2348854 GL0966 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:66 Torsdagen den 12 februari 1997/98 66 1998-02-12 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:151 om vårdpersonalens situation m.m. interpellationsdebatt 225782E0-03A0-44E6-B002-50A613D45D3F 8 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi- nistern för svaret. Jag hade önskat att jag fått ett klara- re svar på en del av mina frågor, men det återkommer jag till under den lilla stund vi har tillsammans. Jag är uppriktigt sagt mycket orolig över den si- tuation som finns ute i all vård och omsorg. Det gäller både den landstingsdrivna verksamheten och den primärkommunalt drivna verksamheten. Anledningen till min interpellation är alla de signaler som jag och som jag tror fler av oss parlamentariker har fått under senare tid om den rädsla som personalen i svensk sjukvård i dag upplever för att berätta hur det är. Jag har som exempel tagit Sarah Wägnert, under- sköterskan som i år har blivit årets svensk. Skälet är att hon tog bladet från munnen och berättade om missförhållanden på Polhemsgården. I den debatt som var här i riksdagen prisades hon av samtliga partiföre- trädare. Jag har funderat på varför det var så. Vad det så ovanligt att någon sade som det var, att någon vågade tala om när vården inte fungerade? Jag har också funderat på varför hon först sade upp sig. Jag har funderat på hur alla de människor i den svenska hälso- och sjukvården känner sig som inte har de möjligheterna att i sin situation våga gå ut och säga som det är. Jag tror att det finns mycket bakom detta som gör att vi måste se till att sådana saker rättas till som gör att människor inte vågar gå ut och säga som det är. Är det någonting i våra sekretessbestämmelser som gör det? Jag har läst tidningen Kommun Aktuellt. Jag bru- kar försöka att följa debatten där någorlunda. Där är det också det stora bekymmer med att man inte vågar säga saker och ting som skulle behöva sägas på grund av risk för disciplinpåföljder. Man vågar inte uppge sitt namn. Jag har förmånen att av och till ha kontakt med olika förbund i Sverige. Ett av dem är Demensför- bundet, som jag tycker har en synnerligen viktig uppgift att tala för alla de människor som inte kan tala för sig själva. Där finns det olika telefonkanaler där personal kan ringa och säga vad den tycker. Dagligen kommer det samtal om att man är rädd att säga sin åsikt på grund av risk för repressalier. Jag tycker att det känns ovärdigt svensk sjukvård år 1998, när vi lever i en demokrati och är upplysta om, som socialministern har sagt, hur viktigt det är att man verkligen tar till vara alla människor synpunkter och har en öppenhet. Då gäller det naturligtvis inte i första hand att vi konstaterar att detta är viktigt, utan vad som gäller är vad det blir för handling. Vad blir resultatet av signalerna? Hur skall vi som politiker i Sveriges riksdag kunna lägga fram förslag som gör att det här inte händer i framtiden? Det är nödvändigt med både öppenhet inom vår- den och med en struktur där man först går till sin chef. Det handlar mer om vad man skall göra om inte det hjälper. Jag vill ställa denna raka fråga innan min tid är slut: Vilka åtgärder är Margot Wallström beredd att vidta för att det här skall bli bättre? 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 203233 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0966/#anf8