<anforande>
<dok_hangar_id>2348849</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:61 Onsdagen den 4 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa familjerättsliga frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>94E5A1E4-5C7B-4FC7-8F18-40821FFF0909</anforande_id>
<anforande_nummer>59</anforande_nummer>
<talare>TANJA LINDERBORG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det handlar inte om att våga eller
inte. Enligt min uppfattning är nuvarande lagstiftning
fullt tillräcklig. Den skyddar den svagare parten. Den
svagare parten är per definition i detta fall barnet.
FN:s barnkonvention stadgar att barnets bästa
skall sättas i främsta rummet. Om man har konventio-
nen för ögonen kan man inte komma till någon annan
slutsats än att nuvarande lagstiftning är fullt tillräcklig
på detta område.
</anforandetext>
<intressent_id>0489462966700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202837</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0961/#anf59</protokoll_url_www>
</anforande>
