2348853 GL0965 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari 1997/98 65 1998-02-11 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 93D3FD1B-E74A-41D6-87E5-BCA449DF284B 2 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Trots de akuta hoten finns det anled- ning att känna optimism över utvecklingen. Globalt sker betydande framsteg mot demokrati och marknad- sekonomi. I Europa, vår egen världsdel, byggs en kraftfull säkerhetsordning. Den europeiska integratio- nen tar ett stort steg framåt mot Europas enande. Den gemensamma valutan förverkligas. Det är av historisk betydelse. Trots de olika hoten, den avstannade fredsproces- sen i Mellanöstern, våldet i Algeriet och på andra håll, har utsikterna för hela mänskligheten aldrig tett sig ljusare än nu. Det är ett stort ansvar att utveckla sam- arbetet både globalt och i Europa. Låt mig i det sammanhanget understryka det rege- ringen säger om Irak. Säkerhetsrådsresolutioner skall respekteras och Iraks massförstörelsevapen elimine- ras. Saddam Hussein vållar ett våldsamt lidande för sin egen befolkning och hotar sina grannländer. Fru talman! För första gången någonsin skapas nu verklig världsmarknad och en global ekonomi där jordens alla länder i stigande grad deltar. Länge var världsmarknaden begränsad till Västeuropa, Nord- amerika och västra Stillahavsområdet. Bara en femte- del av jordens befolkning deltog egentligen i världs- marknaden. Protektionismen dominerade i Östeuropa, Asien, Afrika och Latinamerika. Nu ser vi en annan utveckling. Nu liberaliseras marknaderna. Avreglering och privatisering sker i de flesta länder. Det är u-världens stora chans. Förut- sättningen för en snabb fattigdomsavveckling är en kraftig ekonomisk tillväxt som i sin tur är beroende av en öppen världsmarknad. Erfarenheten visar att det är möjligt att utveckla ett land från absolut fattigdom till relativt välstånd på en generation. Inget land, inte ens mycket stora länder som Kina eller Indien, kan klara sig på egen hand. Alla är bero- ende av världshandeln och det globala ekonomiska samarbetet. Är då globaliseringen och den allt vidare världs- marknaden bra? Krisen i Ostasien skapar debatt om detta. Vi vet bestämt att världsmarknad och globali- sering är mycket bättre än motsatsen. Mänskligheten har lång erfarenhet av skyddade marknader och natio- nella monopol. Protektionism skapar fattigdom. På 1930-talet skapade den katastrof. Spåren förskräcker. De ostasiatiska länderna har varit extremt fram- gångsrika. Ingen annan grupp länder har någonsin i världshistorien skapat större ekonomisk tillväxt och snabbare minskning av fattigdomen. Det är en enastå- ende prestation. Krisen i Ostasien ställer krav på mer marknad, inte mindre. Staten måste sluta med skadliga interventio- ner och i stället koncentrera sig på sin viktiga överva- kande roll. Korruption och sammanväxning av stats- makt med banker och storföretagsamhet är orsaken till de finansproblem som många länder drabbas av. Ock- så demokratin behöver stärkas. I det här sammanhanget måste vi slå vakt om de globala institutionerna och stärka dem. Världshan- delsorganisationen, Valutafonden, Världsbanken liksom FN-systemet spelar en viktig roll, och den internationella rättsordningen likaså. Många ostasiatiska länder får genom kraftiga de- valveringar sin export mycket konkurrenskraftig. Det kommer att föda krav på protektionism. För den euro- peiska unionen är det därför särskilt viktigt att värna frihandeln. Protektionismens fula tryne döljs ofta under vack- ra masker. Social- och miljöklausuler handlar ytterst om att stänga ute produkter från fattigare länder. Det kan aldrig vara en riktig politik att förvägra fattiga länder möjligheten att utveckla sitt välstånd. Undan- taget är de enstaka fall där FN:s säkerhetsråd har beslutat om sanktioner. Sveriges röst för frihandel måste vara tydlig och klar både i EU och globalt. Europa befinner sig nu i ett mycket dynamiskt skede. En europeisk säkerhetsordning håller på att skapas. Nya demokratier i Central- och Östeuropa har påbörjat processen mot medlemskap i Europeiska unionen. En gemensam valuta skapas. Europa tar viktiga steg för att säkra frihet, fred och välstånd. Nato växer allt tydligare fram som en central del i den europeiska säkerhetsordningen. Nato har i likhet med Europarådet och EU beslutat att vara öppet för alla Europas demokratier. Det skall inte bli några nya skiljelinjer i Europa. Europa är ett och odelbart. Därmed görs den slutliga räkningen upp med den pakt mellan Hitler och Stalin som påverkade Europa ända fram till 1990-talet. Natos process för öppenhet är av historisk bety- delse. Det kompletterar den europeiska integrationen och löser uppgifter som denna inte kan klara av. Natos främsta styrka är att klara en central uppgift för en säkerhetsordning, nämligen att garantera säker- heten också för små länder som inte kan försvara sig mot aggression på egen hand. Det är också därför som alla nya demokratier i Central- och Östeuropa vill bli medlemmar. Nato, som bygger på USA:s starka närvaro i Eu- ropa, är den enda organisation som kan klara Europas två viktigaste säkerhetspolitiska utmaningar de när- maste åren. Den ena uppgiften är att förhindra att krig åter blossar upp i Bosnien och kanske sprider sig på Balkan. Den andra uppgiften är att integrera Ryssland med Europa och väst. Rysslands utveckling mot en stabil demokrati och marknadsekonomi kan enbart ske tillsammans med trygga grannländer. Medlemskap i alliansen ger den säkerhet som är nödvändig för att grannländerna skall känna sig tryg- ga i sin relation med Ryssland. Det möjliggör ökad handel och annan fredlig kontakt över gränserna. Det är särskilt viktigt för de många miljoner ryssar som bor i Rysslands grannländer. Trygga länder kan ha en generös och öppen poli- tik. Osäkerhet och hot föder krav på slutenhet och stängda gränser. Vad grannländerna fruktar är inte dagens Ryss- land. Tvärtom ser de hur president Jeltsin och hans olika regeringar främjat självständigheten och upplöst Sovjetunionen. Det som oroar är de rödbruna krafter- na, de revanschister som vill bedriva maktpolitik med udden riktad mot det s.k. nära utlandet. Presidentvalskampanjen våren 1996 visade hur annorlunda det kunde ha sett ut om valet hade fått en annan utgång. Natoutvidgningen gör det svårare för sådana politiska krafter i Ryssland. Det ligger i allas vårt intresse att Ryssland får en god utveckling mot demokrati och marknadsekonomi. Därmed kan landets befolkning få en snabbt växande levnadsstandard. Det kan bara ske i samarbete med Europa och västvärlden. Det är en fördel för säkerheten i Östersjöområdet och hela Europa att Polen snart och Baltikum så småningom blir medlemmar i Nato och att det finns ett gott samarbete mellan Nato och Ryssland. För Sverige är det självklart, vilket också riksda- gen uttryckt, att verka för en kraftfull europeisk sä- kerhetsordning och själv delta i denna. Det vore inte rimligt att Sverige stod vid sidan av väsentliga delar av den europeiska säkerhetsordningen. Det räcker inte med att bara återupprepa riksdagens beslut från 1992. Trots att många viktiga steg har tagits har Nato inte beslutat om de baltiska ländernas medlemskap. Skulle så bli fallet vore motsvarande steg naturligt för Sverige. Vi skulle kunna få en Östersjölösning med Nato i nära samarbete med Ryssland som en fast säkerhetsordning för hela Nordeuropa. Det skulle kunna vara ett viktigt framsteg för frihet, fred och stabilitet. Därmed skulle också för första gången hela Nor- den och Baltikum kunna finnas inom samma gemen- samma säkerhetsordning. Också i ett nordiskt per- spektiv vore denna utveckling att välkomna. EU:s utvidgningsprocess påbörjas nu. Sex länder får påbörja sina förhandlingar inom några månader, däribland Estland och Polen av våra grannländer. Vi hoppas att Lettland och Litauen skall kunna påbörja sina förhandlingar sent i höst, eftersom det finns en möjlighet att kvalificera sig in om man snabbt har genomfört sin reformprocess. Samtidigt bör det betonas att medlemskapet sätter tydliga krav. Respekt för mänskliga rättigheter, mi- noriteters rättigheter och demokrati är oundgängliga förutsättningar för att vara med i unionen. Kandidat- länderna måste också ha en kraftfull utveckling mot marknadsekonomi som gör det möjligt att delta i den inre marknaden med de krav detta ställer. Särskilt viktigt är att utveckla fungerande rättssys- tem och komma till rätta med brottsligheten. En om- läggning av de ineffektiva sociala systemen är också nödvändig i många fall. Medlemskapet bör kunna komma snart för de län- der som har kommit längst i reformprocessen. Om fyra, fem år bör de första nya medlemmarna kunna hälsas välkomna. Det bör vara möjligt om utveckling- en fortsätter i snabb takt. Också EU måste reformeras. Särskilt viktigt är att klara de uppgifter som Amsterdamfördraget miss- lyckades med, nämligen de som gäller beslutsord- ningen i rådet och hur kommissionen skall fungera. En särskild regeringskonferens med dessa mycket avgränsade uppgifter bör klaras av de första åren in på nästa sekel. Regeringen bär en del av ansvaret för misslyckan- det i det här hänseendet. De frågor som Sverige satsa- de på saknar nämligen bäring på EU:s historiska uppgift att ta emot de nya medlemmarna från Central- och Östeuropa. Man kan konstatera att det som blev bingo för Sverige blev en nitlott för de nödvändiga institutionella reformerna inför utvidgningen. Detta är den sista utrikesdebatten under denna mandatperiod. Det finns anledning att något summera vad som skett och inte skett under de gångna åren. Den första iakttagelsen är att svensk utrikespolitik har fått en betydligt större tyngd genom EU- medlemskapet. Nu agerar vi i ett sammanhang där det inte längre handlar om att bara markera en åsikt utan mer om att få saker och ting uträttade. Visserligen återstår en hel del för att få en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU, men likväl har EU en betydlig vikt och spelar en stor roll i Europa och Medelhavsområdet. Frihandel och associationsav- tal är effektiva instrument för att främja utveckling och demokrati. De har också en stabiliserande verkan som är lätt att förbise. EU har också inneburit en förstärkt utrikesdebatt i Sverige och särskilt i riksdagen. Nu diskuteras utri- kespolitiska frågor regelbundet i EU-nämnd och utri- kesutskott. Det skedde inte före EU-inträdet. EU har i detta avseende stärkt den svenska demokratin. I många frågor finns samförstånd om Sveriges agerande såväl i EU som i FN och i andra organ. Dock är det svårt att ha samförstånd när regeringen inte har någon uppfattning på många viktiga områden. Detta försvårar även Sveriges möjligheter att påverka och ha inflytande. Fram till 1994 var Sverige en ledande aktör när det gällde säkerhetspolitiken i norra Europa. Sedan dess har Sverige tystnat. Våren 1995 inledde dåvarande statsminister Carls- son överläggningar för att försöka gå tillbaka till neutralitetspolitiken. Detta rann ut i sanden. Ett år senare försökte den nye statsministern Göran Persson ge en annan och tydligare profil, men han blev snabbt desavouerad av sin egen regering och sitt eget parti. Sedan dess råder stor tystnad i säkerhetspolitiken. Först var det alltså tillbaka till neutraliteten, sedan var det stöd för Baltikum i Nato, och sedan blev det tyst- nad. I efterhand välkomnar man det som andra skapar - PFF, EAPR, Nato-Ryssland-avtalet, utvidgningen m.m. - men vad som saknas är Sverige som en pådri- vande kraft. Sverige måste aktivt bygga säkerheten, inte passivt vänta. Att ständigt återupprepa riksdagens beslut från 1992 räcker inte som bidrag till den säkerhetspolitiska utvecklingen. Regeringen måste faktiskt ha någon idé om framtiden. Detsamma gäller regeringens pinsamma hållning vad avser den gemensamma valutan. Den svenska regeringen är den enda som över huvud taget inte har någon åsikt i denna för Europa så viktiga fråga. Jag noterar nu dock att det i utrikesdeklarationen sägs: "Sverige kommer därför att bidra till att EMU blir framgångsrikt." Det måste väl betyda antingen att Sverige genom att avstå från att vara med i EMU stärker EMU eller kanske tvärtom att regeringen avser att gå in i EMU för att stärka det. Det vore bra att få ett klarläggande på denna punkt. Redan innan Sverige blivit medlem hade EU givit rekommendationer till medlemsländerna om att mins- ka arbetslösheten. Genom Amsterdamfördraget och Luxemburgtoppmötet i november har EU:s rekom- mendationer fått ännu större tyngd. Hittills har EU:s rekommendationer saboterats, och arbetslösheten ligger fortfarande kvar på hög nivå, trots god konjunktur i flera år. Nu är frågan om den socialdemokratiska regering- en skall bryta sin hittillsvarande politik och följa EU:s rekommendationer. Någon sådan förändring kan dock inte märkas. Det har snart gått tre månader sedan EU:s toppmöte om sysselsättning. Ännu har regering- en inte ens lagt fram några förslag om en mer flexibel arbetsmarknad eller minskning av skatterna på arbete. Tvärtom har de höjts vid årsskiftet. Det går inte att ideligen år ut och år in deklarera att man visst skall kämpa mot arbetslösheten men sedan inte göra det. I två avseenden har regeringen agerat direkt skan- dalöst. Det ena gäller när den socialdemokratiska rege- ringen i fallet Torgny Gustafsson vilseledde Europa- domstolen. Förutom skadan i det enskilda fallet förlo- rar Sverige sin trovärdighet. Ingen kunde väl tro att en svensk regering skulle vilseleda i frågor som rör mänskliga rättigheter. Andra länder är häpna. Den andra skandalen gäller koldioxidmålet. I stället för att fullfölja internationella åtaganden och minska utsläppen ägnar sig den socialdemokratiska regeringen åt att hitta vägar för att kunna öka utsläp- pen. Sveriges miljöprofil är därmed ruinerad. Den som fuskar tappar all tilltro. Fru talman! Låt mig avsluta med en av de mer märkliga episoderna i den svenska utrikespolitiken. Den har utspelat sig under hösten. Det gäller frågan om den gemensamma förhandlingsstarten för EU:s östutvidgning. I juli presenterades EU-kommissionens förslag. Det var ett bra förslag. Vi gjorde från Moderata sam- lingspartiet bedömningen att det på bästa sätt tillgo- dosåg de svenska kraven. Den socialdemokratiska regeringen gjorde en annan bedömning. Den ville ha en gemensam förhandlingsstart. Men nu inträffade det märkliga att månaderna un- der hösten gick - augusti, september, oktober och november passerade - utan att Sveriges regering pre- senterade något förslag om gemensam förhand- lingsstart. Framåt november drog de överiga med- lemsländerna slutsatsen att det inte fanns något svenskt förslag, eftersom inget hade synts till. Att komma med ett förslag i sista minuten var naturligtvis inte rimligt i en så viktig fråga. Också i riksdagens EU-nämnd fick vi vänta. En dryg vecka före toppmötet lades i skymundan fram ett papper som häpnadsväckande nog innebar att förhandlingsstarten skulle skjutas upp till 1999. Och inte ens enligt detta förslag skulle det bli en gemen- sam förhandlingsstart. Följaktligen framfördes inte heller förslaget på allvar i Luxemburg, utan det blev det förslag som kommissionen hade lagt fram i juli som gick igenom. Fru talman! Låt mig avsluta med en fråga till utri- kesministern om den gemensamma valutan. Att stärka den gemensamma valutan är en uppgift för Sveriges regering. Innebär det att regeringen avser att stå utan- för för att stärka den gemensamma valutan eller att Sverige skall gå med för att därmed stärka den ge- mensamma valutan? 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 203119 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf2