<anforande>
<dok_hangar_id>2348842</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0954</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>54</dok_nummer>
<dok_datum>1998-01-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>907B189D-8908-4501-B399-30D7AF6D08F8</anforande_id>
<anforande_nummer>37</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Värderade åhörare! En del saker i vå-
ra liv, en del saker som vi debatterar här, kan vi på-
verka. Andra saker kan vi inte påverka. Ingen har
gjort sig riktigt förtjänt av hälsa. Ingen har måhända
gjort sig förtjänt av sjukdom och handikapp heller.
Ingen vet varför en del människor drabbas så hårt.
Jag hade hoppats att jag i den här kammaren den
22 januari 1998 hade kunnat konstatera svensk vård
och omsorg fungerar. Många politiker tycker att det är
jättejobbigt när man drar statistik om långa vårdköer,
dålig äldreomsorg osv. Men jag tror inte att någon är
betjänt av - allra minst de människor som vi har an-
svar för - att vi sticker huvudet i sanden och låtsas
som att verkligheten inte är verklighet. Sedan kan vi
kallad det för skräckscenarion eller vad vi vill. Jag
tycker att vi skall vara så ärliga att vi erkänner att allt
inte fungerar.
Vi vet också, fru talman, att allt annat kommer i
andra hand när vi drabbas av sjukdom och ohälsa. Jag
besökte en dialysavdelning i Kristianstad härom
veckan. Då kom jag i kontakt med en ung kvinna som
hade dialys. Det var väldigt bra, för jag fick verkligen
fråga henne hur det kändes. Hon avslutade med att
säga så här till mig: Du förstår, allting blir så oviktigt
när man tre gånger i veckan ligger här fyra till fem
timmar och inte klarar sig utan detta. Det kanske ni
som politiker inte riktigt förstår, sade hon.
När man drabbas av sjukdom känner man sig i un-
derläge. Att då också behöva känna att ingen har tid
att förklara, att berätta hur det kommer att bli och
vilka mediciner som finns, att trösta, att sitta på säng-
kanten, att förstå den fruktansvärda ängslan som finns
i ens situation och att man bemöts med stress kan
kännas helt outhärdligt. Det kan säkert kännas som
om eldsvådan praktiskt taget skulle bryta ut i männi-
skans liv. Att vänta i en kö - det kan nästan ingen
begripa!
Jag undrar hur många av oss riksdagsledamöter i
den här kammaren som skulle acceptera att bilen stod
ett halvår på bilverkstaden innan någon hade tid att
laga den. Förmodligen ingen om inte vi finge en
hyrbil gratis. Hur kan vi då stå här och säga att det är
naturligt med vårdköer? Jag har ett antal gånger frå-
gat: Vem är det naturligt för? Jag håller med Leif
Carlson till fullo; det finns inga vinnare i en vårdkö.
Alla är förlorare. Ändå har det blivit någon sorts ac-
cepterad slogan att det är naturligt med vårdköer.
Man kan diskutera hur länge som helst varför det
inte fungerar och vems skulden är. Men det viktigaste
är ju: Vad gör vi åt detta som politiker? Det finns
väldigt få människor i Sverige som kan betala sin
egen vård. Vi har ordnat ett system där vi betalar
solidariskt efter bärkraft. Det, Roland Larsson, tycker
kristdemokraterna fortfarande att vi skall göra. Därför
finns det heller ingen annan möjlighet än att se till att
det finns vård och omsorg när vi behöver den.
Jag hoppas att det inte finns någon här i kammaren
som känner sig nöjd med situationen inom äldreom-
sorgen. Jag tycker att det är bra trist att vi skall behö-
va se alla de bilder vi fått se det senaste halvåret. Men
tydligen är det nödvändigt för att man skall förstå att
något måste göras.
Jag vet att många människor, när något inte funge-
rar, säger att vi tillsätter en utredning. Vi tillsätter en
ny kommitté som skall föreslå förändringar. Ibland
tror jag, fru talman, att det är ett sätt att komma ifrån
problemet. Den sjuke, den enskilde, kan ju inte känna
sig riktigt nöjd med att vi tillsätter en kommitté som
skall lägga ett nytt förslag 1999. Det är ju nu behovet
av vård och omsorg finns.
Den enskilde bryr sig inte om vem som är huvud-
man för viss verksamhet och inte heller hur den or-
ganiseras, utan det är mötet mellan människan och
vårdpersonalen som betyder något och möjligheten att
få vård, inte när landstinget och kommunen vill, utan
när jag behöver den som enskild.
Jag tror att om vi försöker sätta oss in i den situa-
tion som människor med stort vårdbehov lever i blir
det litet lättare att inse hur viktigt det är att man nu
fortast möjligt vidtar åtgärder.
Fru talman! Jag skulle kunna prata om detta
mycket längre, men jag vill tacka för ordet, och vädjar
om att vi tillsammans inte bara skall prata, utan åtgär-
da problemen.
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202040</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf37</protokoll_url_www>
</anforande>
