2348854 GL0966 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:66 Torsdagen den 12 februari 1997/98 66 1998-02-12 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:151 om vårdpersonalens situation m.m. interpellationsdebatt 07224EA6-34B5-43D2-9C1E-06509359A085 9 ANN-KRISTIN FØSKER (fp) fp Fru talman! När jag tog del av ministerns svar på den här interpellationen gjorde jag det med både positiva och negativa känslor. Det är positivt att mi- nistern trycker på detta att det grundläggande för all vård och omsorg givetvis måste vara att människor skall känna trygghet. Vidare är det också positivt att ministern svarar att vårdpersonalens oro måste tas på allvar och respekteras. Det står också att det är viktigt att människor känner tilltro till att hälso- och sjukvår- den finns tillgänglig när de är i behov av vård och behandling. När människor börjar tvivla på vårdens förmåga att ta hand om dem på ett bra sätt är det ett allvarligt tecken. Ministern slutar med att säga att hon slutligen vill framhålla vikten av att vården präglas av stor öppenhet, där personalens synpunkter, kunskaper och erfarenheter tas till vara. Den här interpellationen handlar också just om att personalen skall våga säga någonting. I en kvällstid- ning i går kunde vi läsa att fyra chefläkare från fyra akutsjukhus går ut och påtalar den enorma kris som råder i sjukvården. En oacceptabel situation, säger bl.a. chefläkaren på Karolinska sjukhuset. Det krävs mer personal. Det är första gången som chefläkarna går samman för att protestera mot besparingarna. Bristen på vårdplatser är konstant och personalen mår dåligt. Nu visar det sig att fyra personer går samman, och det blir något av en grupptalan. Det känns tryggare än att behöva vara ensam utsatt i kritiken av sin arbetsgi- vare. Jag tycker att man kan tolka det som att det finns en rädsla för att man lättare får bestraffning om man går ut ensam än om man för en grupptalan. Det är också ett tecken på vilken enorm kris som vården faktiskt befinner sig i i dag. Jag sade att jag var positiv till en del av ministerns svar. Men jag är negativ och bekymrad över en del saker. Ministern och regeringen visar en oförmåga - eller om det är ovilja - att ta krisen på allvar och inte våga pröva en del andra, konkreta förslag som kommit fram från oppositionen för att ställa till rätta alla problem. Det handlar till en del om att få persona- len att våga påpeka felen, men det får inte stanna vid det. Vi måste ta personalens signaler på allvar och visa att vi tror på det som förs fram. Vi kan läsa om sådana signaler runt om i landet, dag efter dag, i massmedierna: Kön till ortopeden blir allt längre - det handlar om Akademiska sjukhuset. Ortopedköerna växer efter neddragningarna. 500 patienter i kö för operation. Personalen är pressad, osv. Det socialdemokratiska landstingsrådet i Uppsala går ut med en larmrapport om att ungdomar inte läng- re vill söka till gymnasieplatserna på vårdprogram- men. Man blir tvungen att skära ned antalet platser. Jag vill att ministern i dag i den här debatten säger att det inte bara brister på vissa ställen. Vården i Sve- rige i dag, för personal och patienter, är i kris. Kan vi få ministern att kommentera det? 0212946023318 N 2010-01-01 00:00:00 203234 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0966/#anf9