<anforande>
<dok_hangar_id>2348842</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0954</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>54</dok_nummer>
<dok_datum>1998-01-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>0D023B96-DDF1-4B96-B96F-39CAAEFB6DC9</anforande_id>
<anforande_nummer>84</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Som jag sade tidigare finns det natur-
ligtvis ingen som vill ha långa köer. Alla vill ju se till
att vi kan minska köerna och göra det så snabbt som
möjligt. Frågan är hur det skall gå till.
Det jag förstår att Ann-Kristin Føsker pläderar för
är att vi skall använda sjukförsäkringspengar till att
korta köerna. På det sätt som Ann-Kristin Føsker
lägger fram det kan jag inte ställa upp på detta, därför
att det innebär såvitt jag kan förstå ett avsteg från
principen om allas lika rätt till sjukvård och behand-
ling. Vem skall avgöra vem som skall gå före i kön?
Är det bara de som har sjukpenning som skall få till-
gång till den här gräddfilen? Hur skall detta se ut i ett
längre perspektiv? Skall vi ta in ett överskott i sjuk-
försäkringen för att använda till operationer?
Det här reser en rad frågor. Det är därför som re-
geringen har valt en annan linje, nämligen en samver-
kan mellan fyra aktörer för att komma åt framför allt
de långtidssjuka, de som behöver adekvat hjälp. Sam-
verkan är ett viktigt sätt att lösa den här problemati-
ken.
</anforandetext>
<intressent_id>0810983113102</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202087</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf84</protokoll_url_www>
</anforande>
