2348853 GL0965 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari 1997/98 65 1998-02-11 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 46006045-6024-42AD-B1C0-D43E586E810E 27 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! "Det finns inga bevis för att regering- en i Algeriet ligger bakom eller initierar våldsdåden." Orden är biträdande utrikesminister Pierre Schoris. De uttalades för två veckor sedan när Olof Palme- priset gavs till Salima Ghezali, chefredaktör för en algerisk veckotidning som inte längre får ges ut. I välgörande kontrast till Pierre Schori förklarade Ghe- zali: "Om man inte fördömer både terrorismen och den statsstyrda terrorismen så blir det i praktiken ett stöd till regimen." Pierre Schori är varken okunnig eller aningslös. Det var ingen olyckshändelse. Syftet är att dra dimri- dåerna allt tätare kring de ohyggliga massakrer som sedan statskuppen i januari 1992 krävt kanske 100 000 människors liv i Algeriet. Det skall urskulda EU:s totala handlingsförlamning inför regimen i Alger och den forna kolonialmaktens ovilja att låta EU handla i enlighet med de ideal som EU brukar uttala sig för. För ett år sedan invaldes Sverige i FN:s säkerhets- råd med ett brett stöd bland FN:s medlemsländer. Det skedde med ett massivt stöd från stater i tredje värl- den, för att man där minns det stöd som stora delar av det svenska samhället under flera decennier gav kam- pen mot apartheid liksom det stöd som gavs under kriget i Vietnam, för att Sverige gick i spetsen för den rika världens bistånd och för att Sverige blev en fri- stad för förföljda människor. Vi kunde känna stolthet, även om socialdemokra- tin inte varit precis buskablyg i att framställa det här som en rent socialdemokratisk politik. Det var t.ex. liberala ministrar i borgerliga regeringar som i slutet av 70-talet till slut baxade upp det svenska biståndet till den enprocentsnivå som sedan regeringarna Carls- son och Persson raserade. Sverige - oavsett regering - var ett land som talade när andra var tysta och inte kunde tala. Sverige talade för de små och förtryckta, för grundläggande principer och folkrätt. Fru talman! 90-talet såg det kalla krigets slut, kommunismens sammanbrott samt Europas nya de- mokratier och såg inte minst de baltiska staternas frihetsdröm gå i uppfyllelse. Också utanför Europa har demokratin stärkt sin ställning. I Ost- och Sydost- asien har det senaste halvårets kris avslöjat grundläg- gande strukturella brister, inte minst på det demokra- tiska området, i stater som gärna hänvisat till s.k. asiatiska värden för att ursäkta kvardröjande auktori- tära styrformer. Det är ingen tillfällighet att den mest genuina och lovande demokratin i regionen - Taiwan - är den av "de nya tigrarna" som klarat sig ojämförligt mest helskinnat igenom krisen. Men EU-staterna ger ge- nom sin förlegade ett-Kina-politik envåldshärskarna i Beijing rätten att tala för kineserna också på Taiwan - i rent handelspolitiskt intresse. Under 90-talet tystnade också Sveriges röst i utri- kespolitiken. För dem som tidigt och mest entusias- tiskt förespråkade att Sverige skulle ta en fullvärdig plats i det europeiska samarbetets kör var det möjlig- heten att tillsammans med Europas demokratier och med än större kraft kunna driva principerna om fred, frihet, demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter som lockade. I stället har vår röst tystnat. Vi hukar bakom EU:s retorik men faktiska handlingsförlamning - ofta en följd av intressemotsättningar eller rent av postkolo- niala särintressen hos vissa EU-stater. Och svensk socialdemokratis fascination inför bokstavskombina- tioner som kränger vapen tycks lika stor som den retoriska våndan inför dem som står för demokratier- nas solidariska försvar. Medlemskapsförhandlingarna med EU förklarar säkert Sveriges oförmåga att tala ut om det fruktans- värda folkmordet i Bosnien, men det kan aldrig vara någon ursäkt. Motsättningarna mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland fick Sverige att huka inför det som uttalades vid Auschwitz portar: Aldrig mer! Men tystnaden upphörde inte med vårt inträde i EU. När den ende svenske politikern av internationellt format fick EU:s uppdrag i Bosnien var det ett välkommet alibi för regeringens fortsatta hukande bakom EU:s minsta gemensamma nämnare. Under hela kriget i Bosnien har det legat i såväl de lokala krigsherrarnas som de europeiska regeringar- nas intresse att framställa skeendet som så barbariskt och så obegripligt att det ursäktar den internationella passiviteten - för att inte europeiska staters egna särintressen skall hindras av en gemensam EU- hållning till försvar för folkrätt och internationella principer. På samma sätt som i Bosnien framställdes de upp- repade massakrerna och folkmorden i Rwanda, Bu- rundi och det nya Kongo som bestialiska och obe- gripliga stammotsättningar - något som omvärlden inte kunde göra något åt eller ens hade med att göra. Men precis som i det forna Jugoslavien fanns och finns starka intressen i forna europeiska kolonialmak- ter också i länderna vid de stora sjöarna i Afrika. Nyligen avslöjade den ansedda franska dagstid- ningen Le Figaro hur Frankrike under president Mit- terand aktivt understödde hutumilisens massakrer så sent som 1994. Upprördheten i Frankrike och Belgien inför Mobutus fall var vida större än upprördheten över de hundratusentals som slaktats i Rwanda och Burundi. Och på samma sätt, fru talman, är det också i Al- geriet. Alltsedan självständigheten 1962 har landet styrts i symbios mellan armén och enpartistaten. Det algeriska samhällets ekonomiska och sociala kollaps under 80-talet tvingade FLN till reträtt och öppnade för en demokratisering. När det islamistiska FIS såg ut att gå emot en storseger i de första demokratiska parlamentsvalen slog armén till. Den andra valom- gången ställdes in, presidenten avsattes, generalerna tog makten och islamisterna drevs under jorden. De gångna sex åren har präglats av en alltmer eskaleran- de spiral av massakrer på civilbefolkningen. Algeriet styrs av en ekonomisk och politisk no- menklatura med centrum i armén och med starka ekonomiska och historiska band till den forna kolo- nialmakten. I Frankrike finns starka ekonomiska in- tressen i att den nuvarande makteliten i Algeriet sitter kvar. Det algeriska frihetskriget utgör fortfarande ett trauma i fransk nutidshistoria. Såväl makthavarna i Alger som franska intressen ser gärna att maktkampen i Algeriet framställs i termer av hotande islamisk fundamentalism, extremism och terrorism, vilket gör andra europeiska stater mindre benägna att höja rös- ten. Till detta kommer att så många västeuropeiska politiker och regeringar paralyseras av skräckbilderna av en invasion av flyktingar från Nordafrika. Det skrämmer EU:s regeringar vida mer än 100 000 mas- sakrerade algerier. Ett tusental kurdiska flyktingar som nådde Italien i juldagarna gav de europeiska regeringarna full panik. Rekordsnabbt enades EU:s regeringar om att tvinga fram skärpt gränskontroll, sanktioner för flyg- bolag, skärpta bestämmelser för ombordstigning på fartyg, ökade insatser för att spåra och straffa männi- skosmugglare och en skärpt viseringspolitik. Sveriges utrikesminister uttalade: "Nu har vi fått en hand- lingsplan precis som vi önskar. Vi har fått en EU- politik som är väldigt nära den svenska." Jo, det är en politik väl i linje med den flykting- politik som bär vår biträdande utrikesministers sig- num. Pierre Schori säger att vi saknar bevis för militä- rens ansvar för våldet i Algeriet. Vilka bevis krävs? Och mot vem har vi hållbara bevis för terrorism? Skall vi fortsätta att huka bakom EU:s handlingsför- lamning och tystnad? Det som skett i det forna Jugo- slavien, vid de stora sjöarna i Afrika och i Algeriet är inte obegripligt men väl oacceptabelt. Lika oaccepta- bel är tystnaden inför dessa övergrepp. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 203144 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf27