2348841 GL0953 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:53 Onsdagen den 21 januari 1997/98 53 1998-01-21 00:00:00 Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt allmänpolitisk debatt D36948FE-5343-4DB6-A925-8D7F088C4D2A 33 MARIANNE SAMUELSSON (mp) mp Fru talman! Riksdagskolleger och åhörare! I dag har vi ett tudelat samhälle. En del människor tillhör den grupp som har arbete, och en stor del tillhör den grupp som i dag inte har arbete. Om man räknar in alla i den senare gruppen finns det många som säger att den utgör cirka en miljon personer - en miljon personer i vårt samhälle som inte tillhör den grupp som pensionsuppgörelsen är till för, den grupp som har möjlighet att ha ett jobb efter skolan och fram till pensionen. Man skulle tydligen lösa problemen för den gruppen när det gäller pensionsuppgörelsen. Det var väl detta som den skulle locka till, dvs. att arbets- lösheten skulle försvinna och att det skulle finnas jobb för den här gruppen. Jag måste säga att jag tvivlar. Jag tror att det behövs fler åtgärder och att det framför allt behövs åtgärder för människor medan de är unga och medan de är på väg ut på arbetsmarknaden. Det är faktiskt intressant att minnas hur det var i EU-valrörelsen inför folkomröstningen. Jag minns då hur jag i många debatter från ja-sidan fick höra att det var nödvändigt att vi blev medlemmar i den europeis- ka unionen, annars skulle jobben försvinna från Sve- rige. I dag är det tyvärr så att de jobb som har tillska- pats i Sverige sedan vi blev medlemmar i den europe- iska unionen är betydligt mer lätträknade än de jobb som har försvunnit på grund av att företag har flyttat ut ur Sverige. Löftet var ju att företagen inte skulle flytta ut ur landet om vi blev medlemmar EU. Dessutom har naturligtvis medlemsavgiften på 20 miljarder kronor per år inneburit kraftfulla neddrag- ningar, inte minst i den offentliga verksamheten. Vi kan läsa i regeringens statistik att 140 000 jobb har försvunnit från offentlig sektor under de senaste åren. Det är klart att det får effekter, inte minst för våra barn och unga och deras behov men också naturligtvis för de gamla och deras behov, de som behöver händer som kan hjälpa. Jag har varit ute en hel del under den senaste peri- oden på besök i den s.k. verkligheten som man talar om, den sociala verkligheten. Det som gör mig mest beklämd och mycket upprörd och ledsen är de rappor- ter som man i dag får från de barn- och ungdomspsy- kiatriska mottagningarna. Remisserna dit har under de senaste två åren i stort sett fördubblats. Utan att dessa mottagningar har fått ytterligare resurser skall de klara av att ta hand om dubbelt så många barn som behöver hjälp. När jag frågar varför det har blivit på detta sätt är svaret att det beror på neddragningarna inom barn- omsorg och skola. Det finns i dag ingen som har tid att lyssna på barn som behöver någon som lyssnar på dem. Detta är mycket svårt att förklara när man kommer ut i verkligheten. Där möter man hela tiden människor som säger att det behövs fler som har tid med barnen bl.a. i skolan och fler som har tid med dem som finns inom äldreomsorgen. Sedan kommer man ut till de arbetslösa på datotek eller till de arbetslösa som är föremål för någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De säger att de önskar att de kunde få ett jobb, ett jobb där någon behöver dem och där de känner sig behövda. Den ena delen av sektorn skriker efter någon som har tid. Den andra delen av sektorn säger: Tänk om någon skulle behöva mig. Detta är mycket märkligt eftersom de gemen- samma utgifterna faktiskt bär både-och. Kostnaderna för arbetslösheten beräknas vara över 100 miljarder i Sverige i dag. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det är där som de stora besparingsåtgärderna borde vidtas. Vi borde spara på utgifterna för arbetslösheten för att i stället se till att använda människor till det som vi i dag behöver. Jag kan inte förstå den politik som So- cialdemokraterna i dag bedriver och som innebär att man hellre betalar människor för att inget göra än att betala dem för att göra de jobb som behöver göras. Något som är särskilt oroväckande är att AMS har gjort beräkningar på detta och säger att det i många fall är dyrare för samhället med en arbetslös i ett åtgärdsprogram än vad det är att behålla den arbetslö- se i ett jobb inom offentlig sektor. Det kostar alltså skattebetalarna mer pengar att betala människor för att inget göra och för att inte känna sig behövda än att betala dem för de jobb som faktiskt våra barn och våra gamla önskar att någon skulle göra och som faktiskt, som jag ser det, vårt samhälle är till för. Detta gör mig så upprörd, ledsen och arg, eftersom det inte kan vara den politiska uppgiften att sitta här och i stort sett tvinga människor ut i arbetslöshet och sedan med de gemensamma skattepengarna betala för det samtidigt som det finns ett skriande behov av händer och öron inom vård och omsorg. Det är inte heller långsiktigt försvarbart. Kostnadsmässigt när det gäller den här kortsiktiga besparingen börjar man nu i skolan kunna se t.ex. att det blir fler och fler oroliga barn, barn som beter sig våldsamt och aggressivt osv., just därför att ingen har haft tid att ta sig an dem medan de kände att de be- hövde det. Långsiktigt kan man se att det kommer att bli väl- digt höga kostnader för oss just för de utslagna i sam- hället om man inte bestämmer sig för att det är nu som vi har råd och som vi har människor som kan satsas inom vården och omsorgen och för våra barns bästa. Till skillnad från Folkpartiet, som tycker att det är flummigt att titta på vad forskarna säger om framtiden och om hur arbetsuppgifterna kommer att se ut, hän- visar nog jag till de forskare som hävdar att vi inte allihop kommer att behöva arbeta åtta timmar per dag om vi samtidigt räknar med att alla skall få plats i samhället och få en uppgift. Vi i Miljöpartiet de gröna menar att arbetstiden borde kortas och att vi borde dela på jobben - och göra det nu. Det skulle också ge samhällsekonomiska vinster, inte minst inom sjukvår- den. Nyligen kom det en forskarrapport där det sägs att summan för sjukskrivningar och sjukvårdskostnader för ryggbesvär är 30 miljarder kronor per år. Den grupp som visade sig vara mest drabbad av ryggbe- svär var kvinnor - kvinnor som fortfarande i stor utsträckning dubbelarbetar och som därmed får för- slitningsskador. Jag tänkte då att om det gick att minska den kostnaden med två tredjedelar - det skulle alltså bli 20 miljarder kronor mindre i utgifter för ryggbesvär - genom att korta arbetstiden till 35 timmar, eftersom forskningsrapporter visar också att kortare arbetstider ger mindre förslitningsskador, skulle man faktiskt få ett rejält ekonomiskt utrymme för de eventuella kostnader som en arbetstidsförkort- ning skulle kunna innebära. Detta är oerhört intressant och viktigt vid plane- ringen av samhället. Jag är litet förvånad över att partiledardebatter och andra politiska debatter här i kammaren inte tar fasta på helheten. Helst vill vi ju ägna vår tid till att slå varandra i skallen och säga: Du förstår inte detta. Men varför skulle vi inte kunna sätta oss ned och resonera om allas idéer och försöka till- sammans göra något av dem just för att få ned arbets- lösheten? Där har vi i Miljöpartiet detta med arbetstidsför- kortningen. Vi har också idén om att man skall kunna vara ledig under ett år, samtidigt som någon som är arbetslös får gå in och göra jobbet. Man skulle då få ledigt med a-kassa. Detta har testats i både Danmark och Finland, och man tycker att det är en bra modell. Uppenbarligen vågar inte Socialdemokraterna testa det. Det skulle få två effekter. En effekt är att man skulle få ned antalet människor, och de är i dag många, som säger sig må dåligt av att vara arbetslös. Vid frivilligt vald arbetslöshet mår man förmodligen mycket bättre. Det är oerhört viktigt att vi får en ned- gång när det gäller de här signalerna. Många männi- skor mår alltså helt enkelt dåligt av sin arbetslöshet. I stället kunde man kanske se arbetslösheten som en möjlighet att vara kreativ och att göra något annat och därmed också kanske utveckla det här med nya före- tag, uppfinningar, novationer och annat som i dag nästan ligger stilla i vårt samhälle. Det är få patent som i dag leder exempelvis till ny produktion. Jag tror att vi skulle behöva mycket mer av kreativitet i vårt samhälle, mycket mer av nytänkande och mycket mer av att våga bevara också i detta nytänkande det som är viktigt, det som är basen - barnens trygghet och de gamla. Sedan till en annan sak som är ännu mera förvå- nande. Det gäller då ett område där det borde ha hunnit hända en hel del, nämligen det ekologiskt hållbara samhället. Det är väl snart två år sedan Göran Persson lanserade detta med att satsa på det ekolo- giskt hållbara samhället. Sedan dess har vi, tyvärr, fått se en hel del besparingar på miljöområdet; detta i stället för nysatsningar. Jag skulle önska att Socialdemokraterna verkligen vågade ta tag i den möjlighet som miljön är och se till att vi i denna situation faktiskt satsar på miljöjobben. Se till nu, när vi har gott om människor som skulle vilja ha jobb, att de miljösaneringsåtgärder som behö- ver vidtas också vidtas! Att våga sig på skatteväxling t.ex. är ett ypperligt bra sätt att sänka kostnaderna för arbete och att höja kostnaderna för miljöförstörande verksamhet. Därmed får vi nya möjligheter och verk- samheter i samhället. Då skulle vi kunna åstadkomma både det socialt och det ekologiskt hållbara samhället. Det är det vi i dag behöver. (Applåder) 0900533740700 N 2010-01-01 00:00:00 201735 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0953/#anf33