<anforande>
<dok_hangar_id>2348842</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0954</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:54 Torsdagen den 22 januari</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>54</dok_nummer>
<dok_datum>1998-01-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5E652F1D-2C69-4860-B864-00E0A5AFA41F</anforande_id>
<anforande_nummer>1</anforande_nummer>
<talare>LEIF CARLSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Trygghet är en väsentlig del av det
som vi uppfattar som välfärd. Tryggheten att kunna
leva på sin lön och kanske framför allt att veta att om
man blir sjuk får man god vård när man behöver så-
dan samt att veta att man inte behöver gå orolig och
vänta och inte behöver vare sig leva med ständig
smärta i väntan på en operation eller gå så länge med
nedsatt syn att man sedan aldrig kan se riktigt bra igen
liksom rätten att välja vårdgivare när det behövs är
viktiga delar av vår trygghet och välfärd.
Har vi det så? Har socialdemokraterna skött vårt
land så att vi inte behöver vänta i åratal i plåga på
grund av att det offentliga har svårt att prioritera? Har
de som har regeringsmakten, makten i 22 av
23 landsting och i mer än 200 kommuner, skött vår-
den på det sättet?
Fru talman! När de förra gången hade makten
växte vårdköerna och lidandet. Under den borgerliga
tiden försvann i stort sett vårdköerna men sedan 1994
växer de så det knakar. Endast tre landsting klarar den
gamla vårdgarantin. Då, efter 1991, växte valfriheten.
Då ökade mångfalden. Nu är det tvärtom.
Nu fortsätter köerna att växa. Under 1997 ökade
antalet människor med en klar diagnos och som väntat
mer än tre månader från 12 % i april till 25 % i okto-
ber. Antalet människor med en oklar diagnos som
väntat mer än tre månader har under samma tid ökat
från 10 % till 18 %, alltså i princip en fördubbling. Är
det då försvarligt att inte ifrågasätta landstingssyste-
met, att inte sätta i fråga de brister i ledning, effektivi-
tet, organisation, prioriteringar och kompetens som
detta system representerar? Är det försvarligt att inte
utreda ett nationellt finansierat system med en pro-
duktion i konkurrens, med en mångfald av vårdgivare
och med en riktig arbetsmarknad för de anställda - ett
system där köerna är borta? Ingen tjänar nämligen på
köer, som kostar samhället. Detta är inte en resursfrå-
ga, utan det är bara ett tecken på en vårdorganisation
som inte längre fungerar.
Fru talman! Är det försvarligt att 20 000 personer
som behöver gråstarrsoperation får väntetider som är
mycket långa, ofta över ett år? Många ser därför efter
en operation aldrig riktigt bra igen och behöver hem-
tjänst både under väntetiden och efter operationen. En
operation kostar 7 000 kr. Hemtjänst kostar i genom-
snitt 14 000 kr per månad. Har vi råd att inte operera?
Bland de närmare 9 000 personer som väntar på
en knä- eller höftledsoperation under 1-1 ½ år är det
många som är sjukskrivna och som kostar både för sig
själva och för samhället pengar i onödan, samtidigt
som deras livskvalitet har sänkts.
Mer än 4 600 personer stod för ett år sedan i kö
för ljumskbråcksoperation med en väntetid på ungefär
ett år. Om bara hälften av dessa patienter varit sjuk-
skrivna i medeltal fyra veckor under 1997 i väntan på
en operation innebär det en onödig kostnad på
90 miljoner kronor.
Har vi råd med en organisation som sparar i den
ena änden och som slösar i den andra? Vad kostar
sjukfrånvaron i produktionsbortfall och minskade
skatteintäkter; detta på grund av sjukdomar för vilka
effektiva insatser skulle ha minimerat frånvaron? Men
framför allt: Vad kostar det humanitärt för de svaga,
för dem med de största behoven och för ett system
som så illa tar till vara resurserna? Har vi råd att låta
välfärden urholkas bara därför att socialdemokraterna
vill försvara ett obsolet landstingssystem?
Om man effektivt tar hand om patienterna, ökar
samhällets totala resurser som då kan användas till
vård. Om behovet av vård är avgörande, inte person-
lig ekonomi eller social status, hur kan då socialde-
mokraterna acceptera att människor som betalat skatt
hela sitt liv inte får vård när de behöver vård? I dag, i
socialdemokraternas Sverige, kan endast de som har
"penningar och känningar" vara säkra på att få vård i
tid. Den lilla människan ställs i vårdkön. Är det för-
svarligt, fru talman, att avskeda 68 000 personer i
kommuner och landsting trots löften om motsatsen?
Fru talman! Socialdemokraterna är ansvariga för
vårdkrisen. Det är de som har styrt Sverige under de
år då vårdkrisen utvecklats. De har styrt på alla nivåer
men vägrar att ta ansvar för detta.
Kommunsektorn disponerar 430 miljarder kronor.
Det går inte att hävda att det råder brist på pengar. I
stället råder misshushållning. Skattebetalarna har rätt
att kräva valuta för pengarna. Det är de felaktiga
prioriteringarna samt bristen på incitament till effektiv
sjukvård och professionellt ledarskap, bristen på kon-
kurrens och bristen på valfrihet och mångfald som
konstituerar den svenska vårdkrisen. För detta är
socialdemokraterna ansvariga!
Vi vill stärka patienten och därmed ge social
trygghet och välfärd värd namnet. Vi vill ge en verk-
lig vårdgaranti och en stärkt lagstiftning.
Patienten skall ha rätt till behandling inom tre
månader för samtliga medicinskt motiverade dia-
gnoser.
Patienten skall ha rätt att välja såväl vårdgivare
som adekvat behandlingsmetod. Denna valfrihet
skall omfatta samtliga godkända vårdgivare, in-
klusive privata vårdgivare.
Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan-
det, även om "det egna" sjukhuset kan ge vård
utan dröjsmål.
Patienten skall ha rätt till second opinion.
Remisskrav till privata vårdgivare skall inte få
förekomma.
Dessa förslag, som ger en vårdgaranti värd nam-
net, är inte speciellt häpnadsväckande utan bara nå-
gonting som en patient rimligen bör ha rätt till i ett
välfärdssamhälle. I landet med världens högsta skatter
kan det inte vara låga skatter som leder till köer och
vanvård, utan det är misshushållning med pengar som
leder till det. Tanken att landstingens och kommuner-
nas verksamhet inte kan effektiviseras bygger på en
egendomlig föreställning om att allting är bra i dag -
att alla utgifter är lika viktiga och att ingenting kan
göras. Det är detta som ger människorna befogad
rädsla och oro inför konstruktionen av vår välfärd på
vårdområdet.
Tilltron till och förvissningen om att man skall få
behandling och omvårdnad när man är hjälplös och
sjuk är avgörande för många människor. Detta är en
djupt personlig punkt för alla och för ett gott samhäl-
le. Den tilltron dör nu i vårdköernas Sverige.
Fru talman! Vi kan inte låta vården försämras för
att socialdemokraterna är fantasilösa och doktrinära.
Sverige är värt en bättre vårdpolitik.
</anforandetext>
<intressent_id>027112189005</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>202004</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0954/#anf1</protokoll_url_www>
</anforande>
