<anforande>
<dok_hangar_id>2348849</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:61 Onsdagen den 4 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Historiska arrenden </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>086E8277-C746-4F4C-9000-9F50F659FF69</anforande_id>
<anforande_nummer>28</anforande_nummer>
<talare>ROLF ÅBJÖRNSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det här är naturligtvis en utomordent-
ligt knepig historia, och jag får i den här saken tala för
mig själv.
Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck
i motionen och menar att man skall bifalla reservatio-
nen. Detta gör jag utifrån utgångspunkten att ägande-
rätten är utomordentligt viktig och värdefull ur alla de
synvinklar som jag inte närmare tänker utveckla här.
Men det bör ändå markeras att äganderätten är fun-
damental för att man skall få ett samhälle att utvecklas
väl.
Vi har i olika sammanhang i Sverige lyckats ur-
gröpa äganderätten på olika sätt. Vi talar om funk-
tionssocialism, dvs. att man plockar bort olika egen-
skaper ur äganderätten så att den till slut inte får något
innehåll. Detta är inte en bra utveckling, utan i princip
skall avtalsprincipen gälla.
I det här mycket speciella fallet har vi fått fram fe-
nomen som återspeglar förhållanden långt tillbaka i
tiden i vår historia. Det är naturligtvis speciella förhål-
landen kring fideikommissen och liknande som har
gjort att det här har kunnat leva kvar. Det är svårlöst,
men jag tycker ändå att man skall sätta ned foten och
säga: Det här har gått alldeles snett, och det måste vi
kunna rätta till utifrån ett allmänintresse.
Vi har nämligen ingen åstundan att låta sådant här
leva kvar med allt vad det innebär av negativa förhål-
landen. Vi kan inte försvara oss med att det kanske är
ett fåtal personer som har hamnat i den här situatio-
nen. Det är oegentligt att inte dessa jordägare kan lösa
det här problemet eftersom deras äganderätt i stort
sett är ett tomt skal. De får bara ut en avkastning,
förmodligen en ganska dålig avkastning. Bättre hade
varit att ha pengarna på bank. I dessa klart avgränsade
fall när vi talar om historiska arrenden skall man alltså
våga ta det här steget.
Om jag har förstått det rätt är t.ex. LRF och andra
bondeorganisationer rädda för att om man skulle
acceptera historiska arrenden så skulle jordägarna
framgent bli nervösa för att arrendera ut sina jordar.
Men jag tycker att det är så entydigt definierat vad
man talar om att en sådan rädsla är helt obefogad.
När detta är sagt kan man naturligtvis också väga
in den sociala aspekten. Det är ju ingen tvekan om att
det måste vara utomordentligt negativt för dessa
människor att leva under sådana här förhållanden. Jag
säger inte att de har en avgörande betydelse, men jag
tycker faktiskt att de är beaktansvärda i de här mycket
klart definierade och speciella fallen.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservatio-
nen.
</anforandetext>
<intressent_id>0530361204603</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202806</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0961/#anf28</protokoll_url_www>
</anforande>
