2348857 GL0969 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari 1997/98 69 1998-02-18 00:00:00 Vissa arbetsrättsliga frågor 87CD9778-7906-4CB6-BF3F-72DD85305F9D 162 INGRID BURMAN (v) v Herr talman! Den 12 december 1996 försämrade den socialdemokratiska regeringen arbetsrätten bl.a. genom att införa en ny anställningsform, överens- kommen visstidsanställning. Man kortade företrädes- rätten till återanställning. Man införde helt enkelt ett slags just in time-tänkande på arbetsmarknaden där arbetskraften skall vara både tillgänglig just när pro- duktionen behöver den och lätt utbytbar. Man började avreglera arbetsmarknaden och minskade de fackliga organisationernas makt genom att flytta förhandlings- rätten om avvikelse från regler om tidsbegränsade anställningar, turordningsregler, företrädesrätt m.m. från den centrala organisationen till det lokala facket. Socialdemokraterna har helt enkelt använt den inne- varande mandatperioden till att genomföra delar av SAF:s och de borgerliga partiernas krav på en försäm- rad arbetsrätt. Vi i Vänsterpartiet lägger i detta betänkande åter- igen fram förslag och reserverar oss för att man skall riva upp beslut som fattats om de här försämringarna. Tyvärr vidhåller majoriteten sin uppfattning och avvi- sar våra förslag. Vidare menar vi att det är dags att nu utveckla en helt ny arbetsrätt. Våra arbetsrättslagar speglar 1970- talets arbetsmarknad. I dag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Vi har ändrade produktions- och or- ganisationsformer. Vi har nya anställningsformer. Vi har en internationalisering och vi har ett EU- medlemskap. Detta innebär att dagens arbetsrätt inte längre fångar upp de problem som finns på arbets- marknaden och inte heller ger arbetstagaren rätt till det inflytande, den kompetensutveckling och den trygghet i anställningen som faktiskt vore befogat. T.ex. LAS, lagen om anställningsskydd, bygger helt och hållet på tillsvidareanställning. Samtidigt vet vi att mer än 25 % av alla anställningar i dag är helt andra anställningsformer. Inte minst unga LO-kvinnor har i mycket stor utsträckning timanställning eller annan visstidsanställning som i ringa omfattning om- fattas av vår nuvarande lagstiftning. Det finns ett glapp här. Vi vet också att alltfler arbetsuppgifter via kontrakt läggs ut på entreprenörer, konsulter och andra uppdragstagare. Det finns alltså en växande oreglerad arbetsmarknad vid sidan av lagen om an- ställningsskydd och övrig arbetsrättslagstiftning. Arbetsrätten är samhällets försök att uppväga den ojämna maktbalansen på arbetsmarknaden mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men när arbetsmarkna- den utvecklas så att alltfler anställningar sker utanför ramen för de arbetsrättsliga lagstiftningarna menar vi att det faktiskt är dags att modernisera, förstärka och utveckla lagstiftningen på området. Vi anser att en utvecklad arbetsrätt är produktiv. En arbetstagare som har kompetens, inflytande och trygghet i anställningen känner ett större ansvar och ett större engagemang. En arbetsmarknad där arbetstagarna i stället reduceras till tig-och-lyd- människor som efter behov plockas ut och in i pro- duktionen är inte produktiv. Utskottets majoritet avstyrker vår motion med motivet att vi har utrett arbetsrätten flera gånger under senare år och att det därför inte finns något behov av nya utredningar. Man säger nej till utveckling. Vi menar att de utredningar som har gjorts alla har handlat om att antingen försvara det vi har eller rasera det vi har, och de har då utgått från vårt nuvarande regelverk. Vi menar att det i stället behövs en helt ny arbetsrätt. Utgångspunkten för den skall vara lönta- garnas rätt till inflytande, kompetensutveckling, ytt- randefrihet och trygghet på arbetsmarknaden. Den måste i dag se helt annorlunda ut än 70-talets lag- stiftning. Vi menar att det också handlar om att fånga både produktionens och individens behov av flexibilitet. Även individer har behov av flexibilitet, samtidigt som det är viktigt att säkra individens rätt till kollek- tivets styrka i form av fackets stöd och starka fackliga rättigheter. Vi måste också demokratisera arbetslivet. En vik- tig fråga i den processen är rätten att yttra sig fritt. I dag upphör yttranderätten när man går in på arbets- platserna. Det har vi sett många exempel på. Männi- skor har förlorat jobbet därför att de har använt sig av sin rätt att yttra sig fritt. De har helt enkelt varit "illojala" i arbetsgivarnas ögon. Det handlar om am- bulansförare som sägs upp för att de påvisat brister i säkerheten, om fabriksarbetare som sägs upp för att de påvisat brister i miljöarbetet. Nu senast har dess- utom vissa kommuner börjat använda kriteriet "lojalitet" när det gäller lönesättning. Man vill alltså ytterligare markera att yttrandefriheten är någonting som hör till fritiden och inte till arbetslivet. Är man kritisk skall man inte få ta del av lönehöjningar. Kan man inte skrämmas till tystnad skall man köpas till tystnad. Så håller yttrandefriheten i arbetslivet på att snä- vas åt i stället för att utvidgas. Det är allvarligt, inte bara därför att demokratin i hela samhället urholkas utan också därför att de kritiskt tänkande människorna tystnar. Då avstannar också all utveckling. Vänsterpartiet har begärt en lagstiftning som säk- rar även anställdas rätt att yttra sig fritt. Utskottet avstyrker det med motiveringen att man har avstyrkt samma yrkande tidigare. Det är i mina ögon en icke- motivering. Vi menar också att arbetsrätten skall ses över bl.a. för att kvinnors villkor på arbetsmarknaden skiljer sig markant från männens. Vi har inte bara en segregerad arbetsmarknad, utan vi har också segregerade ar- betsvillkor mellan könen. Kvinnor finns i stor ut- sträckning i visstidsanställningar, får mindre del av kompetensutveckling och särbehandlas i avtalsturlis- tor. Inte minst det flitiga missbruket av timanställ- ningar, som främst drabbar kvinnor, är i sig ett motiv för en översyn. Vi har också begärt en lagstiftning mot arbetsgiva- rens rätt att köpa ut arbetstagare trots att de av dom- stolen är ålagda att återta en lagstridigt uppsagd ar- betstagare. Här talar jag om 39 § i LAS. Det är nöd- vändigt att man kraftigt begränsar den här rätten att låta makt och pengar gå före domstolsbeslut. Vi har också sagt att det är dags att i lag reglera användandet av medicinska kontroller. Utskottet hänvisar i betänkandet till en utredning som enligt utskottet presenterades 1993 och som alltså sedan fem år är föremål för övervägande i Arbetsmarknadsde- partementet. Vi menar att det finns en uppenbar risk med att ha generellt tillåtna medicinska kontroller eller att använda sig av genetiska undersökningar i samband med nyanställningar. Det kan vara farligt. Medicinska uppgifter kan, utan att vara kopplade till arbetsplatsens arbetsmiljö, leda till att människor med olika - konstaterade eller befarade - svagheter ute- stängs från arbetsmarknaden. Vi tycker att det är dags att komma till skott och snabbt utreda och presentera en lagstiftning som reg- lerar användandet av medicinska kontroller. Andra länder har gått före och lagstiftat om det här, just för att undvika att människor sorteras bort och ut ur ar- betsmarknaden enbart på grund av att de tillhör en riskgrupp som kan insjukna någon gång i framtiden. Vi föreslår också att företag som har verksamhet i flera länder skall vara skyldiga att enligt lag betala skadestånd när man lägger ned sin verksamhet här i Sverige. Det finns liknande skadeståndsregler i andra EU-länder. Det här förhållandet att vi saknar det i Sverige innebär att det är billigare att lägga ned fabri- ker i Sverige än utomlands. När Atlas Copco lade ned sin fabrik i Tyskland fick de betala 440 000 kr per anställd. Om vi hade haft samma regler i Sverige hade det kostat Ericsson 450 miljoner kronor att lägga ned sin fabrik i Norrköping. När företag i dag håller på att rationalisera och koncentrera sin verksamhet stimule- rar vår lagstiftning till att lägga ned verksamheterna i Sverige och flytta utomlands. Vi tycker att det är orimligt. Herr talman! Från borgerligt håll säger man ofta att arbetsrätten måste försvagas. Vi har hört Kent Olsson upprepa det mantrat från talarstolen här i dag. Man anser att vi skall avreglera arbetsmarknaden för att fler företag skall våga anställa. Man påstår att arbetsrätten är ett hinder för ökad produktivitet. Låt mig i år, liksom andra år, avliva den här my- ten. Tvärtom visar ju de få vetenskapliga utredningar som gjorts att en välutvecklad arbetsrätt främjar pro- duktiviteten. Även internationell forskning visar detta. Vad hände t.ex. i Spanien, som avreglerade? Jo, an- ställningarna omvandlades till enbart visstidsanställ- ningar i stället för tillsvidareanställningar. Det var resultatet. Sanningen är ju att en utvecklad arbetsrätt, med stärkt inflytande för löntagarna, gör att vi får effektivare företag och verksamheter. En arbetsrätt som ställer krav på och medför att arbetsgivarna skall fatta sakligt grundade beslut och där arbetstagarna ges möjlighet att vidareutvecklas främjar både företag och samhälle. Det är inte heller sant att företagen inte vill eller vågar anställa på grund av arbetsrätten. Det finns undersökningar gjorda vid Örebro högskola och även andra undersökningar som visar att vad företagen önskar är tillgång på kapital, ett bra ränteläge och naturligtvis efterfrågan. Det är alltså dags att möta den vulgärdebatt som förs från moderat håll. Moderaterna har fel, och de saknar dessutom belägg för sina påståenden. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2. 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 203653 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf162