2348853 GL0965 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari 1997/98 65 1998-02-11 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 48ADD45E-7D31-4839-BC98-F9FD7D0A8A46 33 VIOLA FURUBJELKE (s) s Fru talman! Genom en målmedveten och aktiv ut- rikes- och säkerhetspolitik försöker vi påverka ut- vecklingen i världen i riktning mot fred, rättvisa, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter för oss själva och för världen i övrigt. Ibland har vi i riksdagens olika partier olika upp- fattningar om hur vi skall gå till väga, men nästan aldrig om vad vi vill uppnå. Historiska tillbakablickar har varit mycket vanliga i den utrikespolitiska debatten i dag. Kanske har den berömvärda insatsen för att få oss att minnas och sprida kunskap och information om de ohyggligheter som begicks mot det judiska folket under andra världskriget varit en inspirationskälla. Det kanske blir något slags undermedveten reflex, därför att vi tycker att händelseförloppet går väldigt snabbt. Vi behöver kanske titta tillbaka för att se en kontinuitet och förstå vad som verkligen hände, för att sedan kunna gå vida- re. Vi har ett årtionde bakom oss som rymmer större förändringar än vad någon hade kunnat förutspå. För bara tio år sedan, 1988, var Tyskland fortfarande delat. Omfattande strejker hade börjat bryta ut i Po- len. Nelson Mandela satt fortfarande fängslad på Robben Island medan apartheidpolitiken slet sönder Sydafrika. Det var efter Olof Palme, men det var före barnkonventionen och kommunismens kollaps i Eu- ropa. År 1988 var det år då det kalla kriget började dö ut och det blev möjligt att sluta fred i konflikter som pågått i decennier. Efter sex års utdragna förhandlingar underteckna- des i april 1988 avtal om fred i Afghanistan, och Sovjet började sitt återtåg. Med facit i hand kan man konstatera att det var fel att inte ta med Mujaheddin i fredsförhandlingarna. Ockupationen följdes av ett inbördeskrig som banade väg för talibanernas makt- övertagande och fundamentalistiska terror. Vi vet att landet nyligen har drabbats av en fruk- tansvärd jordbävning, men det märkliga är att vi inte har sett några bilder från denna jordbävning. Medier- na har inte förmedlat någonting. Den självvalda iso- lering som regeringen har försatt landet i är sannolikt förödande för hjälpinsatsernas storlek. År 1988 togs också betydelsefulla steg mot fred i Centralamerika. Den 20 augusti samma år proklame- rades vapenvila mellan Iran och Irak. I augusti 1988, vidare, antogs den fredsplan för Västra Sahara som har nämnts här i dag. Västra Sahara skall senare i år förhoppningsvis nå framgångsrika resultat i folkom- röstningen. Den 22 december undertecknades det avtal som några månader senare skulle ge Namibia frihet. Efter åtta månader av hårt arbete som FN:s Namibiakom- missarie omkom vår vän och landsman Bernt Carls- son i flygplanssprängningen över Lockerbie när han var på väg till undertecknandet av just detta avtal i New York. Detta och väldigt mycket mer hände 1988. I alla de fredsuppgörelser som jag har nämnt var FN aktivt. FN:s fredsbevarande trupper belönades det året med Nobels fredspris. Vi kan känna stolthet över att svenska insatser medverkade till denna utveckling. Det var bl.a. vårt agerande under denna period som grundlade det för- troende som visades Sverige när vi invaldes i säker- hetsrådet 1996. Tio år, fru talman, är ingen lång tid. Ändå har ge- nomgripande förändringar skett. Det är förändringar som väsentligt har förändrat förutsättningarna för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Mest genomgripande är nog förändringarna på det säkerhetspolitiska området. Jag menar att vi i Sverige, trots den kritik som ibland riktas mot regeringen i denna kammare, på ett kon- struktivt och flexibelt sätt har anpassat vår säkerhets- politik till de nya förutsättningar som råder. Vi kan fortfarande, med samma mål för ögonen, arbeta för fred och säkerhet här hemma och ute i världen. EU-medlemskapet är den största enskilda händelse av betydelse för säkerheten. Fru talman! Fortfarande med avstamp i 1988 års utrikespolitiska debatt vill jag ta upp två frågor, där några avgörande framsteg tyvärr inte kan märkas trots stora ansträngningar. Flera har också uttryckt sin oro och sina bekymmer över just dessa frågor. Det skall inte hindra mig. Jag tycker att det är viktigt att det finns stor samstämmighet om var tyngdpunkten bör ligga i våra framtida ansträngningar. Först vill jag ta upp situationen i Mellanöstern. År 1988 hade intifadan precis börjat. Arafat skulle tala i generalförsamlingen den hösten. Genom en tvist med USA fick han inte visum och blev inte insläppt, så generalförsamlingen flyttade sin debatt till Genève. Det var ett oerhört viktigt tal som Arafat höll. I talet erkände han staten Israel, och han fördömde all terro- rism. Det blev början på en fredsprocess. Dåvarande utrikesministern Sten Andersson be- drev en skytteldiplomati som så småningom resultera- de i att USA inledde en dialog med PLO. Madridmö- tet några år efteråt och Osloöverenskommelsen 1993 väckte stora förväntningar på den fortsatta fredspro- cessen. Men förväntningarna kom på skam. Dödsskjut- ningen av premiärminister Rabin var också ett skott mot fredsprocessen. Ingrid Näslund talar om "fredsprocessen i Israel". Jag skulle vilja påminna om att det är en fredsprocess mellan många parter i Mellanöstern men att det vi främst talar om kanske är fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Jag skulle vilja fråga: Existerar Palesti- na som en tänkbar statsbildning för Ingrid Näslund? Fru talman! Israels bosättningspolitik och ovilja att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena in- nebar ett allvarligt hot mot fredsprocessen och ett brott mot folkrätten. Israels folk firar i år sitt 50- årsjubileum som stat. Vi delar naturligtvis deras glädje, och vi vill försvara deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. Men det palestinska folket har samma rätt. Israel måste uppfylla Osloavta- lets grundläggande innebörd om land för fred och utan dröjsmål dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Fredsprocessen måste åter ta sin utgångs- punkt i resolutionerna 242 och 338, och en tvåstads- lösning med ett israeliskt tillbakadragande till 1967 års gränser måste vara den slutliga lösningen. Pales- tinierna måste samtidigt bringas att upphöra med allt slags terror. Terrorism kan aldrig tolereras. Det för- stör själva förutsättningarna för fred. Vi socialdemokrater har alltid haft sådana relatio- ner med arbetarpartiet i Israel att det har tålt hårda diskussioner i Palestinafrågan. Jag vill fråga modera- terna: Hur ser era relationer till högern i Israel ut? Kan ni genom påtryckningar försöka påverka Neta- nyahu att agera i enlighet med de ingångna fredsavta- len? Har några sådana ansträngningar gjorts? Finns de med i er international? Fru talman! Låt mig avslutningsvis instämma i vad som har sagts om dödsstraffet och en intensifierad kamp mot detta. Jag gläder mig också åt att regering- en står bakom den kampen. Hans Göran Franck, en kollega till oss, talade enträget och envist om kampen mot dödsstraffet i den här kammaren. För precis tio år sedan drog han i den utrikespolitiska debatten en parallell till fallet Karla Faye Tucker. Tyvärr har ingenting hänt på det området. Låt oss i utrikesdebat- ten år 2008 få höra att konfliktförebyggande arbete i FN:s regi når resultat, att dödsstraffet är avskaffat och att det råder fred i Mellanöstern! 0567603564903 N 2010-01-01 00:00:00 203150 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf33