<anforande>
<dok_hangar_id>2348853</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0965</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>65</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-11 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utrikespolitisk debatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>utrikespolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>0B066B29-C278-40A7-99EC-0DFE40823510</anforande_id>
<anforande_nummer>48</anforande_nummer>
<talare>KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det är naturligtvis alltid riskfyllt att
agera. Den som står still trampar inte någon på tårna.
Men man måste ibland också driva på. Om detta går
att genomföra eller inte vet vi inte. Det kan man inte
veta förrän man har prövat.
Nu säger Viola Furubjelke: Vi får väl se hur det
ser ut om tio år. Kanske har vi då etablerat någon
form av praxis.
Jag menar att Sverige måste vara pådrivande här
och aktualisera den här problematiken, dvs. att FN
måste kunna höja sin profil och agera även när männi-
skor lider på grund av interna konflikter, såsom de
gör i många av de länder vi har nämnt här i dag. Des-
sa länder kan i dag säga: FN får inte gå in, för det är
en inre angelägenhet. Vi måste våga ta i den frågan.
Vi måste agera. Jag är litet förvånad över att ordför-
anden i Svenska FN-förbundet inte har högre profil
när det gäller att följa Carlsson-Ramphal-rapporten.
</anforandetext>
<intressent_id>0738969851001</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>203165</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf48</protokoll_url_www>
</anforande>
