2348842 GL0954 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari 1997/98 54 1998-01-22 00:00:00 Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen A468CF4F-F85E-402C-BD9F-50528AD74D84 186 MY PERSSON (m) m Fru talman! Under några veckor förliden höst kunde ingen av oss undgå att ta del av bilder från svenska sjukhem av gamla, kroppsligt vanskötta pati- enter eller att läsa om hur blöjor ransonerades och återanvändes och hur doktorns receptblock fick ersät- ta kontakt och stimulans. Själv minns jag särskilt den bild som en oktober- morgon dominerade en av våra största dagstidningars förstasida. Den föreställde tre gamla kvinnor halvlig- gande över sjukhemmets så när som på ett glas vatten tomma träbord. Bilden sades symbolisera det nya begreppet inom svensk åldringsvård, "de gamla so- cialt döda". Under alla de år jag varit engagerad i äldrefrågor har jag aldrig någonsin stött på detta be- grepp, och låt mig kraftfullt få säga att det heller ald- rig någonsin får tillåtas bli vedertaget. För om så skulle bli fallet, är människovärdigheten i den svenska äldrevården förlorad. Den massmediala fokuseringen förde ändå det go- da med sig att äldrevården debatterades man och man emellan och även här i denna riksdag. Upprördheten var mycket stor, liksom engagemanget och viljan till förändring. Detta resulterade även i ett löfte från socialministern om ett nationellt program - det har talats om det här i dag - för upprustning av vården av och omsorgen om de äldre. Programmet är aviserat till den 5 mars, och jag tycker att detta är mycket bra. Jag tar för givet att hela sjukhemsproblematiken då kommer att belysas och att de uppenbara bristerna i sjukhemsvården som bl.a. jag själv pekat på under åren, t.ex. brister i rehabilitering, läkemedelshante- ring, smärtlindring, avsaknaden av kontinuerlig geri- atrisk läkartillgång och otillräckliga resurser för vård i livets slutskede, då kommer att avhjälpas. Men jag hoppas också, precis som Barbro Westerholm tidigare i debatten, att den viktiga frågan om hur våra gamla värderas och bemöts än en gång kommer att fokuseras - och nu utan att ytterligare en utredning anses nöd- vändig. Vi vet nämligen i dag att här finns stora brister som vi alla har ett ansvar för att åtgärda. Det kanske allra viktigaste för en god, trygg och värdig äldreom- sorg och äldrevård beror inte enbart på ekonomi, huvudmannaskapsregler och tillsynsansvar utan kan- ske fastmer på den attityd som var och en av oss, och därmed samhället i stort, har till åldrandet. Det är ovärdigt vårt samhälle att våra allra äldsta, kroppsligt svårt sjuka och ofta dementa medmänni- skor inte ses som de unika människor de är. Även en gammal människa till synes helt borta från denna värld är där hon ligger i sin sjuksäng en unik varelse. Hon skall därför bemötas på exakt samma sätt som den som är ung och frisk önskar bli bemött. Värdighe- ten får aldrig tas ifrån den som är mest utsatt. Det är för denna kammare måhända inte helt obe- kant att jag genom åren har vädjat till då aktuell soci- alminister att utreda behovet av en statlig äldreom- budsman. Jag vet av lång erfarenhet och är helt över- tygad om att om det är någon grupp i vårt samhälle som är i behov av att bli synliggjord, så är det just de mycket gamla och mycket sjuka - de som bokstavligt talat inte själva kan föra sin talan. Den senaste tidens rapportering från äldrevården styrker denna min övertygelse och gör att jag återigen vädjar till dagens socialminister att hon i sitt nationel- la handlingsprogram även tar initiativ till en talesman som kraftfullt kan föra dessa utsatta människors talan. Fru talman! Den intensiva äldrevårdsdebatt som rasade under hösten har nu avtagit i styrka, trots att vardagstillvaron för dem det gällde inte märkbart har förändrats. Alltför många av oss är lika snara till plötslig upprördhet som till snabb glömska. Men innebörden och tillämpningen av ord som empati och värdighet i äldrevården måste ständigt hållas levande i samtal människor emellan, såväl innanför som utanför detta hus. Därför har jag velat påminna oss alla om att vi har ett ansvar för att alltfort hålla i gång den ideologiska äldredebatten. De människor det gäller förmår ju ofta inte själva att göra detta och oftast har de inte heller någon till sin hjälp som orkar eller kanske vågar. 0495620358802 N 2010-01-01 00:00:00 202189 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf186