek- tivavtalens ställning i svensk rätt. Inte ens de mest konservativa hade en tanke åt det hållet före vår nuva- rande arbetsrättsliga lagstiftning. Några sådana idéer fanns inte på 60-talet. I ett särskilt yttrande till betänkandet har Modera- terna, Folkpartiet och Kristdemokraterna deklarerat sin samsyn på hur de vill se arbetsrätten utvecklas. Herr talman! De flesta av de krav och förslag som framställs i motioner och i reservationer till betänkan- det har vi behandlat förut här i kammaren, och i de flesta fall många gånger. Därför borde det var mig ursäktat att jag bara kommenterar några. I ett antal motioner tas diskriminering i arbetslivet upp. Det är frågor om sexuell läggning och etisk till- hörighet. Det finns också en reservation om medi- cinska kontroller. Vi kan konstatera att ett omfattande utredningsarbete har utförts på de här områdena. Förslag kan förväntas komma från regeringen i de här frågorna, helt när det gäller diskrimineringsfrågan och delvis när det gäller medicinska kontroller. Vänsterpartiet lanserar ett helt nytt begrepp som också kommenterades här tidigare. I en motion och en reservation kräver de att företag som bedriver verk- samhet i flera länder skall betala skadestånd på upp till två årslöner om det lägger ned verksamheten i Sverige. De exemplifierar med hur det kan vara i andra länder. Det kan ju verka bestickande, men här handlar det nog om att välja väg, och det gjordes när vår nuva- rande lagstiftning antogs. Vi har vår lagstiftning med medbestämmandelagen och lagen om anställnings- skydd och kollektivavtalens starka ställning. De är i sin tur en av anledningarna till de svenska fackliga organisationernas styrka och parternas starka ställning på arbetsmarknaden. Det saknar i allt väsentligt mot- stycke i de länder med vilka jämförelser görs. Vi har inte heller några lagfästa minimilöner. Vi har i stället fackföreningarnas lagenliga rätt att kräva att avtalsen- liga löner betalas, med maktmedel om så behövs. Sverige är dessutom ett stort och långt land med en liten befolkning. Genom åren har staten ofta varit aktiv för att förmå företag att ta regionalpolitiska hänsyn när de förlägger sin verksamhet och produk- tion till olika delar av landet, och inte utan framgång. Ibland har det skett med statligt stöd. Har Vänster- partiet funderat över hur sådana lokaliseringar skulle komma att påverkas om vi till äventyrs skulle bifalla Vänsterns yrkande i denna del? Detta kan ju vara ganska äventyrliga beslut i vissa sammanhang. Om satsningen och lokaliseringen inte lyckas kan man behöva ompröva den. Skulle det innebära att man också skall betala upp till två årslöner om man inte kan driva verksamheten där? Då blir det nog inte så lätt att få företagen att över huvud taget etablera sig på det sättet. Herr talman! Slutligen framförs kraven på utred- ningar av den arbetsrättliga lagstiftningen på nytt. De krav på förändringar som framförs kommer från såväl vänster som höger, men i dag är det Vänstern som begär nya utredningar. Visst kan man utreda delar av arbetsrätten. Vi har t.ex. den nu pågående utrednings- verksamheten om medlingsinstitut och lönebildning. Men när det gäller att utreda helheten har åtminstone jag personligen tappat tilltron till att det går att kom- ma fram utredningsvägen. Det har det utredande som har skett under 90-talet visat med all tydlighet. Därtill är den politiska sprängkraften i de här frågorna alltför stor. Skall det ske avgörande förändringar i de här frå- gorna, måste förslagen ha en rimlig förankring i det allmänna rättsmedvetandet hos dem som berörs av besluten enligt min mening, och det är i högsta grad löntagarna och löntagarnas organisationer. Att de är mogna att axla det ansvaret visar inte minst de uppgö- relser som nu har träffats på lönebildningens område. Det innebär ju inte, som Kent Olsson vill påstå här, att vi skulle vara helt dikterade av de fackliga organisationernas uppfattning. Det visade inte minst det förslag vi lade fram på det arbetsrättsliga området hösten 1996. Men det är viktigt att vi i allt väsentligt är överens med de fackliga organisationerna och med löntagarna om de förändringar som skall ske. Jag skall sluta med att ställa en fråga. Finns det någon här i kammaren som tror att det ansvar som de fackliga organisationerna nu tar på lönebildningsom- rådet hade varit möjligt att ta om de moderata försla- gen på arbetsrättens område i dag skulle ha varit lag? Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. 06517287603 N 2010-01-01 00:00:00 203658 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf167