2348837 GL0949 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:49 Onsdagen den 17 december 1997/98 49 1997-12-17 00:00:00 (forts. från 8 §) Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, arbetsmarknad och arbetsliv (forts. D6874D0A-33E4-4695-BDF7-6CC4AFE305F3 131 LENNART ROHDIN (fp) fp Herr talman! När massarbetslösheten växer fast måste varje sten vändas för att man skall kunna hitta åtgärder som kan bryta utvecklingen och skapa nya jobb. Då står all ideologisk dogmatism och byråkra- tisk stelbenthet i vägen för nya möjligheter. Då finns inte en åtgärd utan ett batteri av olika åtgärder, som var och en kan ge sin bit i pusslet för fler jobb. I våras gick Folkpartiet i Gävleborgs län ut i en enkät till småföretagare. Vi frågade hur de såg på möjligheterna att anställa nya människor, särskilt ungdomar, som på vissa håll i vårt län uppvisat arbets- löshetstal i storleksordningen 40 %. Svaren var ned- slående. Man hänvisade bl.a. till de direkt småföreta- garfientliga följderna av de sjuklöneförändringar, som regeringen och Centern drivit igenom tidigare. På samma sätt ansågs oförmågan att återställa den för- ödande återställaren inom arbetsrätten slå hårt mot just småföretagare. Av enkäten framgick dock klart att nya möjlighe- ter att anställa t.ex. ungdomar skulle kunna öppnas om arbetsgivaravgiften slopades. För att pröva effek- terna av en sådan åtgärd borde försöksverksamhet i ett hårt arbetslöshetsdrabbat län som Gävleborg kun- na prövas. Arbetsgivaravgiften skulle kunna avskaffas för ungdomar mellan 18 och 24 år som nyanställs. Utskottet säger sig inte vara främmande för tanken men avstyrker trots det motionen. I det mörker som råder i massarbetslöshetstunneln borde ett ljus kunna tändas för att man skall kunna hitta en väg ut ur mörk- ret. Sverige har egentligen inte råd att låta bli att prö- va. Har utskottet det? Herr talman! I detta betänkande behandlas också jämställdhetsfrågor, vilket inte direkt har framgått av de tidigare fem timmarnas debatt. Jag konstaterar också att statsrådet passade på att gå. Jämställdhetsar- betet, som drog i gång på allvar under 60-talet, har på väldigt många sätt förändrat vår tillvaro. Förutsätt- ningarna för ett mer jämställt liv, såväl i arbetsliv och politik som i hemmet, har förbättrats väsentligt för såväl kvinnor som män. Men visst tvingas fortfarande väldigt många kvinnor kämpa mot fördomar och dis- kriminerande attityder för att kunna hävda sin rätt till lika rättigheter och lika lön. Dit är det fortfarande långt, långt kvar. Till det mest oacceptabla i många kvinnors vardag är fortfarande hotet om våld, misshandel och sexuella övergrepp. Kvinnofrid är ett i många sammanhang okänt begrepp. Det är skrämmande och helt oaccepta- belt att så många kvinnor ständigt skall behöva gå och vara på sin vakt gentemot kända och okända män. Det är en skam att kvinnojourer skall behöva finnas - men en räddning för många att de finns. De kvinnor som där gör en insats för sina medsystrar är värda mycket respekt och tacksamhet. Men i dagens jämställdhetsdebatt är många män tysta. De tycker debatten domineras av mer eller mindre militanta feminister, åtminstone den debatt som hörs - den som män hör. Och här hör och uppfat- tar vi många gånger väldigt olika. Män tycker sig inte längre ses som partner i kampen för jämställdhet, utan att de bara framställs som problemet. Då blir det mer könskrig än jämställdhetsarbete. Men jämställdhet är inte någon kvinnofråga - den har män precis lika stor rätt till. Herr talman! Jämställdhet handlar ytterst om den enskildes rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan tvingande traditioner eller fördomar, inte att män och kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte, även om det självfallet finns stora variationer bland män och bland kvinnor. I ett jämställt samhälle görs inte allting till hälften av män och till hälften av kvin- nor, utan av människor oavsett om det är män eller kvinnor. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot enskilda män och enskilda kvinnor. Lika riktigt som det är att lägga ett genusperspektiv på samhällsanaly- sen, är det att det för den enskilda kvinnan eller man- nen inte ger ett personligt svar. Att erkänna att män och kvinnor - liksom olika individer sinsemellan - är olika är inte att ge upp kampen för jämställdhet. Att förneka det är att skänka bort trovärdigheten till dem som inte vill ha jäm- ställdhet. Det är inte för att vi alla är lika som vi skall ha jämställdhet, utan just för att vi inte är lika men har lika rätt till makt och ansvar på vars och ens egna villkor. Lika värde handlar inte om att förneka olikhe- ter. Såväl i hem som i samhälle behövs både män och kvinnor - tillsammans kompletterar de varandra. Jämställdhetsarbetet har hittills i mycket handlat om hur kvinnor varit undertryckta och diskriminerade - och fortfarande är. Men i det moderna samhället utestängs också män från viktiga områden. I hem och i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att delta utifrån sina förutsättningar, som gör att män kommer i underläge. Kvinnor känner ofta vanmankt inför oförstående män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila utestängningsmekanismer i arbetsliv, samhälle och politik, eftersom de präglas av manliga synsätt och värderingar, som blivit normbildande. Kvinnor kan med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värdering- ar har mycket att tillföra på de områdena. På samma sätt kan män känna vanmakt när de i sin tur hör kvinnor säga att allt skulle bli bra om bara männen tog sitt ansvar för hem och familj. Samtidigt upplever de kvinnors oförståelse inför att hem och barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet förutsätter att den som har makt och ansvar delar med sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men det är inte alltid en fråga som löses med politiska beslut. Herr talman! Varför är män ofta så tysta om sina innersta tankar? Varför blir män så ofta destruktiva mot sin omgivning och särskilt sig själva när tillvaron brakar samman? Väldigt många män faller då - allde- les oavsett vad de tänkt sig - tillbaka i traditionellt manliga rollbeteenden. Det sitter mycket djupt. Män i kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än kvinnor, som inte alltid men ändå oftare har lättare att prata och lättare att vända sig till sina medsystrar. När regeringen i mitten av 80-talet började jobba med den moderna mansrollen insåg man att utsatta män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att göra med vem som bär hela eller delar av ansvaret för krisen. Stöd till mäns krishantering framhölls därför som en viktig insats. Fortfarande kämpar ideella mansjourer ofta i motvind. Visst kämpar också kvinnojourer nu allt oftare mot snäva resurser, men få ifrågasätter det självklara i deras existens. Inom budgeten för jäm- ställdhet finns ett anslag C 3, från vilket bidrag ges till bl.a. kvinnojourernas riksorganisation. Det är utmärkt. Man gör en ovärderlig insats för utsatta kvinnor. Men det borde vara lika naturligt att Sveriges Mansjourers Riksorganisation kunde få bidrag därifrån till sitt arbete på riksnivå. Det är ovärderligt för utsatta män, för utsatta kvinnor och i högsta grad för jämställdhe- ten. Utskottets skrivning vittnar bara om samma för- strödda okunnighet och ointresse som kvinnojourerna länge mötte i början. Herr talman! Jag står givetvis fortfarande fast vid yrkandena 1 i motion T230 och 4 i motion A808 men avstår från att yrka bifall. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 201338 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0949/#anf131