<anforande>
<dok_hangar_id>2348849</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:61 Onsdagen den 4 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Plan- och bygglagen </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8B70B096-3B57-47E5-B84A-91A0C0A25ED2</anforande_id>
<anforande_nummer>145</anforande_nummer>
<talare>PETER WEIBULL BERNSTRÖM (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! När det gäller etablering av handel
och frågan om handelshinder kan jag också hänvisa
till undersökningar. De talar ett litet annat språk än de
som Rune Evensson ville göra gällande.
Ett antal kommuner har svarat på Kommunför-
bundets enkät om hur lagändringen 1992 har slagit. I
36 kommuner har den lett till nya butiksetableringar,
endast i 22 kommuner till nedläggningar. På frågan
om lagändringen har medfört ökade kostnader för
äldre och handikappade var svaret att så varit fallet i
endast 10 kommuner, medan man i 115 kommuner
inte har märkt av några ökade kostnader. Sedan är det
riktigt, som Rune Evensson säger, att kommunerna
trots detta ändå gärna vill ha möjlighet att styra eta-
bleringarna. Men det ser jag faktiskt mer som ett
utslag av att väldigt många av dessa kommuner var
socialdemokratiskt styrda under den aktuella mandat-
perioden. Andra undersökningar visar att det inte har
varit några negativa verkningar av lagändringen. Så
jag undrar: Vilket är egentligen motivet, utöver detta
att man av rent ideologiska skäl vill ha ett större infly-
tande över etableringarna?
</anforandetext>
<intressent_id>0286353661902</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202923</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0961/#anf145</protokoll_url_www>
</anforande>
