2348853 GL0965 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:65 Onsdagen den 11 februari 1997/98 65 1998-02-11 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 6F4C38DF-780F-4CC2-A76A-28FB1285ABCD 106 LENA KLEVENÅS (s) s Herr talman! Låt mig först uttrycka uppskattning över att utrikesministern fortfarande vid denna sena timme är kvar och lyssnar till debatten. Det känns väldigt roligt för oss som kommer i slutet att så är fallet. Jag vill också tala om pengar, inte om EMU utan om ett globalt barnbidrag som jag tycker borde infö- ras för alla barn som lever på mindre än en dollar om dagen. Det bör finansieras med en global skatt på kapitalrörelser eller kanske landningsavgifter på in- ternationella flygplatser eller någon annan global miljöavgift. Axel Andersson avslutade det förra replikskiftet med att säga att kapitalet som bestämmer verkligheten har stor makt och stort inflytande. Dessvärre är det så. Mitt förslag skall ses som en idé om hur man kan motverka kapitalets, penningflödets och det globala samarbetets negativa konsekvenser. I år firas 50-årsminnet av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Som en del av 50-årsminnet kommer regeringen att lämna redogörelser av den svenska politiken för mänskliga rättigheter. Regeringen har i dag också deklarerat att man tän- ker ägna större uppmärksamhet än hittills åt de eko- nomiska, sociala och kulturella rättigheterna och betona barns och kvinnors rättigheter. Detta är allde- les riktigt och nödvändigt. Utan att förtröttas i kampen för de politiska rättig- heterna, som yttrandefrihet och åsiktsfrihet och män- niskors självklara rätt att organisera sig för att förbätt- ra sin situation utan rädsla för trakasserier och döds- hot, måste vi också intensifiera våra ansträngningar för att trygga den viktigaste rättigheten av alla, nämli- gen rätten till att få leva - rätten till livet. I år kommer nära sju miljoner barn att dö av un- dernäring. Lika många var det förra året, och lika många kommer det att bli under 1999. Det är nästan lika många som hela Sveriges befolkning. Skall detta barbari verkligen få fortsätta även i nästa årtusende? År 1996 beslutades på FAO:s - FN:s livsme- delsorganisations - toppmöte om livsmedelssäkerhet, s.k. food security, att antalet svältande människor skall minska från 800 miljoner till 400 miljoner på 20 år, fram till år 2015. Är detta en rimlig målsättning? Målet måste väl ändå vara att inga människor på denna jord skall dö av undernäring över huvud taget. Vilken fråga är viktigare än denna? Vilken katastrof är värre än detta tysta ständiga kristillstånd som pågår utan någon större uppmärksamhet? När vi passerar tusenårsskiftet tycker jag att vi skall kunna säga att svälten har upphört på jorden. Är detta en naiv förhoppning och en orimlig målsättning? Nej, jag tror inte det. Jag tror snarare att strategin hittills har varit för dålig. Målgrupperna har varit dåligt identifierade. Visionen har inte varit tillräckligt tydlig. Den s.k. produktivitetsutvecklingen, som är så viktig i alla sammanhang, har varit för dålig i det internationella samarbetet. Ansvarsfördelningen har varit för otydlig och uppföljningen och utvärderingen har varit brist- fällig. Vi når inte målet att alla människor har rätt till liv. Jag tycker mig ha medhåll av UNDP, dvs. United Nation's Development Program, som säger att det behövs will, wisdom and work - vilja, klokhet och hårt arbete - för att utrota fattigdomen på jorden. De visar på att många länder redan har gjort stor- verk och att kostnaderna för att utrota fattigdomen inte är orimligt höga. Cirka 40 miljarder dollar skulle det kosta att se till att alla får basic social service, dvs. utbildning och hälsovård. 40 miljarder dollar skulle det kosta att dessutom lyfta de allra fattigaste upp till en inkomstnivå som gör att de inte längre behöver leva på en dollar om dagen. Världsekonomin omfattar som helhet 28 000 mil- jarder dollar. Denna summa som skulle behövas - 80 miljarder dollar - är bara en bråkdel. Mitt förslag skulle också bara kosta en bråkdel av vad världseko- nomin faktiskt omfattar. Vilken är målgruppen om vi skall avskaffa svälten på jorden? Det är naturligtvis barnen och deras möd- rar. Strategin hittills har inriktat sig på katastrofbi- stånd, som har varit kortsiktigt, eller på makroeko- nomiska lösningar, som man trodde skulle få effekt på sikt. Resultatet är mycket magert i ordets verkliga betydelse. Ingen, varken marknaden eller politikerna, har hittills hittat lösningen på fattigdomsproblemet. Klyftorna ökar mellan jordens fattigaste och rikaste människor. Den fattigaste femtedelen lever på mindre än en dollar om dagen. Dess andel av jordens samlade inkomst sjunker kontinuerligt och är nu nere på 1,1 %, enligt UNDP. Dessa människor är helt ointressanta för markna- den - kanske bortsett från att de är potentiella organ- donatorer - och de kommer aldrig att få sina behov tillgodosedda i en marknadsekonomi. Enda lösningen på problemet med att få dem med i världsekonomin är att de får tillgång till egna pengar eller egen mark. Som vice ordförande i svenska FAO-kommittén har jag lärt mig att det inte är bristen på mat i världen som gör att människor svälter. Orsaken är orättvis fördelning. Med den befolkningsökning som vi nu har på 90 miljoner per år kommer det att bli problem. Men för närvarande är det inte det som är problemet, utan orättvisorna i fördelningen. Utrikesministern sade i sin deklaration: Att ut- veckla politiska instrument på internationell nivå för att handskas med globaliseringens negativa krafter är också att förebygga konflikter. Detta är viktigt och borde diskuteras mer. Det finns en hel del goda för- slag som skulle kunna förverkligas. Ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN skulle kunna vara en lösning. En global skatt eller avgift på valutatransaktioner är en- ligt mångas mening nödvändig för att överföra resur- ser från den rikaste femtedelen av mänskligheten till den fattigaste. Landningsavgifter på internationella flygplatser eller skatt på oljeförbrukning är andra goda förslag som kan vara möjliga. Den reform som borde ha högsta prioritet för det förnyade globala samarbete som regeringen aviserar vore att införa ett globalt barnbidrag finansierat via en global skatt. En lämplig summa skulle kunna vara 10 dollar per månad. Det är en tiondel av det svenska barnbidraget. Pengarna skulle betalas ut till mamman och användas enligt hennes bedömning. All erfarenhet visar att kvinnor åstadkommer stor- verk med små medel. De skulle kunna köpa mat till sina barn och betala skolavgifter, mediciner och avgif- ter för vatten och el. De skulle kanske kunna köpa en gris, en höna eller en symaskin. Grameen Bank och liknande institutioner för mik- rokrediter har bevisat att kvinnor förmår att vända utvecklingen för sig och sin familj i en positiv rikt- ning med en mycket liten summa pengar. Det fel som vi i den rika delen av världen hittills har gjort i biståndet till våra olycksdrabbade med- människor är att vi många gånger har vänt oss till fel målgrupp eller arbetat på fel nivå. Fortfarande tror man t.ex. inom Världsbanken att man hjälper ett land genom strukturanpassningsprogram som drar in på subventioner till livsmedelshjälp. Så gör man t.ex. i Zambia. Världsbanken når dessvärre inte de allra fattigaste. Det traditionella biståndet har också svårt att nå de allra mest utsatta. Jag är övertygad om att vi krånglat till saken i onödan. Ett globalt barnbidrag till de barn som lever på mindre än en dollar om dagen skulle omedelbart få effekt på överlevnadsfrekvensen för dessa barn. Rät- ten till liv - att få överleva och få mat och vatten varje dag - är inget som vi kan skjuta upp som ett mål att uppnå om tjugo år. Pengarna skulle också göra nytta för den inhemska efterfrågan i dessa länder. Bönderna skulle få avkast- ning för sina produkter. Den lokala handeln skulle blomstra. Även i u-länder och inte bara i Sverige är den inhemska konsumtionen av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Antalet arbetstillfällen skulle kanske t.o.m. öka. Möjligheten att anställa fler lärare och mer sjukvårdspersonal skulle också öka. Vad jag menar är att vi måste tänka om när det gäller människovärde och mänskliga rättigheter. Alla människor har rätt till mat och liv. För oss är det en självklarhet att ha tillgång till mat och rent vatten. För dem som inte har detta blir denna brist det allt över- skuggande problemet. Inte förrän de kroppsliga kraf- terna är tillräckliga och kampen för den dagliga överlevnaden är vunnen orkar människor engagera sig i sitt lands utveckling, börja studera, starta företag och arbeta politiskt. 0137934715906 N 2010-01-01 00:00:00 203223 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0965/#anf106