2348857 GL0969 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari 1997/98 69 1998-02-18 00:00:00 Sjöfylleri m.m. E49A250F-74CA-4663-B508-315FC0B62195 114 ANITA PERSSON (s) s Fru talman! Om man framför ett motordrivet for- don i berusat tillstånd och det kan konstateras att alkoholkoncentrationen under eller efter färden upp- går till minst 0,2 promille döms man för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Om 1,0 promille kan konstateras kan man dömas för grovt rattfylleri. Straffet kan då bli två års fängelse. När det gäller sjötrafiken infördes en straffbe- stämmelse 1966 som innebär att den som framfört ett fartyg eller haft en uppgift ombord som varit av vä- sentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att fartyget inte kunnat framföras betryggande döms för sjöfylleri. I sjölagen finns det inte några promillegränser, och det är ett problem. Krav på att sådana införs har framförts i motioner från samtliga partier under den allmänna motionstiden hösten 1997. Liknande krav har funnits under flera år. Dessa har avslagits i avvak- tan på att regeringen skulle komma till riksdagen med en proposition. Flera utredningar har behandlat trafi- konykterhet - senast Drograttfylleriutredningen. Det är nu ett helt enigt utskott som begär att rege- ringen snarast återkommer till riksdagen med ett lag- förslag om införande av promilleregler även till sjöss. Utskottet är medvetet om att det kan bli gräns- dragningsproblem, då sjölagen omfattar allt ifrån segelbrädor och kanoter till stora atlantångare. Den omfattar också alla som fullgör en uppgift av väsent- lig betydelse för säkerheten till sjöss. Därför blir en lagstiftning mer problematisk än när det gäller ratt- onykterhet, då det bara finns en förare. Men redan 1992 lade Väg- och sjöfyllerikommittén fram förslag till en utformning av en promillegräns för grovt sjöfylleri. Alkoholförtäring i samband med sjötrafik är inte förenligt med de krav sjölivet ställer, och det kan leda till ökade risker för allvarliga olyckor. Det har vi sett i flera fall. Vi vet att antalet fritidsbåtar har ökat kraftigt och att trafiken på vattnet har blivit allt tätare. Dessutom har alltfler fritidsbåtar kapacitet för höga hastigheter. Under sommaren kan trafikförhållandena till sjöss nästan likna dem som finns på landsvägarna. Därför fordras det också till sjöss reaktionssnabbhet och ett gott omdöme. Det råder en stark uppslutning bland allmänheten kring att promillegränser införs. Av den utredning som Brottsförebyggande rådet gjorde för något år sedan framgick det att 80 % av båtklubbsordförande- na, alla sjöpolisenheter utom en, över 90 % av dem som svarat från kustbevakningen och alla utom tre inom lotsenheterna var för att ett gränsvärde för grovt sjöfylleri införs. De yrkesverksamma menar att ett gränsvärde skulle ha en allmän preventiv effekt och underlätta deras arbete under förutsättning att också de skulle få möjlighet att utföra rutinkontroller med alkoholu- tandningsprov till sjöss. En frivillig överenskommelse finns redan i dag mellan arbetsgivarsidan och fackförbunden. De har infört egna regler innebärande 0,2 promille under arbetstid och 0,4 promille under fritid, då de regler om 0,8 promille som anges i STCW-konventionen är för höga. Men, fru talman, det kan inte vara arbetsmarkna- dens parter som skall avgöra vilka promilleregler som skall gälla, utan det skall givetvis riksdagen göra. Brott mot sjöfyllerilagen kommer oftast till rätts- väsendets kännedom som ett resultat av att allmänhe- ten tipsat om att ett sådant brott begåtts, till skillnad mot rattfylleribrott som i mycket stor utsträckning upptäcks genom polisens kontroller. Men i jämförelse med rattfylleribrotten är andelen fall med höga pro- millehalter mycket stor vid sjöfylleribrott, och detta är mycket allvarligt. Utskottet anser, som jag tidigare sagt, att regeringen snarast bör återkomma till riksda- gen med ett lagförslag. Till betänkandet har två reservationer lämnats. En berör införande av obligatoriska förarintyg. I decem- ber 1997 behandlade och avslog riksdagen en motion med samma innehåll som den som nu skall avgöras. Det finns redan i dag kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar, dvs. båtar som har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Dessa förare måste ha skepparexamen för att få föra fartygen. När det gäller mindre fritidsbåtar finns det inget formellt krav på förarintyg, men Sjöfartsverket sam- arbetar sedan länge med fritidsbåtsorganisationerna om att fritidsbåtförare frivilligt skall lära sig naviga- tion och sjövägsregler. Ser man till folkbildningsor- ganisationernas kursutbud, finner man att de flesta har kurser som leder till förarbevis i sina program. Utskottet har inte funnit något skäl att frångå det ställningstagande som riksdagen gjorde i december 1997 och avslår motionen. Den andra reservationen avser en motion av Tom Heyman, som yrkar att manuell hantering av skeppsdagbok slopas och att alla handels- och fiske- fartyg skall övergå till modern ADB-teknik. Fru talman! Det finns redan i dag en möjlighet att få dispens för att på frivillig väg övergå till att föra skeppsdagbok med ADB-teknik. Så sker också i viss omfattning. Sjöfartsverket följer utvecklingen och kommer självfallet att vidta de åtgärder som kan vara nödvändiga, om det skulle visa sig vara besvärligt att fortsätta att föra skeppsdagbok manuellt. Utskottet utgår också från att regeringen följer frågan och avslår därför motionen. Med det anförda yrkar jag avslag på reservatio- nerna och bifall till hemställan i betänkandet. 0532121969806 N 2010-01-01 00:00:00 203605 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf114