2348837 GL0949 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:49 Onsdagen den 17 december 1997/98 49 1997-12-17 00:00:00 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet E6FAB652-D8F7-4A63-9C8A-67350072A2DA 21 BARBRO JOHANSSON (mp) mp Fru talman! Jag skall börja med att referera till en insändare som jag har läst. Den är skriven av en ung tjej på 22 år som har varit arbetslös väldigt länge. Hon säger: Jag ställer diagnos på mig själv. Det är kronisk ar- betslöshet. Receptet är 90 svältdagar, följt av KAS- bandage. Arbetslösheten är som ett öppet sår i själen som har tvångslindats med smutsigt KAS-bandage. Efter några hopplösa veckor blir det infekterat och ett par månader senare börjar det ruttna. Jag känner mig som ett skadeskjutet rådjur som förtvivlat kämpar för sitt liv, som panikslaget försöker komma undan jäga- rens sista dom. Hon saknar meningsfull sysselsättning, säger hon, och skriver: Hur mycket energi och ork har jag kvar för att ta tag i mitt liv när det känns så här? Jag är så hysteriskt less på att få nej, nej och åter nej till svar från arbetsgivare. Vad begär de egentligen, en super- människa? Jag upplever min situation som ett fritt fall utan tillgång till en hjälpande hand som kan stoppa katastrofen. Visst tror jag att alla här inne känner för den här flickan och för alla andra som är i den här situationen. Fru talman! Som Elving Jonsson sade till mig förut: Du skall väl inte prata om arbetstidsförkortning nu igen? Men vi inom Miljöpartiet anser att arbets- tidsförkortning är den största åtgärden för att få ned arbetslösheten. Och vi är inte ensamma om att tro det. Vi vill införa förkortad arbetstid på 35 timmar i veck- an i en första del. Sedan vill Miljöpartiet under en treårsperiod fram till 2000-talet också anslå mer pengar till kommuner- na för att avlasta arbetsmarknadspolitiken. Vi anslår 15 miljarder utöver vad regeringen anslår. Regering- ens anslag gör att det blir ett nollsummespel. Man ser att det inte blir några fler varsel, men sysselsättningen har ändå inte ökat. Vi föreslår även att kvalifikationskraven i arbets- löshetsförsäkringen skall mildras. Vi vill också höja arbetslöshetsförsäkringen till 85 % för låginkomstta- gare med ett s.k. brutet tak. Dessutom har jag i betänkandet en motion om in- låsningseffekter. Det är ju hårda krav när det gäller avstängningsregler om man säger upp sig själv. Där- för är det många som inte vågar säga upp sig själva. 25 % av alla tillsvidareanställda befinner sig i ett icke önskat yrke, säger de. De vågar alltså inte byta an- ställning. Detta tycker jag är litet allvarligt. Man skulle alltså sänka kraven när det gäller avstängnings- reglerna. Det här har man undersökt på Arbetslivsin- stitutet. Sysselsättningen i år blir inte högre än förra året. Den sjunker, som vi har hört många andra säga. Mest har sysselsättningen minskat för fast anställda kvinnor inom vård och omsorg. Jag kan inte riktigt förstå att Elver Jonsson säger att det fattas personal, arbets- kraft, inom vården. Det är väl tvärtom. Det kan finnas hur många som helst, man har ju sagt upp så många. Så till den arbetstidsförkortning som vi föreslår. I Stockholms stad säger mer än hälften av de anställda att de tar kortare arbetstid i stället för framtida löne- förhöjningar. Om man tittar på de europeiska länderna sänker de sin arbetstid för att få fler jobb. Det gör bl.a. Finland. Man inför också ett friår, som vi föreslår. I Frankrike sänker man arbetstiden och man ger skattefördelar för företag som sänker arbetstiden och anställer fler. Italien och Portugal sänker arbetstiden. Tyskland har jag förut pratat om. Danmark sänker sin arbetstid. Där har man också friår, som är den största åtgärden i Danmark för att få ned arbetslöshe- ten. Belgien sänker arbetstiden. Där föreslår man att företagare skall få reducerade sociala avgifter om de sänker arbetstiden till 32 timmar i veckan för att det skall bli fler jobb. Holland sänker också arbetstiden. Det är alltså åtta länder som sänker sin arbetstid. Vi i Miljöpartiet förordar också en ekologisk om- ställning med en skatteväxling. Vi vill ha sänkta ar- betsgivaravgifter, men höjda skatter på energi, miljö- förstörande utsläpp och naturresurser. Detta tycker vi är väldigt viktigt. Jag pratade förut om att vi i Miljöpartiet vill lägga mer pengar på kommunerna än vad regeringen före- slår. Som jag sade är det ett nollsummespel. Det enda kommunerna kommer att göra är att använda pengar- na för att få balans i sin budget. Så det behövs mer pengar till kommunerna för att det skall ge någon effekt. När det gäller att få balans i kommunernas eko- nomi finns det också en stor osäkerhet om man tittar på Sydostasien och hur det går där. Det kommer na- turligtvis att inverka på oss här. I Miljöpartiet har vi sagt nej till generationsväx- ling och till OTA. Vi tycker inte att Kalmarmodellen och resursarbe- te är en bra modell. Först säger man upp folk i offent- lig sektor och sedan tar man tillbaka dem som kvali- tetshöjare i en s.k. Kalmarmodell. LO bedömde när det här skulle införas att 30 000 skulle sysselsättas på det här sättet. Regeringen bedömde att inom någon månad skulle 5 000 vara sysselsatta i Kalmarmodel- len. Men efter 5 månader är alltså endast 1 216 perso- ner sysselsatta i Kalmarmodellen. Riksdagens revisorer har lämnat förslag och visat att undanträngningseffekterna är mycket stora på arbetsmarknaden. Vi i Miljöpartiet ställer oss bakom detta. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste fördelas rättvist. Främst är det bl.a. kvinnliga företa- gare som inte har fått så mycket. Det ser man, och det trycker Riksdagens revisorer på. Män får ofta dyra arbetsmarknadsutbildningar inom industrin och kvin- nor bara billiga som skall ge arbete inom vården. Det här konserverar könsrollerna. Kvinnorna har fått 80 % av de billiga utbildningarna, medan männen har fått 90 % av de dyra utbildningarna. Vi har skrivit i ett särskilt yttrande att nivån på utbildningsbidraget bör återställas till vad det var innan den 1 juli 1997, när det sänktes till 103 kr per dag. Regeringen vill införa ett individuellt anställ- ningsstöd. Man slår ihop rekryteringsstöd, bered- skapsarbete och vikariatstöd. Det finns alltså i dagens läge väldigt många åtgärdsformer. När det gäller beredskapsarbete finns det i Halland något som kallas för Hallandsmodellen. Det finns en socialdemokratisk motion där man skriver att Hal- landsmodellen, med upprustning av värdefulla äldre byggnader, kommer att lida av att beredskapsarbetet försvinner. Vi i Miljöpartiet vill införa ett friår, som både Finland och Danmark har. Vi föreslår detta och säger att den som har arbetat länge på arbetsmarknaden skall kunna ta ledigt ett år med 85 % av sin a-kassa och att en arbetslös skall få arbete i stället men då till avtalsenlig lön. Trelleborgs kommun har efter motioner från Mil- jöpartiet infört friår, och det har där slagit mycket väl ut. 100 anställda har erbjudits friår. Nu står 30 kom- muner i Sverige i kö för att få göra likadant, men enligt arbetsmarknadsminister Margareta Winberg säger reglerna nej till det här. Man vill använda friåret och utnyttja otraditionella metoder, men det får man inte, eftersom detta måste användas som en åtgärd. Trelleborg har, som vi har förordat, tagit in arbets- lösa med avtalsenlig lön på riktiga praktikplatser. Dessa personer kan då uppge sig ha arbetat ett år. Reglerna säger nej till detta, men jag hoppas att ar- betsmarknadsministern kan ändra på dessa regler, så att de 30 kommunerna i Sverige kan få som de önskar. Vi har vidare vid betänkande fogat en reservation om yrkesdansare, som Ewa Larsson senare kommer att beröra. Jag har själv varit dansare och känner naturligtvis väldigt mycket för gruppen yrkesdansare, som är mycket liten. Yrkesdansare kan inte arbeta längre än tills de är 35 år. Därefter behöver de byta yrke. Det är en mycket speciell grupp, som naturligt- vis behöver få särskild hjälp för att kunna byta yrke. Vi föreslår dessutom vad gäller handikappade bl.a. att Samhall skall få 100 miljoner kronor varje år fram till sekelskiftet. I och med att regeringen har dragit ned på Samhall riskerar man att det blir upp- sägningar av arbetshandikappade. Samhall befarar nu uppsägning av 600 arbetshandikappade. Av de funk- tionshindrade har bara 45 % sysselsättning. Det skulle behövas 270 000 nya jobb för att hela denna grupp skall kunna få sysselsättning. Vi tycker att det är vik- tigt att Samhall får mera pengar, och vi anvisar också 200 miljoner kronor till lönebidrag för att arbetshan- dikappade inte skall bli utan arbete. Vad gäller kvinnors arbetsmarknad vill vi satsa på riktade jobb till kvinnor på den offentliga sektorn. Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegrege- rad. Det behövs attitydförändringar och en annan lönepolitik. Kvinnor har i allmänhet längre utbildning men ofta lägre lön än män. Bl.a. många kontorsan- ställda har på senare år mist sina jobb. Under åren 1990-1993 försvann 20 % av de kontorsanställdas arbeten, och det beror naturligtvis på införandet av IT-teknik. Detta betyder att mellan 80 000 och 90 000 perso- ner har förlorat sina jobb. Det är lika många som de som mist sina arbeten i byggbranschen, men kanske därför att det gäller kvinnor uppmärksammas det inte lika mycket. När kvinnor på kontor eller över huvud taget inom offentlig sektor får avgå blir det oftast inga massuppsägningar. På kontor får kanske en, två eller tre i taget avgå. Det sker i det tysta, utan varsel, och utan att det behöver anmälas till arbetsförmedlingen. Följden blir den att man på kontorsyrkena inte satsar sådana miljardbelopp som har satsats på byggbran- schen. Förra året anslog riksdagen 2,1 miljarder till ROT- projekt för att få ned den höga arbetslösheten inom byggsektorn, och det är självklart bra. Man behöver dock satsa lika mycket inom kontorsbranschen på kompetenshöjning och för att de drabbade kvinnorna skall kunna byta till ett annat yrke, t.ex. inom eget företagande, inom teknikområdet eller i hantverks- eller trädgårdsnäring. I och med att vårt samhälle är så könssegregerat finns det ett behov av att bättre tillvarata kvinnors kompetens. Det förekommer osakliga löneskillnader, och för att komma till rätta med detta måste kvinnors arbete uppvärderas. En mycket oroande tendens är att fler kvinnor riskerar att få en försvagad anknytning till arbetsmarknaden genom att hänvisas till tillfälliga jobb, timanställningar och springvikariat. Enligt en gjord undersökning upplevs arbetslöshet som lika betungande av båda könen. Den har natur- ligtvis störst inverkan på ensamstående kvinnor med barn. Det är också en väldigt stor risk för bestående arbetslöshet bland ensamstående kvinnor. Man ser att de fastnar i deltidsarbete och tidsbegränsade anställ- ningar. Det är alltså viktigt att satsa också på kvinnor. Herr talman! Jag yrkar för tids vinnande bifall en- dast till reservation 15 vad avser mom. 1 och mom. 30, men jag står naturligtvis bakom alla Miljö- partiets reservationer i betänkandet. 0553513261108 N 2010-01-01 00:00:00 201228 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0949/#anf21