2348845 GL0957 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:57 Onsdagen den 28 januari 1997/98 57 1998-01-28 00:00:00 Vissa socialtjänstfrågor 43131AB2-3DCD-47C4-AA75-1FD4E6D358E0 57 ANNIKA JONSELL (m) m Herr talman! Den kommunala socialtjänsten har byggts ut kraftigt ändå sedan början av 1970-talet. Trots detta har vi sett att de sociala problemen bara har ökat. Vad som saknas är en grundläggande insikt om att socialtjänsten och socialtjänslagen är och måste vara ett komplement till de naturliga nätverk som finns, som kan vara familj, vänner och släkt och som kan förekomma i bostadsområden och på arbetsplatser. De naturliga nätverken kan aldrig ersättas av lagstiftning. Även en rätt utformad socialtjänstlag kan aldrig vara annat än just ett stöd och ett komplement till enskilda människors naturliga och självklara ansvar att forma sina egna liv. Samtidigt måste förstås de som av olika orsaker inte kan försörja sig eller som av andra orsaker behö- ver stöd och hjälp garanteras det. Statens grundläg- gande ansvar handlar därför om att försäkra sig om att de som behöver hjälp blir så få som möjligt. Bara då kan man se till att de som verkligen behöver stöd får det. Som ett exempel på det här vill jag berätta om en ny rapport som har kommit. Man har jämfört barn- familjers levnadsstandard, inkomst och skattetryck i 22 olika OECD-länder. Den visar att i Sverige i dag ligger många helt vanliga barnfamiljer med två yrkes- arbetande vuxna som lever på motsvarande en och en halv industriarbetarlön strax över eller t.o.m. under socialbidragsnormen. I Sverige motsvarar en sådan här en och en halv industriarbetarlön 115 % av soci- albidragsnormen i köpkraft. I alla länder som man har jämfört mellan, utom Grekland, Spanien och Portugal, har tvåbarnsfamiljen större köpkraft än i Sverige. Vad är då skälet till det här? Det finns egentligen bara ett skäl. Det är att den svenska barnfamiljen lever under det allra högsta skattetrycket. I snitt är barnfamiljens totala skatt över 60 %. Det är det som gör att man hamnar så nära bidragsnormen. Det är skatten som svenska barnfamiljer inte har råd med. Lever man under de här förhållandena är det i princip omöjligt att ta sig ur situationen och förbättra sin ekonomi, och det främjar inte eget ansvarstagande. Vad jag med detta vill komma fram till är att så länge vi på det här sättet med världens högsta skatte- tryck drar ned massor av arbetande, helt vanliga svenska hushåll till socialbidragsnivå kommer vi inte att ha kraft och resurser att ge stöd till dem som är allra mest utsatta. Herr talman! I vår första reservation förklarar vi närmare hur denna vår grundläggande syn på social- tjänsten ser ut. För att jag inte skall glömma det vill jag redan här yrka bifall till reservation nr 1. Vi står så klart fast vid alla våra reservationer, men i vanlig ordning begränsar vi oss till att yrka bifall till en. Jag vill nu dyka ned punktvis på några ställen i vå- ra reservationer. Jag tänker koncentrera mig på kom- munala avgifter inom äldreomsorgen, psykiskt funk- tionshindrade och krocken mellan enskilda pensions- försäkringar och socialbidrag. Allra först skall jag bara kort presentera ett av vå- ra nya förslag, som syftar just till att främja eget an- svarstagande och återhållsamhet med offentliga me- del. Det går ut på att man i kommunerna skall ha möjlighet att ersätta korttida socialbidrag med lån. Det gäller då inte enbart i de väldigt begränsade fall som finns i dag utan i större utsträckning, så att män- niskor som enbart under en kort tid av t.ex. arbetslös- het behöver stöd från socialtjänsten skall kunna ta ett lån i stället för att få ett bidrag. Jag går sedan över till de kommunala taxorna in- om äldreomsorgen. I Dagens Nyheter i dag fanns en ny del av det som i princip har blivit en följetong, där man talar om hur de kommunala avgifterna inom äldreomsorgen ställer till med oerhörda problem för många, många äldre. I dag har så stor del som 80 % av landets kommuner inkomstrelaterade taxor till äldreomsorgen. Dessutom räknar man ofta samman två makars inkomst, så att om endast en av två makar måste få kommunal äldreomsorg och flytta till äldre- boende blir det ofta väldigt svårt för den som bor kvar hemma att klara sig ekonomiskt. Det förekommer allt oftare att de äldre när de visar sin förtvivlan över att inte klara sin ekonomiska situation på grund av detta får rådet att skilja sig eller söka socialbidrag. Vi menar att det här helt klart strider mot den princip som borde vara självklar, nämligen att om man skall jämna ut inkomster mellan människor, om man skall bedriva fördelningspolitik, då gör man det via skatten. Man skall inte dessutom, via olika pro- gressiva avgifter, t.ex. genom kommunen, fortsätta att fördela. Dessutom strider det här mot specialmotive- ringen i kommunallagen, som säger att en objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna inte ger utrymme för någon inkomstfördelande verk- samhet. Det är precis vad det här är fråga om. Vårt förslag är därför att sådana här inkomstrelaterade progressiva taxor inom exempelvis äldreomsorgen helt enkelt skulle stoppas med hänvisning till kommu- nallagen. Jag vill kort säga något om de psykiskt funktions- hindrade. Alltfler psykiskt sjuka människor hamnar nu på gator och torg som uteliggare. Eftersom vi under våren kommer att ha debatter i kammaren där den här frågan tas upp vill jag bara i det här sammanhanget påminna om att moderaterna har efterlyst att de psy- kiskt funktionshindrade måste få rätt till samma stöd och hjälp som övriga funktionshindrade. Avslutningsvis vill jag peka på en helt ofattbar ordning, nämligen den att den som i dag har tillgångar i form av privata enskilda pensionsförsäkringar kan nekas socialbidrag just på grund av dessa. Eftersom det handlar om bundna medel, som faktiskt inte går att komma åt före 55 års ålder, måste den situation som biståndssökanden hamnar i närmast likna en Kafkaprocess. Menar man att biståndssökanden skall äta sina premiebrev, eller hur tänker egentligen de som tolkar socialtjänstlagen? Slutsatsen av den här absurda ordningen kan bara vara att de som tolkar lagen inte ser själva syftet med socialtjänst och socialbidrag, dvs. att man skall bistå den som inte har någon annan utväg. Det är knappast någon utväg att vänta med att äta tills man fyller 55 år, inte heller att råna sitt eget försäkringsbolag för att få ut pengarna i förtid. Inte ens jag vill påstå att det handlar om ett medvetet motarbetande av förekoms- ten av privata pensionsförsäkringar, detta trots att regeringspartiet knappast är särskilt förtjust i före- komsten av dessa. Hur som helst hindrar den här ordningen den i dag pågående sunda utvecklingen, att alltfler människor faktiskt tar ansvar för att planera för en extra trygghet efter pensionen. Egentligen är det precis lika knepigt att betrakta enskilda pensions- försäkringar på det här viset som att säga att männi- skor inte skulle ha rätt till socialbidrag, eftersom sta- ten minsann har satt av medel för pension den dag de uppnår pensionsåldern. Utskottsmajoriteten skriver i sin avslagsmotive- ring: Finns realiserbara tillgångar i form av t.ex. banktillgodohavanden, aktier eller obligationer skall dessa i första hand användas för försörjningen. Det skall således vara fråga om tillgångar som är tillgäng- liga för den enskilde. Så långt är vi överens, det låter bra. Men när man sedan ändå kommer till slutsatsen att utskottet inte är berett att ta några initiativ för att reglerna skall ändras förstår jag inte logiken. Man borde antingen kunna vara rak nog att säga att den här ordningen självfallet skall ändras eller vara ärlig nog att säga att sådana som tecknar enskilda pensionsförsäkringar skall straf- fas för detta genom att inte få samma skyddsnät som andra om någonting inträffar som gör att de inte kan försörja sig. 0724153546015 N 2010-01-01 00:00:00 202471 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0957/#anf57