2348854 GL0966 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:66 Torsdagen den 12 februari 1997/98 66 1998-02-12 00:00:00 Svar på interpellation 1997/98:151 om vårdpersonalens situation m.m. interpellationsdebatt 84D6CD45-BF5C-4FF2-90C1-742E4C18A710 12 Socialminister MARGOT WALLSTRÖM (s) s Fru talman! Jag har varje onsdag sedan i somras rest runt i landet och haft något som jag kallar samtal om vården. Jag har sett till att träffa patienter, perso- nal, politiker och anhöriga. Jag har varit ute på of- fentliga möten. Jag har varit framför allt i äldreom- sorgen men också i hälso- och sjukvården. Den bild som då framträder är följande. Jag möter väldigt mycket tröttkörd personal. Des- sa personer säger att de tycker att det nästan aldrig har varit så stressigt som nu. De känner sig hårt pressade. Men lika ofta vill de framhålla det som är positivt och det som de kräver inför framtiden. De säger att det är detta som de vill jobba med. Och de säger hur de skulle vilja ha det. De tycker förstås också att utveck- lingen har gått enormt fort, att förändringarna har gått enormt fort. Det har de förstås rätt i. Samtidigt skall jag säga att jag möter enormt mycket fantastisk och modig personal. Det är inte några personer som sitter och hukar eller som inte vågar säga vad de tycker, utan det gör de minsann. Och jag tror att de har förväntningar på att vi skall lyssna och att kommunpolitikerna och landstingspoli- tikerna skall lyssna. Jag brukar ha dem med mig så att jag ser till att det som sägs når rätt nivå, att det är sjukvårdsmännen och kommunpolitikerna som får höra detta. Jag tror inte att man kan ändra så mycket i lag- stiftningen. Det är inte detta som det handlar om. Jag tror att det handlar om att vi har underskattat persona- lens förmåga att faktiskt också ta in denna snabba förändringstakt som har varit och integrera den i sitt att tänka, vara och jobba. Det har hänt så dramatiska saker inom t.ex. hälso- och sjukvården på bara några få år. Vi har aldrig haft så många läkare och sjukskö- terskor i vården som nu. Det är också viktigt att fram- hålla. Vi har aldrig gjort så mycket i hälso- och sjuk- vården som nu. Produktiviteten har ju ökat enormt, därför att man t.ex. kan medicinera åkommor som man tidigare lade in folk på sjukhus för, därför att man har en dagkirurgi som har tagit över behandling- ar av åkommor som tidigare gjorde att patienterna kanske var tvungna att ligga flera veckor på sjukhus och därför att man har ändrat arbetssätt. Det är fråga om medicinska framsteg som har skett under några få år. Det är klart att det då blir ett helt nytt arbetssätt och att det blir ett helt nytt sätt att hantera denna si- tuation på. Jag vill inte generellt säga att hälso- och sjukvår- den är i kris. Det är en förtroendekris, men det är inte en medicinsk kris, eftersom vi medicinskt tar hand om patienterna på ett mycket bättre sätt än tidigare. Men de som har försvunnit är ju de som stod för omvård- naden, de som stod för det där lilla extra att sitta och hålla i hand och att lotsa rätt i hälso- och sjukvården. Dessa personer har försvunnit, de har rationaliserats bort i hälso- och sjukvården. Det kanske delvis är en riktig utveckling, även om jag även i detta samman- hang tror att man på många håll har nått någon sorts gräns. Dessa personer behövs i stället i äldreomsor- gen. Hälso- och sjukvården tror jag fortfarande me- dicinskt klarar sina uppgifter. Marie Engström glömde att säga att den klinikchef som hon talade om också fick sina pengar och kunde fortsätta. Det finns ju ett sådant samspel. Vi känner igen detta att klinikchefer går ut och protesterar. Det är alls ingenting nytt. På det sättet har det varit i peri- oder under de senaste åren när dessa stora förändring- ar har skett. Jag tror inte att de är rädda för att gå ut och säga vad de tycker och att det är därför som det är fyra som går ut på en gång. Jag är mer bekymrad över att det finns en mycket hård press på dem som sköter vardagsslitet i hälso- och sjukvården. Vi som beslutsfattare måste lära oss att ta bättre hänsyn. De åtgärder som behöver vidtas gäller det lång- siktiga, att se till att vi tillför resurser, att vi naturligt- vis alltid behöver kolla så att lagstiftningen är den rätta och att vi sätter upp regelverk och mål som är tydliga, så att personalen känner att den också får vara med, att någon lyssnar på den och att den blir respek- terad. 0740457070816 N 2010-01-01 00:00:00 203237 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0966/#anf12