<anforande>
<dok_hangar_id>2348836</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0948</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:48 Tisdagen den 16 december</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>48</dok_nummer>
<dok_datum>1997-12-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DCEF5239-3AFA-4ADC-AE93-00AF216E9169</anforande_id>
<anforande_nummer>73</anforande_nummer>
<talare>CARL G NILSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag måste ställa en fråga till Gudrun
Lindvall. Hon sade nämligen att efterfrågan på kra-
vodlade produkter ökar mer än tillgången. Det är bra.
Kravmärkningen är för övrigt ett utmärkt exempel på
ett system som fungerar utan en statlig byråkrati och
utan individuella kopass. Men sedan sade Gudrun
Lindvall i nästa mening att vi måste anslå mer pengar
till marknadsföring av ekologiska produkter. Vad är
det för logik i detta? Om efterfrågan redan är större än
tillgången, varför skall vi då anslå ytterligare medel
till marknadsföring?
</anforandetext>
<intressent_id>0929270135300</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>201068</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0948/#anf73</protokoll_url_www>
</anforande>
