2348835 GL0947 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:47 Måndagen den 15 december 1997/98 47 1997-12-15 00:00:00 Hälsovård, sjukvård och social omsorg B46ED319-1DE3-4F99-BE78-74B8D8C98697 208 INGRID BURMAN (v) v Fru talman! Det finns en teoretisk samsyn mellan alla partier om handikappolitiken. Den kan uttryckas ungefär så här: Alla människor med funktionshinder skall ingå i samhällsgemenskapen med samma rättig- heter och möjligheter som människor som inte är funktionshindrade. Det är bra att det finns en stor enighet i teorin, men när vi kommer till hur det här skall omsättas i praktiken och vad det krävs för resur- ser och rättighetslagstiftning börjar enigheten tyvärr krackelera. Det är inte så att vi i Vänsterpartiet tror att rege- ringen och Centerpartiet inte har insikt om vad som behövs, men resurserna för att leva upp till målet med handikappolitiken verkar variera med det ekonomiska läget. I lägen med ekonomiska svårigheter genomförs åtstramningar, dvs. man ställer funktionshindrade utanför samhällsgemenskapen. Man säger: Vi har inte råd att ge er samma rättigheter som de utan funk- tionshinder helt självklart har. Ett tydligt exempel är införandet av schablonersättningen i assistanssyste- met. Vi menar att det här är ett helt oacceptabelt syn- sätt. Även i tider med ekonomiska svårigheter måste samhället kunna garantera dessa rättigheter. Det handlar om politisk vilja och prioritering. Det är en av anledningarna till att vi i Vänsterpartiet när det nu ser ut som det gör vill införa en rad rättighetslagar. Då handlar det om många saker som måste fångas upp, bl.a. om tillgänglighet i samhället, om telefonservice, om samhällsinformation, om IT-utveckling, om sko- lans utformning, om kommunernas ansvar. Funk- tionshindrades rätt att bestämma över sitt liv får aldrig reduceras till en konjunkturfråga. Jag vill här lyfta fram några frågor ur Vänsterpar- tiets motion. Det första handlar om människor med psykiska funktionshinder som i dag lämnas utan hjälp när sta- tens stöd till kommunernas psykiatriarbete trappas ned alltför snabbt. Resultatet ser vi, som Ragnhild Pohanka tidigare redogjorde för, på gator och torg, där rotlösa och ibland hemlösa människor driver omkring i stället för att få det stöd de behöver. Vi menar att det här krävs mer resurser. Det krävs också att utvidgningen av personkretsen när det gäller rätten till personlig assistans får ett genomslag i praktiken för den här gruppen. Det andra handlar om stödet till rekreationsan- läggningar. Där har utskottet delvis tillgodosett kravet i Vänsterpartiets motion. Vi ville avsätta 6 miljoner - det blev 4. Det är bra att det blev något, men det hade krävts mer. Och det får inte bli en engångsinsats. Rekreationsanläggningarna fyller ett mycket viktigt behov. Det tredje handlar om bidragen till handikapp- och pensionärsorganisationerna, där bidragen inte har höjts sedan budgetåret 1992/93. Det innebär reellt minskade resurser år efter år. Vi menar att stödet borde räknas upp med 6 miljoner kronor och att utbe- talningen av bidrag bör ske kvartalsvis i förskott som tidigare. Det fjärde är bilstödet, som faktiskt urholkats i och med att man inte kan få bidrag till servostyrning, automatväxel, klimatanläggning m.m. Det räknas väl antagligen som normalstandard, men det gör att bilen blir mycket dyrare i inköp. Ytterst få normalinkomst- tagare klarar av att köpa sådana, väl grundutrustade bilar utan bidrag, och möjligheten att förflytta sig är för många funktionshindrade helt kopplad till en an- passad bil, där dessutom servostyrning och automat- växel är nödvändigt. Men den rätten verkar inte läng- re styras av den enskildes behov och efterfrågan utan verkar handla om ifall man har råd eller inte. Var det så det var tänkt? Det femte gäller assistansersättningen och rätten till personlig assistans, något som för många funk- tionshindrade är helt avgörande för att de skall kunna leva ett värdigt liv. Det finns nu en schablonersättning på 164 kr i timmen. Visserligen kan man om det finns särskilda skäl få upp till 184 kr i timmen, men det täcker inte kostnaderna för dem som behöver många timmar under obekväm arbetstid. En gravt funktions- hindrad som behöver hjälp dygnet runt skall t.ex. betala obekvämhetsersättning för sin assistans 62 % av tiden. Hur skall han eller hon klara sig? Systemet verkar utgå från tanken att alla skall vara lagom - ha ett lagom behov av assistanstimmar på obekväm tid. Men så ser ju inte verkligheten ut. Där varierar det. Vi kan inte se hur schablonen skall kunna täcka kostnaderna för dem som har behov av assistans på kvällar och helger. Vi menar att schabloniseringen måste avskaffas. I stället borde ett nytt och tydligt regelsystem införas, i enlighet med vad Intressegrup- pen för assistansberättigade föreslagit. Vi anser också att förslaget om överföring av de 20 första assistanstimmarna till kommunerna skall avvisas. Det kommer att bli ett nytt och administrativt klumpigt system. Det kommer att försvåra för den enskilde att bestämma hur den personliga assistansen skall organiseras. Dessutom har man inte finansierat överföringen fullt ut - det saknas 400 miljoner. Då säger man att dem skall man ta från de allmänna bi- drag som man ger kommunerna för vård, omsorg och skola. Vi menar att assistansersättningen måste finansie- ras fullt ut och naturligtvis långsiktigt och att det måste motsvara de faktiska behoven. Sker inte det här är det de funktionshindrade som får betala i form av minskad assistanshjälp, och så urholkas reformen. Är det tanken med underfinansieringen? Det sjätte som jag vill lyfta fram är rätten till hjälpmedel, där ansvaret i dag ibland ligger på lands- tinget, ibland på kommunerna och ibland på staten. Det innebär att enskilda funktionshindrade ibland faller mellan stolarna och att det uppstår dispyter och regeltolkningar mellan olika huvudmän om vem som har ansvar för vad. Vi menar att man skall lägga det här ansvaret på en huvudman och att funktionshindra- de skall garanteras rätten till hjälpmedel genom en strikt och tydlig rättighetslag. Det sjunde jag vill lyfta fram är rätten att förflytta sig. Vi menar att tillgängligheten inom trafikområdet förutsätter att hela kedjan fungerar från dörr till dörr. Det innebär dels att kollektivtrafiken måste göras tillgänglig, dels att färdtjänsten behöver byggas ut. Det innebär att en satsning på att anpassa kollektiv- trafiken inte kan finansieras genom att ta medel från färdtjänsten för här krävs nämligen både-och. Det är i det här sammanhanget viktigt att påpeka att förordningen från 1980 om anpassning av kollek- tivtrafik visar sig helt verkningslös eftersom den in- nehåller så många om, men så få ovillkorade bör eller skall. Det åttonde jag vill lyfta fram är tillgängligheten till hela samhället. Här finns oändligt mycket kvar att göra. Den lagstiftning vi har är helt uddlös och tillåter undantag och dispenser. Det gäller allt från handi- kapptoaletter och rullstolsramper till busstidtabeller i blindskrift. Vi menar att kommunerna skall åläggas att genomföra inventeringar och upprätta åtgärdsplaner när det gäller publika lokaler på allmän plats. Det skall vara genomfört före år 2005, liksom en del av åtgärderna. Det finns ingen anledning att skjuta det här på framtiden i avvaktan på tvingande lagar. Det nionde jag vill lyfta fram är behovet av en ge- nerell bred övergripande diskrimineringslagstiftning. Vi har under många år lagt fram upprepade motioner i ämnet. Vi har gjort det utifrån insikten att om vi skall skapa någon kraft bakom orden om alla människors lika värde och jämlikhet så krävs det en heltäckande lagstiftning. Då handlar det om tillgänglighet, om rätten till arbetslivet, om rätten till samhället. Nu senast möttes vi av rubriker om att ett rull- stolsbundet par nekades tillträde till flera restauranger när de skulle ut och roa sig på grund av utrymmes- brist. De satt ju i rullstol. De tog plats. Det är ett av många exempel på diskrimineringen av funktions- hindrade. Slutligen vill jag säga att rätten till ett jämlikt liv också inkluderar rätten till arbete. På det området har regeringen med hjälp av moderaterna väsentligt för- sämrat de funktionshindrades möjligheter under sena- re år. Det handlar om sänkta nivåer i lönebidragssys- temet, om minskade bidrag till Samhall. I stället har förtidspensioneringen bland unga funktionshindrade ökat. Detta är skamligt. Fru talman! Om jag kunde skulle jag naturligtvis yrka bifall till vår motion. Men ramarna är satta och eftersom våra förslag är fullt ut finansierade är de avvisade. Men jag står naturligtvis helt bakom vårt särskilda yttrande i betänkandet. 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 200948 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0947/#anf208