2348853 GL0965 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari 1997/98 65 1998-02-11 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 6E5892E4-A8A4-4AC4-8342-740C0598A3E3 96 WIDAR ANDERSSON (s) s Herr talman! Europa går mot en spännande och för många medborgare avgörande och viktig vår. För första gången inleds ett enande av Öst- och Västeuro- pa. I mars samlas de första ansökarländerna för samtal med de nuvarande 15 EU-länderna. I sommar blir Ungern, Tjeckien och Polen medlemmar av västalli- ansen Nato. Den 2 maj bestämmer sig dessutom EU- länderna för vilka av dem som skall bli EMU- medlemmar. De skall också låsa sina inbördes växel- kurser denna dag. Båda dessa processer är oerhört omfattande och av den digniteten att de var och en för sig tidigare enbart har försökt lösas med hjälp av krig, oftast långa och för medborgarna mycket blodiga krig. Men kanske kan vi som lever nu få vara med om hur politikerna i samtal, överläggningar och förhand- lingar för första gången kan hantera dessa problem och därmed leverera det viktigaste tillståndet av dem alla, nämligen freden, till sina medborgare. Kan da- gens och morgondagens politiska generation hantera dessa båda stora och mycket omfattande processer kan alltså freden säkras för många generationer fram- åt. Inget politiskt uppdrag kan vara större. I förändrings- och brytningstider som våra uppstår naturligtvis spänningar och konflikter mellan den gamla politiska överbyggnaden och framför allt tek- niska och sociala landvinningar i det nya samhället. Den gamla ordningen försvarar ofta sin position ge- nom att ofta alltför länge bita sig fast vid och försöka skaffa sig monopol på goda värden som demokrati, solidaritet och rättvisa, medan det nya och ännu oprö- vade kan tillskrivas livets alla tänkbara obehaglighe- ter. Den svenska staten har, egentligen sedan tidigt 1800-tal, förhållit sig lätt avvaktande till det europe- iska fastlandet. Statens företrädare på den tiden kunde minnas tider när landet hade haft ett slags eget litet EU, som hölls samman med hjälp av en stark och framgångsrik militär. Men de statliga företrädarna kunde också minnas det snöpliga återtåget, fattigdo- men och nesan av att regera ett alltmer krympande land. Sedan dess har vi stått utanför krig och revolutio- ner, varit etniskt väl samlade och mycket gynnade av den harmoni som skapats av välstånd och tillväxt. Statens avvaktande hållning till det europeiska fast- landet har således inte missgynnat de svenska med- borgarna eller den svenska samhällsutvecklingen. Men den gamla staten börjar nu på många sätt närma sig vägs ände. Varken handeln, näringarna, säkerhetspolitiken eller valutan kan längre styras på sedvanligt vis. På dessa områden bryr man sig inte på samma sätt som tidigare om de geografiskt betingade regleringarna. Under ett kvarts sekel har den nya världsordningen skapat ett ökat tryck på våra veder- tagna uppfattningar och system. Under ett kvarts sekel har politiken också dominerats av olika kriser liksom stundom av förnekanden av att något nytt har hänt. Sakta tar vi dock till oss de nya förutsättningarna. Försiktigt ger vi oss åter in på det europeiska fastlan- det och påverkas av dess politik. Jag anser, herr tal- man, att vi i de stora frågorna om östutvidgningen och om EMU har anledning att bli än mer aktiva. Vad gäller EMU har vi i riksdagen sagt att vi för stunden inte tänker ansluta oss. Jag skall naturligtvis inte argumentera mot det beslutet, bl.a. därför att jag tillhörde majoriteten bakom beslutet. Den socialde- mokratiska regeringen, som står bakom beslutet, har dock sagt att frågan skall underställas de svenska medborgarna i ett val, en folkomröstning eller ett extraval. När euron nu installeras kan det bli så att de problem som är förenade med att leva med två mynt- fötter blir så stora att många människor kan känna sig manipulerade. Företag, banker och privatsparare kan komma att alltför mycket föregripa riksdagens och medborgarnas beslut. Jag tycker att regeringen och de olika partierna en gång till nogsamt skall fundera över om det inte vore bra att så snabbt som möjligt genomföra en ordentlig folkomröstning med tillhörande kampanj om vårt förhållande till EMU. Jag tror att frågan kan vara avgjord om fyra, fem år. Många medborgare kan här nästan känna sig utsatta för manipulativt beteende. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi behandlar den här frågan rätt. Jag har för egen del blivit alltmer övertygad om att det skulle vara klokt att genomföra en folkomröstning. Den andra frågan, enandet av östra och västra Eu- ropa, är som jag ser det mycket större än EMU- frågan. Den har en ännu större fredspotential. I den frågan kan man verkligen känna historiens vingslag. Jag tror att Sverige i detta sammanhang kan vara viktigt i ett avseende, nämligen för diskussionen om nya samverkansformer. Vi hör ofta från nej-partierna och från andra håll att man inte vill ha ett Europas förenta stater, att det är riskabelt med en stor federa- tion osv. Personligen tror jag att det där är rätt mycket av stenålderstänkande. Man ser framför sig Amerikas förenta stater, lägger en blåkopia av dem över Europa och tror att det är så det skall bli. För egen del har jag mer och mer funderat över samverkans- och samarbetsformerna i ett Europa uppdelat mellan öst och väst. Europa omfattar inte bara länder och nationer utan också regioner, som i många fall går över de gamla gränserna och präglas av katolska, protestantiska och islamiska traditioner. Det handlar också om syd- och nordeuropeiska poli- tiska traditioner. Framför allt handlar det om medbor- garna, som skall ha en chans att på olika sätt bygga upp nya för dem trovärdiga samarbetsformer på cent- rala och viktiga politiska områden. Jag tror att Sverige genom att anordna seminarier och stimulera forskning och måhända genom inrikt- ningen av förberedelserna för sitt ordförandeskap i EU skall kunna förnya debatten om samarbetsformer- na. Vi skall inte sitta fast i ett samarbetssystem som en gång på 50-talet byggdes upp för sex länder. Vi talar nu om kanske 25-30 länder med tre mycket viktiga religioner, som går över de gamla nations- gränserna. Samarbetssystemet borde kanske mer likna FN:s säkerhetsråd med fasta och rörliga medlemmar, något som skulle ge de europeiska medborgarna en chans att bygga sina egna samarbetsformer. Herr talman! På dessa två områden, EMU-frågan och enandet av östra och västra Europa, anser jag alltså att vi i Sverige har anledning att bli än mer aktiva än vad vi hittills varit. 069787178810 N 2010-01-01 00:00:00 203213 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf96