<anforande>
<dok_hangar_id>2348842</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0954</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>54</dok_nummer>
<dok_datum>1998-01-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>F3056930-C9D8-41CA-9AA4-72DA86A42991</anforande_id>
<anforande_nummer>188</anforande_nummer>
<talare>MY PERSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! 60 sekunder räcker inte långt. Jag tror
att en äldreombudsman främst behövs för dem som
inte själva kan gå ut och visa upp det vitala och goda
åldrandet, som Barbro Westerholm säger. Det är
kanske det som överväger.
En äldreombudsman kan göra exakt samma sak
som jag tycker att barnombudsmannen har kunnat
göra, nämligen att ytterligare fokusera på och tala om
att den här gruppen människor finns och bevaka deras
intressen och komma med goda förslag - sådana som
jag inte hinner ta upp på en minut. Det handlar om att
synliggöra dem på ett alldeles speciellt sätt. Det sker
alldeles för sällan i dag, därför att de inte kan tala för
sig själva och väldigt många andra som borde göra
det, gör det inte.
</anforandetext>
<intressent_id>0495620358802</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202191</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf188</protokoll_url_www>
</anforande>
