<anforande>
<dok_hangar_id>2348848</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0960</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:60 Tisdagen den 3 februari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>60</dok_nummer>
<dok_datum>1998-02-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:91 om rege- ringens arbetsmarknadspolitik</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>9B85D457-ADB5-4C50-9386-F94E16E59357</anforande_id>
<anforande_nummer>24</anforande_nummer>
<talare>KRISTINA ZAKRISSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Per Unckel citerade en arbetsförmed-
lare i Mora som lät uppgiven. Vi lurar folk, säger hon.
Vi pressar ut folk i vilka åtgärder som helst för att
leva upp till trycket från AMS och regeringen.
Jag tror att det kan finnas rätt många som känner
så. Men trots att vi har givit arbetsförmedlingarna mer
pengar tror jag att problemet för förmedlarna är att vi
har litet knappt med resurser. Om arbetsförmedlarna
kunde leva upp till kravet att alla fick individuella
handlingsplaner är jag övertygad om att åtgärderna
verkligen skulle kännas meningsfulla. Jag är säker på
att de då skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än
vad de gör i dag.
Jag förstår kritiken mot ALU och API. Men där
skulle jag önska att förmedlingarna hade större frihet
att hantera dessa saker. Ta t.ex. finansieringsbidraget.
Det kanske är så att man på vissa orter inte skall ha
något finansieringsbidrag alls, medan man på vissa
kanske skall betala mer än man gör i dag. Tänk om
förmedlarna själva skulle kunna avgöra: På den här
arbetsplatsen behöver den här personen den här prak-
tikplatsen, men det är inte nödvändigt att ta betalt av
företagaren. På den här arbetsplatsen skall vi däremot
ta betalt. På den här orten skall vi ta betalt; på den här
orten skall vi inte. Jag skulle önska att arbetsförmed-
larna fick större möjlighet att själva göra de bedöm-
ningarna.
Jag är säker på att de skulle göra ett väldigt bra
jobb. Men jag håller inte med om kritiken mot vo-
lymkravet. Jag anser att det skall finas en målsättning
även beträffande volymen. Men däremot är jag över-
tygad om att om förmedlingarna hade större resurser
skulle både kvalitets- och kvantitetskravet kunna
uppfyllas. Och om man i större utsträckning skulle
kunna göra individuella handlingsplaner skulle för-
modligen många fler också komma ut i s.k. riktiga
arbeten efter sina praktiktjänstgöringar.
När det gäller kunskap och kompetens skulle jag
vilja säga att det är oerhört viktigt att vi kommer ihåg
att många av våra arbetslösa saknar rätt grundläggan-
de utbildning. Därför är jag mycket glad för kun-
skapslyftet.
Förra veckan träffade jag kvinnor i min egen ålder
som nu har fått, som de säger, en andra chans. Det är
inte bara de själva som får en andra chans genom att
komma ut i utbildning, utan jag tror att det medför att
de för över till sina barn hur viktigt det är att fortsätta
utbilda sig. Jag tror därför att vi når två mål med
detta.
Det som jag är orolig för och som jag skulle vilja
fråga arbetsmarknadsministern om är följande. Hur
går vi vidare? Vad skall jag säga till alla de kvinnor
som säger att de är jätteglada över att de kunde få
detta utbildningsår beträffande vad de skall göra nästa
år? Hur skall de klara av att fortsätta, vilket de väldigt
gärna vill göra? Kan de göra det så har de mycket
större chanser att också få jobb och inte behöva gå
arbetslösa.
</anforandetext>
<intressent_id>0798417016112</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202730</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0960/#anf24</protokoll_url_www>
</anforande>
