2348842 GL0954 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari 1997/98 54 1998-01-22 00:00:00 Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen 907B189D-8908-4501-B399-30D7AF6D08F8 37 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Fru talman! Värderade åhörare! En del saker i vå- ra liv, en del saker som vi debatterar här, kan vi på- verka. Andra saker kan vi inte påverka. Ingen har gjort sig riktigt förtjänt av hälsa. Ingen har måhända gjort sig förtjänt av sjukdom och handikapp heller. Ingen vet varför en del människor drabbas så hårt. Jag hade hoppats att jag i den här kammaren den 22 januari 1998 hade kunnat konstatera svensk vård och omsorg fungerar. Många politiker tycker att det är jättejobbigt när man drar statistik om långa vårdköer, dålig äldreomsorg osv. Men jag tror inte att någon är betjänt av - allra minst de människor som vi har an- svar för - att vi sticker huvudet i sanden och låtsas som att verkligheten inte är verklighet. Sedan kan vi kallad det för skräckscenarion eller vad vi vill. Jag tycker att vi skall vara så ärliga att vi erkänner att allt inte fungerar. Vi vet också, fru talman, att allt annat kommer i andra hand när vi drabbas av sjukdom och ohälsa. Jag besökte en dialysavdelning i Kristianstad härom veckan. Då kom jag i kontakt med en ung kvinna som hade dialys. Det var väldigt bra, för jag fick verkligen fråga henne hur det kändes. Hon avslutade med att säga så här till mig: Du förstår, allting blir så oviktigt när man tre gånger i veckan ligger här fyra till fem timmar och inte klarar sig utan detta. Det kanske ni som politiker inte riktigt förstår, sade hon. När man drabbas av sjukdom känner man sig i un- derläge. Att då också behöva känna att ingen har tid att förklara, att berätta hur det kommer att bli och vilka mediciner som finns, att trösta, att sitta på säng- kanten, att förstå den fruktansvärda ängslan som finns i ens situation och att man bemöts med stress kan kännas helt outhärdligt. Det kan säkert kännas som om eldsvådan praktiskt taget skulle bryta ut i männi- skans liv. Att vänta i en kö - det kan nästan ingen begripa! Jag undrar hur många av oss riksdagsledamöter i den här kammaren som skulle acceptera att bilen stod ett halvår på bilverkstaden innan någon hade tid att laga den. Förmodligen ingen om inte vi finge en hyrbil gratis. Hur kan vi då stå här och säga att det är naturligt med vårdköer? Jag har ett antal gånger frå- gat: Vem är det naturligt för? Jag håller med Leif Carlson till fullo; det finns inga vinnare i en vårdkö. Alla är förlorare. Ändå har det blivit någon sorts ac- cepterad slogan att det är naturligt med vårdköer. Man kan diskutera hur länge som helst varför det inte fungerar och vems skulden är. Men det viktigaste är ju: Vad gör vi åt detta som politiker? Det finns väldigt få människor i Sverige som kan betala sin egen vård. Vi har ordnat ett system där vi betalar solidariskt efter bärkraft. Det, Roland Larsson, tycker kristdemokraterna fortfarande att vi skall göra. Därför finns det heller ingen annan möjlighet än att se till att det finns vård och omsorg när vi behöver den. Jag hoppas att det inte finns någon här i kammaren som känner sig nöjd med situationen inom äldreom- sorgen. Jag tycker att det är bra trist att vi skall behö- va se alla de bilder vi fått se det senaste halvåret. Men tydligen är det nödvändigt för att man skall förstå att något måste göras. Jag vet att många människor, när något inte funge- rar, säger att vi tillsätter en utredning. Vi tillsätter en ny kommitté som skall föreslå förändringar. Ibland tror jag, fru talman, att det är ett sätt att komma ifrån problemet. Den sjuke, den enskilde, kan ju inte känna sig riktigt nöjd med att vi tillsätter en kommitté som skall lägga ett nytt förslag 1999. Det är ju nu behovet av vård och omsorg finns. Den enskilde bryr sig inte om vem som är huvud- man för viss verksamhet och inte heller hur den or- ganiseras, utan det är mötet mellan människan och vårdpersonalen som betyder något och möjligheten att få vård, inte när landstinget och kommunen vill, utan när jag behöver den som enskild. Jag tror att om vi försöker sätta oss in i den situa- tion som människor med stort vårdbehov lever i blir det litet lättare att inse hur viktigt det är att man nu fortast möjligt vidtar åtgärder. Fru talman! Jag skulle kunna prata om detta mycket längre, men jag vill tacka för ordet, och vädjar om att vi tillsammans inte bara skall prata, utan åtgär- da problemen. 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 202040 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf37