2348849 GL0961 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:61 Onsdagen den 4 februari 1997/98 61 1998-02-04 00:00:00 Historiska arrenden CE711806-791E-44EC-A8B2-F03A8755E40C 34 BIRGITTA CARLSSON (c) c Fru talman! Först vill jag yrka bifall till hemställan i betänkandet. Jag hade inte från början anmält mig till debatten. Jag har vid två tidigare tillfällen då frågan debatterats varit med. Men under diskussionens gång har jag känt att det är viktigt att få klarlägga en del saker som jag tycker har blivit felaktigt belysta. Jag har varit arrendator i nära 30 år och tycker att det är viktigt att framhålla följande. Att vara arrenda- tor är ett frivilligt åtagande. Vi vet från början att vi inte äger den mark vi brukar. Senare har vi fått en möjlighet att köpa marken. Det är viktigt att veta att regler, lagar och förord- ningar klart har gynnat arrendatorns ställning gente- mot jordägaren genom de förändringar som gjorts. Här har beskrivits hur arrendatorer har behandlats långt tillbaka i tiden. Det försvarar jag definitivt inte. Men vi lever nu i 1998, och det är viktigt att vi utgår från den situation som råder i dag. I dag har arrendatorn en helt annan ställning och ett helt annat skydd när han gör investeringar i sitt arrendejordbruk. Jordägaren är skyldig att lösa ut arrendatorn om han skall frånträda sitt arrende. Det är en trygghet för den som brukar marken. Här har varit många påståenden. Jag kanske inte bemöter dem i turordning. Men en sak som har på- ståtts är att oskäligt arrende tas ut. Jag känner inte till hur det är på olika ställen i landet. Men om det tas ut för högt arrende så har arrendatorn möjlighet att gå till en arrendenämnd och få avgiften prövad. Ingen kan, om inte arrendatorn går med på det, ta ut en oskälig avgift. Man utgår från den avkastning marken ger, övrig byggnation osv. på arrendestället när nivån på avgiften bestäms. Det är mycket mark i Sverige som arrenderas. Nästan 40 % av jordbruksmarken utgörs av arrenden. Där ingår ofta sidoarrenden och annat. Det är viktigt att det finns brukare på den jordbruksmark som finns. Jag tycker att debatten blivit felaktig. Det handlar om många olika jordägare. Det är inte bara fidei- kommisser och storgods. Svenska kyrkan och Do- mänverket äger mark. Det är många som har donerat mark till universitet Om det nu stiftas en lag, kan även dessa gårdar på sikt bli historiska. Det skall även finnas en trygghet för den som äger sin mark, dvs. att om man vill arrendera ut den så måste man kunna få äga den ändå. Liknande gäller vid hyra av bostad. Om jag hyr en bostad som överlåtits mellan generationer, skall jag då ha rätt att kräva att få köpa den? Om jag går in i ett hyres- eller arrendeavtal, vet jag från början vad jag har gett mig in på. Det finns jordbruk att köpa för den som vill äga sin mark. Det är viktigt att det finns trygghet. Jag menar att tryggheten finns med den lagstiftning som nu gäller. Det är beklagligt när det inte går att komma till frivilliga uppgörelser när jordägare vill avyttra sin mark och arrendator vill ta över. Det är inte något jag försvarar. Det är också beklagligt när det blir kärvt mellan jordägare och arrendatorer. Alla mår ju bättre om man kan samarbeta. 0673622610409 N 2010-01-01 00:00:00 202812 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0961/#anf34