<anforande>
<dok_hangar_id>2348854</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0966</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:66 Torsdagen den 12 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>66</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:151 om vårdpersonalens situation m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>225782E0-03A0-44E6-B002-50A613D45D3F</anforande_id>
<anforande_nummer>8</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Jag hade önskat att jag fått ett klara-
re svar på en del av mina frågor, men det återkommer
jag till under den lilla stund vi har tillsammans.
Jag är uppriktigt sagt mycket orolig över den si-
tuation som finns ute i all vård och omsorg. Det gäller
både den landstingsdrivna verksamheten och den
primärkommunalt drivna verksamheten. Anledningen
till min interpellation är alla de signaler som jag och
som jag tror fler av oss parlamentariker har fått under
senare tid om den rädsla som personalen i svensk
sjukvård i dag upplever för att berätta hur det är.
Jag har som exempel tagit Sarah Wägnert, under-
sköterskan som i år har blivit årets svensk. Skälet är
att hon tog bladet från munnen och berättade om
missförhållanden på Polhemsgården. I den debatt som
var här i riksdagen prisades hon av samtliga partiföre-
trädare. Jag har funderat på varför det var så. Vad det
så ovanligt att någon sade som det var, att någon
vågade tala om när vården inte fungerade? Jag har
också funderat på varför hon först sade upp sig.
Jag har funderat på hur alla de människor i den
svenska hälso- och sjukvården känner sig som inte har
de möjligheterna att i sin situation våga gå ut och säga
som det är. Jag tror att det finns mycket bakom detta
som gör att vi måste se till att sådana saker rättas till
som gör att människor inte vågar gå ut och säga som
det är. Är det någonting i våra sekretessbestämmelser
som gör det?
Jag har läst tidningen Kommun Aktuellt. Jag bru-
kar försöka att följa debatten där någorlunda. Där är
det också det stora bekymmer med att man inte vågar
säga saker och ting som skulle behöva sägas på grund
av risk för disciplinpåföljder. Man vågar inte uppge
sitt namn.
Jag har förmånen att av och till ha kontakt med
olika förbund i Sverige. Ett av dem är Demensför-
bundet, som jag tycker har en synnerligen viktig
uppgift att tala för alla de människor som inte kan tala
för sig själva. Där finns det olika telefonkanaler där
personal kan ringa och säga vad den tycker. Dagligen
kommer det samtal om att man är rädd att säga sin
åsikt på grund av risk för repressalier.
Jag tycker att det känns ovärdigt svensk sjukvård
år 1998, när vi lever i en demokrati och är upplysta
om, som socialministern har sagt, hur viktigt det är att
man verkligen tar till vara alla människor synpunkter
och har en öppenhet. Då gäller det naturligtvis inte i
första hand att vi konstaterar att detta är viktigt, utan
vad som gäller är vad det blir för handling. Vad blir
resultatet av signalerna?
Hur skall vi som politiker i Sveriges riksdag kunna
lägga fram förslag som gör att det här inte händer i
framtiden?
Det är nödvändigt med både öppenhet inom vår-
den och med en struktur där man först går till sin chef.
Det handlar mer om vad man skall göra om inte det
hjälper. Jag vill ställa denna raka fråga innan min tid
är slut: Vilka åtgärder är Margot Wallström beredd att
vidta för att det här skall bli bättre?
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203233</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0966/#anf8</protokoll_url_www>
</anforande>
