2348841 GL0953 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:53 Onsdagen den 21 januari 1997/98 53 1998-01-21 00:00:00 Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt allmänpolitisk debatt 3BB70E87-837D-46C4-BC90-3E1FBAB7BE8E 14 OLOF JOHANSSON (c) c Fru talman! Carl Bildt vill inte ha några provoka- tioner. Då räcker inte hans taletid. Så om jag visar vänlighet åt det hållet, så beror det bara på detta. År 1998 har just börjat, och det är väljarnas år. Då fylls medierna av opinionsundersökningar på temat: Är Persson eller Bildt populärast? Nästa fråga är: Vem kan vara med vem? Vilken politik som skall föras blir i en sådan debatt ett andrahandsintresse. Så får det inte vara. Väljarna glöms bort. Men det är de som bestämmer, och de senaste valen har de inte gett något parti eller någon konstellation egen majoritet. Därför behövs partier som vågar och kan samarbeta - detta oavsett regeringsposition eller ej. Sverige har kvar många problem. Sverige behöver mer politisk samling, mindre konfrontation, mer av framtidstro och nya möjlighe- ter, mer av nytänkande och nya jobb, mer av ekono- misk styrka i förhållande till omvärlden, mer av om- tanke och tid för varandra, mer av delaktighet för medborgarna i det gemensamma, mer av jämställdhet mellan kvinnor och män, mer av rättstrygghet och en starkare kamp mot våldet i samhället, mer av rättvisa och likvärdiga levnadsvillkor i hela landet. Det saknas inte arbetsuppgifter, och de är vårt gemensamma ansvar. Grunden är lagd. En del ifrågasätter den. Den ekonomiska krisen är avvärjd men aldrig avförd. Det som skett och sker i Asien ger en fingervisning om hur en bräcklig ekonomi som har allvarliga obalanser eller strukturfel lätt kan hamna i bekymmer. Därför finns det inget utrymme för överbudspolitik. Som har berörts under tidigare replikskiften är naturligtvis ett av de stora problemen arbetslösheten, som måste angripas med kraft. Den sjunker, men takten måste öka. Med ordning och reda i statens finanser ökar möjligheterna för fler jobb. Långräntan, som är avgörande för i alla fall långsiktiga investe- ringar, är rekordlåg. De ekonomiska kurvorna pekar åt rätt håll. Det har, mina vänner, varit fritt fram för alla här i riksdagen att delta i skapandet av dessa bättre förutsättningar. För detta behövs inga särskilda konferenser, utan det krävs samhällsansvar, vilja och förmåga. Med en fortsatt ansvarsfull lönebildning kan ar- betsmarknadens parter bidra till att stärka chanserna till nya jobb. Motsatsen innebär löneökningar utöver vad ekonomin tål och skadar ofelbart förutsättningar- na för fler jobb. Pappersavtalet är ett positivt exempel på samhällsansvar, ett ansvar också för dem som står utanför arbetsmarknaden. Vad Sverige och den svenska ekonomin nu minst av allt behöver är deltagande i högriskprojekt som den europeiska valutaunionen. Centerpartiet säger ett tydligt nej till EMU-medlemskap och ja till att utveck- la Sverige som företagarnation med en stark ekonomi utanför EMU. Skatten skall sänkas för alla löntagare, främst för låg- och medelinkomsttagarna, när värnskatten för- svinner. Men det skall göras utan att låna. Det beror på det utrymme som skapas. Skatten skall vidare sänkas för företagen, såsom nu skett vid årsskiftet med fem procentenheter på en lönesumma upp till 850 000 kr. Skatten skall sänkas på arbete och samti- digt höjas på miljöbelastande verksamhet - det är det som vi brukar kalla för skatteväxling. Det ekologiska lyftet skall fullföljas. Centerparti- ets vilja att utnyttja den nya och miljövänliga tekni- ken, att utveckla det som växer, att värna det enda jordklot vi har att värna, att inte skjuta miljöproble- men på framtiden och kommande generationer skiljer oss från en del andra, som lätt framstår som bakåt- strävare och betongfundamentalister. De senare ser i kärnkraft och stora, prestigefyllda projekt som broar och motorvägsleder en framtid som inte existerar. Jag tänkte komma med en liten passning: Så fort vi i Centern inte är med går 5-6 miljarder kronor till Södra länken här i regionen utan synbar finansiering. Det innebär 1 miljard per fil. Det är visserligen en engångssumma, men ändå! Avgörande för nya jobb och framtidstro är också förmågan att utveckla Sverige som kunskapsnation. Centerpartiet har gått i frontlinjen för att stärka och utveckla de mindre och medelstora högskolorna. Nu har vi svart på vitt från myndigheten NUTEK att dessa högskolor står sig väl i konkurrensen. Det är inte slöseri med resurser att bygga ut högskolan i Sundsvall, Härnösand, Östersund, Falun, Borlänge, Kalmar, Växjö, Örebro, Karlstad, Norrköping, Visby etc. Det är att satsa på framtiden. För enskilda individer ger det utvecklingsmöjlig- heter och är en investering i framtiden. Regionalt är det en motor i utvecklingen. Jag hoppas att de som brukar åberopa detta som manipulering av statistik skall sluta att göra det. Vi alla som haft privilegiet att få utbildning vet att det är just ett privilegium. För Centerpartiet har det varit en självklarhet att medverka till nya, friska pengar till vård, omsorg och skola - 4 miljarder 1997 och 8 miljarder 1998. Sane- ringen av ekonomin syftar just till att stärka - inte försvaga - välfärdens grunder med egna pengar. Jag tror inte att Internationella valutafonden skulle göra våra prioriteringar om vi överlät besluten dit. Centerpartiet vill fortsätta att utveckla välfärden, inte avveckla den. En viktig åtgärd är att öka barn- familjernas valfrihet, t.ex. genom ett sammanhållet ekonomiskt stöd som är lika för alla barn från 0 till 6 år. Familjen ges maximal frihet att utnyttja det sam- manhållna stödet, och genom beskattning ökar rättvi- san. Den som behöver mest får mest. Pensionsuppgörelsen skapar ökad trygghet för framtidens pensionärer. Dagens ATP-pensionärer skall självfallet ha återställda pensioner i takt med att ekonomin tillfrisknar. Fru talman! Låt mig i den andra delen av detta an- förande uppehålla mig ganska mycket vid det som vi kunnat avläsa i statistiken under den senaste tiden: Sverige håller på att kantra. Hela 18 av Sveriges 23 län fick vidkännas folkminskning 1997. Särskilt stor- stadsområden och landsbygd förlorar på folkförflytt- ning och koncentration. Många byar och småkommu- ner får karaktären av "de äldres kvarter". Storstäderna får försämrad miljö genom ökade trafikproblem - det blir ökade krav på investeringar, vilket jag nämnde tidigare. De får segregation, trängsel och ökade lev- nadskostnader. Koncentrationspolitiken korar inga segrare. Den skapar bara förlorare. Stockholms län har sedan 1975 ökat med 270 000 personer. Det är 42 % av den totala folkökningen på 640 000 personer i Sverige sedan dess. Koncentrationen av befolkning och verksamheter blir en samhällsekonomisk belastning. Det är det som man brukar kalla för strukturella problem från den här talarstolen. Någon kommer att invända och kalla detta storstadsfientlighet, men det är precis tvärtom. Runt om i Sverige har det investerats mycket kapi- tal i bostäder, vägar, skolor, butiker och annan ser- vice, för att inte tala om alla de sociala nätverk som bryts upp när människor tvingas flytta. Nytt kapital måste investeras i nya bostadsområden, vägar, skolor och vårdinrättningar i områden som expanderar. Även om det ger jobb, som Carl Bildt sade, är det viktigt att det finns en balans i det hela och att vi inte tvingas använda mera pengar just därför att vi underutnyttjar på ett håll och överhettar på ett annat. En mer balan- serad befolkningsutveckling skulle innebära ett bättre utnyttjande av gjorda investeringar. Det skulle dess- utom leda till större rättvisa. Den som värnar om t.ex. vår huvudstads utveck- ling och miljö - och jag har varit med om det när vi tillskapade Ekoparken - vet vilka exploateringsintres- sen som ständigt naggar grönområdena i kanten. Glöm inte heller den skada som överhettningen under 80-talet åstadkom. I slutändan blev det en finanskris som kostade skattebetalarna tiotals miljarder kronor efter fastighetsprisernas uppgång, lånekarusellen och spekulationerna. Det finns ytterligare en aspekt på det här. Det märkliga är att centralister ofta talar vackert om den enskildes privata sfär som inte får begränsas men samtidigt utan tveksamhet är beredda att flytta infly- tande och suveränitet i samhällsbeslut långt bort från den enskilde. Så resonerar ofta socialdemokratiska eller konservativa partier i Europa inför EMU- projektet trots vitt skilda utgångspunkter för hur marknadens makt kommer att påverkas. Här i Sverige har Centerpartiet tydligare än något annat parti arbetat för en politik med bättre regional utveckling, med likvärdiga möjligheter till arbete, service, utbildning och god miljö i alla delar av lan- det. Det borde vara självklart för alla, men andra har, som jag ser det, motarbetat vår politik. Det handlar om att skapa närhet på det demokra- tiska området. De människor som berörs av besluten skall också vara med och fatta dem. Det talas om detta som ett mantra just inom EU, men tillämpas förfärligt dåligt. De mindre lokala arbetsmarknaderna måste bred- das genom en näringspolitik som underlättar och uppmuntrar att starta, äga, driva och utveckla företag. De mindre företagen måste främjas även i förhållande till de stora. Det är därför vi har valt den här modellen med sänkta arbetsgivaravgifter på en viss lönesumma. Det är klart att 42 500 inte betyder något för Ericsson, men det betyder mycket för Svensson eller Johansson med det mindre företaget. Målformuleringarna för den regionala utveckling- en behöver bli tydliga och konkreta. Statliga verk och myndigheter måste åläggas ett tydligt ansvar för regi- onal utveckling och rättvisa. Besparingar och rationa- liseringar får inte innebära att verksamheter automa- tiskt flyttas från mindre till större orter. Kommunika- tionerna måste fungera över hela landet. Decentralisering i det regionala perspektivet handlar om rättvisa och balans. Det ger individerna större möjligheter att välja var man vill bo och arbeta. Bara koncentrationsdogmatiker kan ha något emot detta. De som anser att resurserna skall användas långsiktigt och hållbart är i allmänhet decentralister. De vet nämligen att allt som växer och allt förnybart finns över hela landet. Det kan inte ens centralister ändra på. Under 90-talet har vi förmått först den moderat- ledda regeringen och sedan socialdemokratiska - och det gick ganska enkelt i det senare fallet - att ställa upp på målsättningen att hela Sverige skall leva. Men det krävs mer än bara mål. Det krävs åtgärder för decentralisering, för regional rättvisa, för delaktighet och maktspridning. Det krävs fördelning av resurser om strukturella obalanser skall kunna bemästras. Det handlar inte om regionalpolitiska bidrag. Kraven är långt vidare än så. Därför har vi lämnat ett femtontal interpellationer, som redan åberopats, för regional rättvisa här vid riksdagsstarten. Därför vill jag också fråga främst moderater och socialdemokrater, båda med rötter i centralismens idéer från olika utgångspunkter, vad de vill göra. Om svaren inte är tillräckligt tydliga - nu eller vid kommande interpellationsdebatter - måste vi dra slutsatser om samarbetsmöjligheternas begräns- ningar. Då får den norska regeringsmodellen för vår del gärna bli ett alternativ också i Sverige. Men jag förstår från gårdagens Aktuellt att Alf Svensson har andra ideal än Kjell Magne Bondevik. (Applåder) 059100119006 N 2010-01-01 00:00:00 201716 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0953/#anf14