<anforande>
<dok_hangar_id>2348854</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0966</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:66 Torsdagen den 12 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>66</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:151 om vårdpersonalens situation m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>09109B4D-7B36-41A8-BCC6-1F0E1A3570FE</anforande_id>
<anforande_nummer>13</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! För en vecka sedan besökte jag väst-
kusten. En dam bad att få tala med mig i ett enskilt
utrymme. Hon ville tala med mig som är sjuksköter-
ska och har jobbat under många år. Hon ville berätta
för mig om sitt dilemma.
Hon arbetade som undersköterska i ett gruppbo-
ende och hade vid fem sex tillfällen talat med sin
närmaste chef om ett antal åldringar i detta gruppbo-
ende som plötsligt hade blivit förvirrade och glömska.
Hon hade frågat om dessa åldringar inte skulle utre-
das, eftersom det kunde vara något annat fel på dem.
Men hon fick svaret att det inte gick.
Hon frågade mig vad hon skulle göra, vilka möj-
ligheter hon hade och vad jag tyckte. Jag sade till
henne att varje åldring har rätt att bli utredd för att
man skall se om det är fråga om senildemens eller
något annat.
Detta måste sägas tydligt eftersom dessa åldringar
inte själva kan ställa sig och kräva detta. Deras sjuk-
domssituation gör att det inte är möjligt.
Margot Wallström sade mycket riktigt om struk-
turförändringarna inom svensk sjukvård. Det är bara
så att senildemens inte går att operera. Senildemens är
en sjukdom och åldrande generellt som kräver en helt
annan struktur på omvårdnaden. Det krävs omvård-
nadspersonal som har god utbildning, som är kompe-
tent och som vet hur man skall åstadkomma bäst
vårdkvalitet även för dessa människor.
Jag vill ta upp en annan fråga som gäller den etis-
ka dimensionen av detta. Jag menar inte enbart den
etiska dimensionen på människor som får sjuk vård
eller icke-vård, som jag brukar kalla det. Jag vill veta
hur det blir med det etiska medvetandet för persona-
len? Dessa personer har gått en bra utbildning och har
lärt sig de etiska principerna om människorvärde, och
de vill göra allt. Sedan ser de att det inte fungerar.
En dam sade att det inte längre går utan att man
måste avskärma sig för att klara jobbet.
Vad får det på sikt för effekter på den totala vår-
den om människor avskärmar sig rent medmänskligt
och mer eller mindre prostituerar sig därför att de
måste klara av jobbet och att de känner att de inte kan
göra det på rätt sätt.
Alla rapporter som vi har fått om sjuk vård är för
mig nog för att se allvarligt på detta. Jag vet att vi har
många läkare och många sjuksköterskor. Dessvärre är
det väl så att väldigt många av dem har fått administ-
rativa uppgifter. De gör i dag inte det som de är allra
bäst på. Det har blivit en modetrend att doktorn skall
vara mer ekonomiskt intresserad och lägga fram bud-
getar osv. Även om antalet är stort vet vi någonstans
också att vi i dag kan bota många fler sjukdomar än
tidigare och även lindra många kroniska sjukdomar.
Då måste man naturligtvis ha resurser till det.
Jag vill ställa ytterligare en fråga. Hur kommer det
etiskt att bli om vårdpersonalen känner att den måste
avskärma sig för att orka?
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203238</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0966/#anf13</protokoll_url_www>
</anforande>
