<anforande>
<dok_hangar_id>2348857</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0969</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:69 Onsdagen den 18 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>69</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Straffrättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DE46C99F-DF89-4B90-9A93-FF32668F7386</anforande_id>
<anforande_nummer>101</anforande_nummer>
<talare>KIA ANDREASSON (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! När Märta Johansson räknade upp
vilka grova brott för vilket det gäller livstidsstraff
fanns inte narkotikabrott med. Men det är också en
anledning till att få livstidsstraff.
Problemet finns nära. Jag förstod det på riktigt när
vi besökte Hinsebergs kvinnofängelse, där det finns
kvinnor som är dömda till livstid och samtidigt har
små barn att ta hand om. Det är en otrolig ovisshet.
De kan inte planera och vet inte vad som kommer att
hända med barnen och dem själva. De kvinnorna kan
inte anses vara grova kriminella brottslingar, utan det
handlar om mycket olyckliga omständigheter. Det kan
vara så att män har plågat livet ur dem och att detta
har lett till ett mord, eller de kan ha blivit lurade i
knarkaffärer utan att själva egentligen vara särskilt
grovt kriminella.
Jag tycker inte att vi kan sanktionera livstidsstraff
för kvinnor som befinner sig i den situationen. Sam-
hällets ambition måste vara att de som är straffade
skall återföras till ett laglydigt liv. Detta uttrycks ju
också i alla våra mål. Då passar inte ett livstidsstraff
in.
</anforandetext>
<intressent_id>0745615729714</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203592</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0969/#anf101</protokoll_url_www>
</anforande>
